Musikscenerna i Göteborg är det inte mycket kul på. Dessutom är det vråldyrt att gå ut på kommersiella ställen och vakterna i entréerna verkar mest vilja jävlas med folk. Åtminstone framstod verkligheten så i ögonen på fyra tjejer i tidig 20-årsålder som hellre fixade grejer själva. Sedan gymnasietiden hade de hyrt in sig i olika lokaler. Den första för att bo kollektivt i, men även för att repa med det egna bandet och för att ha fester och mindre konserter. Melinda Costanzo, systrarna Elmira och Elsa Fanni och Elinor Frejd sammanstrålar 18 år senare vid ett bord på Kafé Hängmattan för att för första gången offentligt berätta sin historia om hur Truckstop Alaska egentligen började.

– De första spelningarna i Truckstop Alaskas namn var på Kronan, restaurangen, innan vi hittade lokalen i Majorna, berättar Melinda Costanzo.

Lokalen i Majorna var Kajskjul 46 nedanför Chapmans torg, där verksamheten sedan drog igång lite mer seriöst. På de första spelningarna fick de sms:a runt till alla kompisar de kunde komma på för att det skulle komma någon publik. Men rätt snabbt började surret gå över stan om den lilla föreningen med spelningar, öl och skönt häng.

Scenen var från början byggd av lastpallar och sms:en som gick ut i kompisskaran kunde vara allt från att någon köpt nya skivor som skulle spelas, till att det var något gött band som skulle komma ner och lira.

– Där var vi väl i ungefär fyra år tror jag. Men rätt snabbt så började det komma jättemycket folk. Under den tiden blev det mer och mer konserter. Det var mer eller mindre varje helg, säger Elmira Fanni och byter ställning på Kurt.

Kurt är bäbis och har inte så mycket att tillföra om Truckstop Alaska, men han fick följa med ändå.

Redan från start tog de hela föreningsgrejen på allvar. De var måna om att göra allt rätt. I början hade de serveringstillstånd, men det var också lite enklare fixat på den tiden.

– Vi hade piroger och panpizzor och sådant vi kunde värma. Det var inte lätt då heller med tillstånd, men inte riktigt lika svårt som nu när man behöver ha helkaklade disk- och sköljrum och sånt, säger Elinor Frejd.

Serveringstillståndet fanns kvar så länge ”Trucken”, som det snabbt började kallas, fanns kvar i kajskjulet. Att leva upp till alla regler, även om de var något mildare då, var inte helt lätt för ett ungt kompisgäng. Melinda Costanzo fiskar upp mobilen och visar en bild på inspektionspapper från ett tidigt myndighetsbesök. De hade hittat en affisch på en dödskalle med hopslagna benknotor under och skriver: ”det är vanligtvis ett kännetecken för satanister” som kommentar.

– De hade inte pratat med oss eller någonting utan gått ner och fotograferat lokalen och dörren. Planschen ska tilläggas var en sådan där barnplansch från typ Åhléns, säger Elsa Fanni.

Göteborg, Majorna, 2008

. . .

I ungefär samma veva som Higab tröttnar på sina konsertarrangerande hyresgäster så växer Truckstop Alaska ändå ur kajskjulets begränsade yta. Ett år går när konsertverksamheterna ligger i dvala medan föreningen letar nya lokaler. När man till slut hittar och börjar flytta in i lokalen på Lindholmen så är det i slutet av det tillstånd man har, och samtidigt börjar regelverket för festarrangörer att snörpas åt.

– Jag minns det som att tillståndet försvann för att vi var tvungna att lämna kajskjulet och stod utan lokal i ett års tid. Sen när vi hittade den nya lokalen på Hisingen så hade vi tillstånd några kvällar, men då bytte de lagar och regler. Sen ville de absolut inte ge oss något nytt tillstånd, säger Elsa Fanni.

Om pappersarbetet varit snårigt innan så blev det än värre med de nya reglerna när det nya tillståndet skulle sökas. Krav om att allt skulle in på en viss tid, någon skall skickas på tillståndskurs, brandalarm, tillgänglighet med mera hopade sig.

– Vi var ju tvungna att bygga en 22 meter lång ramp bland annat. Minns ni det, säger  Melinda Costanzo och tittar mot de andra.

– Jag har för mig att alla de där grejerna drog ut på tiden och att vi därför passerade slutdatumet, fortsätter hon.

Anekdoterna om besök av olika myndigheter är många och långa. Från ”den trevliga gubben som tyckte att de byggt fina toaletter” till ”arga människor på stadsbyggnadskontoret” via någon byggchef som enligt deras utsago sa att han skulle knacka dörr på hela Lindholmen om det behövdes för att stoppa Truckstop Alaska. Trots det så fortsatte de att försöka uppfylla varenda liten regel de fick kastade på sig och lutade sig samtidigt mot att de var en förening som bara ordnade konserter i slutna sällskap och utan profit.

– Allt är så jävla godtyckligt. Man driver verksamhet som på pappret ser ut som det ska, men det är bara upp till vem som sedan tolkar, säger Elmira Fanni.

En viss del i att de inte kunde få tillståndet förnyat ligger i att tidningen Göteborgs-Posten utmålat dem till svartklubb, menar Truckstopgrundarna.

– GP smällde till med en artikel om svartklubbar i Göteborg och hade med oss, precis när vi skulle förnya tillståndet. Vi skickade in en dementi och till och med ringde dem och sa ”vi är ju ingen svartklubb, vi har tillstånd här”. Men reportern svarade att han varit där och att det visst var en svartklubb. Det hade han ju kunnat kolla upp lite bättre. Men då var ju skadan redan skedd, säger Melinda Costanzo.

– Att sätta svartklubbsstämpel var väl relativt låg hängande frukt. Det har folk alltid velat göra. Men den artikeln var nog bidragande till att vi aldrig fick något nytt tillstånd, fortsätter Elsa Fanni.

Truckstop Alaska började istället anordna sina kvällar för slutna sällskap och medlemsbaserat.

Parallellt med besvären finns den betydligt finare berättelsen om sammanhållningen bland medlemmarna. Alla oräkneliga ideella timmar som lades ner för att få de nya lokalerna schysta.

– Det är ingenting som vi har skapat egentligen, utan vi har bara samordnat. Hela medlemsstaben har varit starkt bidragande till att bygga upp föreningen och känslan som fanns där. Jag tror att alla kände sig hemma, sedda, betydelsefulla och välkomna, säger Elinor Frejd.

De insåg tidigt, egentligen redan i den gamla lokalen, att de inte skulle kunna rodda allt själva. Samtidigt kom folk och frågade om de behövde hjälp och det blev ruljans på volontärer. När de startade nya Truckstop så skickade de ut mejl och bad om hjälp med att bygga upp det.

– De första fem månaderna så byggde vi bara. Då kom det folk med färgslattar som de hade, eller en låda skruv. Redan på uppstartsmötet var vi väl ungefär 50 pers, säger Elsa Fanni.

Själva var de där sju dagar i veckan, tolv till tolv, och många volontärer gjorde likadant. Någon var elektriker och kunde dra el, någon annan snickare, och en tredje hade arbetat som målare. De åt gemensamma middagar som styrelsen fixade fram. Förvisso ris och linser varje dag om de minns rätt, men det fanns ändå något fint i det.

– Det är det som är styrkan i en förening. Vanliga människor som hjälps åt. Det var det som räddade det ekonomiskt. Vi kollade på offerter vad vissa saker hade kostat annars och det hade vi aldrig kunnat lösa, säger Elinor Frejd.

– Och att sen kalla ett sådant ställe för en svartklubb, det är fan en skymf mot alla som har engagerat sig och lagt ner sin tid och kunskap, säger Elsa Fanni.

Även styrelsen ökade i storlek ikapp med antalet medlemmar. Från fyra så hoppade de upp till sju, åtta stycken.

– Vi fick kvotera in lite män också, säger Elsa Fanni halvt på skämt.

Göteborg, Hisingen, 2013

. . .

Under några år har Truckstop Alaska vuxit till en form av institution i Göteborgs alternativa uteliv. Banden inom de lite hårdare genrerna står i kö för att spela och ideellt engagerade medlemmar gör allt jobb med att få stället att gå runt. Polisen var på besök ”hur många gånger som helst”, men det blev aldrig några direkta bekymmer där.

– De kom in och kollade så att alkoholen var köpt på systemet, att alla var över 18 år och att det var ordning och reda i lokalen, säger Elsa Fanni.

– Vi valde ju att göra som vi alltid gjort. Köpa laglig öl på Systembolaget, så den var skattad, kolla legitimationer, vara noga med vår personal och att alla i lokalen var medlemmar i föreningen. Det har alltid varit en förening där medlemmarna tagit hand om varandra, fortsätter Melinda Costanzo.

Tanken med Trucken var den samma som alltid.

– Vi ville redan från början ha ett ställe där man kunde gå ut även om man var råfattig. Att man ändå skulle kunna kolla på några band och ta några öl. För folk som oss själva liksom, säger Elinor Frejd.

Det stod till och med skrivet i föreningens stadgar att de inte ville göra någon skillnad på publik, arrangör och band.

– Alla har ett lika värde, det är väl egentligen bara det, säger Elinor Frejd.

Organisationsnummer, stadgar, styrelsemöten och allt annat som hör en förening till har funnits med sedan dag ett.

– Vi hade väl något föreningsintresse allihop redan från början. Vi ville göra det så, säger Elmira Fanni och rätar till Kurt igen som precis ätit klart och fått upp litegrann av kvällsmålet.

– Vi var väl skolade i det. Sverige är väl lite så ett föreningsland och man är med i olika föreningar sen man är liten och fostrad i det tänket, fortsätter hon.

– Vi som är födda på 80-talet i alla fall. Nu tror jag det blir mindre och mindre. Vi hade ju liksom inte ”entreprenörskap” som ämne i skolan som de har nu, säger hon, och får medhållande skratt.

Efter omkring 10 år med Truckstop Alaska började flera i originalstyrelsen känna att det var dags att lämna facklan vidare. Någon hade redan flyttat från staden och kommit tillbaka. Barn hade tillkommit, och andra arbeten med lön likaså.

– Livet trillar ju på en också. Det är mycket som händer och sker mellan man är 20 och 30 år, säger Elinor Frejd.

Melinda Costanzo körde vidare i styrelsen ett år längre än de andra. Mycket för att hon länge hade en vision om att Truckstop Alaska skulle bli något ännu större. Som ett kulturhus med replokaler, kafé och andra verksamheter i huset.

– Den tanken kunde jag liksom inte riktigt släppa. Men det är svårt när det inte finns en krona över och samtidigt hade det kommit in helt nya gäng som inte hade samma erfarenheter som vi, säger Melinda Costanzo.

Efter att de fyra gick ur styrelsen så har det blivit sparsamt med besök för några och lite mer för andra. Delvis för att livet ser annorlunda ut och delvis för att det är något annat nu än då.

– Men jag tycker nog mest att det är roligt att det är andra som vill ta över och hålla på med det, säger Elmira Fanni.

– Jag tycker också att det är roligt att andra tar över. Men det är klart att det inte är samma sak för oss som när det var vi som skötte det, svarar Elinor Frejd.

– Jag tycker det känns som att vi har gått ur den skolan och nu är det andra elever som går där, säger Elmira Fanni.

Göteborg, Hisingen, våren 2018

. . .

En ”tredje generation” har tagit över verksamheten och styrelseplatserna i Truckstop Alaska. Ett gäng har kommit och gått sedan grundarna och det här nya gänget har precis börjat få lite rutin på arrangörsskapet. Det första året lyckades de bränna den ekonomiska buffert de ärvt, men nu hade det äntligen vänt. Magnus, Deborah, Christoffer och Josefine, de hoppar helst över efternamnen, har varit engagerade några år vardera när ett tiotal poliser, en rad olika myndighetspersoner från miljöförvaltningen, Skatteverket och tillståndsenheten den 20 april 2018 gör ett plötsligt tillslag.

– Det stod en kvinna från tillståndsenheten och bara skrek. ”Ni bedriver olaglig näringsverksamhet!” och kallade oss kriminella, samtidigt som miljö- och hälsa står på andra sidan och gapar om vilket företag vi betalar för vår sophantering, berättar Deborah.

Solen har gått ner över Hisingen och lokalen som kanske inte ser så vacker ut på utsidan, men rymmer så mycket därinne, är denna kväll relativt tom på aktiviteter. Delar av det gäng som drivit verksamheten de senaste åren tar emot i köket och går igenom vad som egentligen hände den där kvällen i april förra året. För dem är gänget som grundade stället mest berättelserna som går där i huset. Någon känner vagt någon av dem, för andra är de bara figurer de hört talas om. Men det spelar ingen roll. Truckstop Alaska lever sedan länge ett eget liv.

Hyresvärden, tillståndsmyndigheten, polisen och räddningstjänsten hade några dagar före tillslaget bokat ett möte med Truckstop Alaska. Men det skulle ha ägt rum två dagar efter att de faktiskt kom, och under helt andra premisser.

– Vi var beredda på att försöka hitta en deal, eller att ta emot informationen att det var omöjligt. Men istället dök de upp så här, säger Deborah.

Mest skulle truckengänget vilja veta vilken myndighet som varit drivande, och varför. Insatsledaren på polisen den kvällen, Christoffer Nilsson, hävdade till tidningen GP dagen efter att det endast var en tillfällighet att de kom när de kom.

– Det är ingenting nu som gjort att vi just nu besöker det här stället. Vi försöker ha regelbunden tillsyn. Men det ställer stora krav på att vi ska samordna våra insatser. Vi var på fyra platser den kvällen, både föreningar som saknar tillstånd och vanliga krogar med alkoholtillstånd.

Den förklaringen ger Truckens styrelse inte mycket för.

– Det var ju en massiv insats på en fredagskväll med två bussar fulla med människor, säger Christoffer.

– Men polisen säger att det inte var dom som låg bakom, hyresvärden säger att det inte var dom heller och tillståndsmyndigheten säger samma sak. Vår hyresvärd vägrar även att berätta vilka det var som kallade till mötet från början, fortsätter Deborah.

Förutom myndighetspersonerna och ett stort antal poliser, så var det ett många för dem oidentifierade människor som också gick runt och skrek om olika saker.

– Det är ju inte en slump, utan något man gör som ett slags korsförhör. Bara pepprar någon med frågor för att den ska bli nervös, säger Deborah.

– De ville bland annat ha organisationsnummer till artisterna och veta vilka som volontärjobbade här. Vi fick betala 1500 per volontär som jobbade och 40 000 för att vi inte hade någon personalliggare. Och dessutom sa de att vi var tvungna att ha kassaregister. Det är saker vi aldrig fått höra förut. Vi är ju en ideell förening, fortsätter hon.

Det upprättades en anmälan om brott mot alkohollagen. Samtidigt som poliser bar ut all öl som fanns i baren så gick kvällens andra band, Weedeater, på scen. Och i samma stund så började Truckstop Alaskas allra sista rond.

Göteborg, Hisingen, 2018

. . .

Truckstop Alaska fortsätter att köra på ett tag, fast med folköl i baren. Parallellt växer föreningens öde till att bli en politisk fråga. Ett upprop om förenklade alkoholregler för kulturföreningar hamnar på social resursnämnd i Göteborgs kommuns bord. Tillsammans med föreningen Plan B i Malmö, som bedriver en liknande kamp, blir frågan om de ideella kulturarrangörernas svårigheter nationella nyheter.

– Vi hade ju någon slags krissamtal där precis efter tillslaget. Men då kom vi fram till att vi skulle köra ett år till med folkölsbar, säger Josefine.

Värst under den tiden var att inte veta något, menar Truckens styrelse. Det blev mängder med möten med olika politiker, förhör med polis och samtidigt försökte de ideellt fortsätta bedriva verksamheten. Men nu utan någon större inkomst från baren, som i sin tur kan bli gage till banden.

– Det var omöjligt att veta på vilken nivå det här låg. Skulle de försöka sätta dit enskilda människor? Och det här med Skatteverket. Hade vi ägnat oss åt någon slags allvarlig ekonomisk brottslighet här och liksom missat det, undrar Deborah retoriskt.

– Det gick ju inte att få reda på någonting. Det var som att vi bara befann oss i något slags limbo fortsätter Josefine.

De försökte ta fighten så gott de kunde. Under den traditionella ”Truckstopdagen”, en årligen återkommande fest med aktiviteter och spelningar, går föreningen ut med fyra krav riktade mot både kommun och fastighetsägare för att kunna fortsätta sin verksamhet. Reglerna för alkoholservering måste förenklas, man kräver att resten av året blir hyresfritt som kompensation för alla problem, att alla anklagelser och straffavgifter dras tillbaka samt att man inte ska tvingas anpassa sig till de regler som gäller för vinstdrivande och kommersiella verksamheter.

Social resursförvaltning, det vill säga tjänstemännen som arbetar för nämnden, gör en utredning av frågan om förenklat alkoholtillstånd och kommer fram till att rekommendera avslag.

– Vi ser inte att det finns något utrymme i den lagstiftning vi har i dag att förenkla för kulturföreningar, sa Peter Berg, handläggare på social resursförvaltning till ETC Göteborg då.

När frågan kommer upp i nämnden så röstar samtliga partier efter förvaltningens inrådan. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet lägger dock ett yrkande om att försöka skapa bättre förutsättningar för fria kulturföreningar på andra sätt.

– Det handlade om att tillsätta en arbetsgrupp som skulle vara partssammansatt även med andra myndigheter och personer som själva driver sådana här verksamheter inom kulturlivet. Där hade vi kunnat titta på de svårigheter och problem som de här föreningarna har upplevt. Jag tror att mycket handlar om dialog. Det kanske hade lett till något annat, men vi fick ju inte ens lov att testa den varianten. Den blev nedröstad av alla andra partier. Både Mp, hela Alliansen och Demokraterna, säger Marina Johansson, socialdemokratiskt kommunalråd.

Nina Miskovsky är moderat ordförande i nämnden. Hon menar också att de var bakbundna av lagen.

– Vi hade inte riktigt något val då det inte fanns någon möjlighet att förena det med alkohollagen. Och lagar måste ändras i riksdagen, så vi var bakbundna kan man säga.

Varför de även röstade ner Socialdemokraternas och Vänsterpartiets förslag om att försöka förenkla för det fria kulturlivet på annat sätt minns hon inte idag.

– Det var ett tag sedan och jag har inte tittat på just det yrkandet idag. Men generellt är vi för ett rikt kulturliv och ett rikt näringsliv och vill att kommunen ska vara så flexibel som möjligt i de här frågorna. Vi lade till exempel ett yrkande igår om att se över utskänkningstillstånd och se över om man kan underlätta ansökningsförfarandet på olika sätt och göra det tydligare, säger hon.

Marina Johansson tycker att det är sorgligt och onödigt att det har gått som det gått.

– Jag vet att den verksamheten har varit väldigt uppskattad av väldigt många. Både göteborgare och folk ifrån annat håll. Det har varit en del av kulturlivet under många år nu, så det känns tråkigt att det blev så. Det hade ju inte behövt bli det, kanske.

Göteborg, Hisingen, 2019

. . .

I slutet av våren ungefär ett år efter tillslaget bestämmer sig Truckstop Alaska för att det inte går längre. De låter sig själva smälta beslutet över sommaren, men i september meddelar man officiellt att slutet väntar runt hörnet.

”Under vår livstid har vi tillsammans mött och övervunnit många svårigheter. Kamp, förnekelse, dialog och utförsäljning är motståndsstrategier vi flitigt använt oss av bara det senaste året. Kanske hade vi klarat ett år till. Men när mer kraft går åt till diplomati, ekonomi, tillstånd, avtal och ansvar än kreativitet och skapande så känns det ohållbart i längden.”

Så stod att läsa i mejlet som skickades ut från Truckstop Alaska till alla dess medlemmar i september i år.

”Låt oss hedra vår förening genom att ha det riktigt trångt, stökigt, oförutsägbart och festfyllt här de sista månaderna. Kom och fira vårt paradis och fristad i den hybrisdrivna prettostaden vi kallar Göteborg” fortsätter man.

För styrelsen och de engagerade medlemmarna är det veckor innan den allra sista festen tveeggade känslor.

– Det har ju varit jättekämpigt det här året, säger Josefine.

– Det är ju väldigt tråkigt, samtidigt som det ska bli skönt att få slappna av lite efter ett år med total misär, säger Magnus.

De är alla fyra kluvna mellan sorgen över att deras förening går i graven, lättnad över att slippa hantera alla problem längre, och faktiskt en stor pepp över de sista festerna.

– Vi är också mitt uppe i att försöka styra upp programmet året ut. Så vi sitter inte och kontemplerar så mycket just nu, utan vi kör på. Framtiden finns bara tills den 31 december just nu, säger Christoffer.

En liten ljusglimt i mörkret är att de samma dag fått besked om att det inte blir något åtal för brott mot alkohollagen. Men de sista tonerna ringer snart ut ur Truckstops Alaskas högtalare. Eventuellt finns det folköl att köpa i baren även på den sista festen.