– Ingen blev mer förvånade än vi när påven meddelade att han skulle komma hit, säger bror Henrik Alberius.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
När vi ses har Henrik Alberius nyligen kommit hem efter en två veckors vistelse i USA. Han var där som deltagare i en konferens om konsten att predika, men passade också på att göra ett besök hos den amerikanska familj han bodde hos som 17-årig utbytesstudent. Han är trött och förkyld, men är en gladlynt man som verkar ta uppståndelsen de är mitt i med ro.
Dominikanerbröderna har sitt hus i centrala Lund. Att de befinner sig här, mitt i universitetsstadens hjärta, är ingen slump. Bröderna, som utgör ett konvent som är en mer utåtriktad form av kloster, tillhör en orden med en stark lärdomstradition.
Växte upp i prästfamilj
För Henrik Alberius var vägen till Dominikanerbröderna lång och bitvis slingrande. Han växte upp som barn i en svensk prästfamilj. Att han med tiden kom att lämna den lutherska tron för att bli katolik var inte något plötsligt bombnedslag. När han tog steget var hans föräldrar redan väl medvetna om hans sökande.
– Min pappa sade att det viktiga för honom och mamma var att jag vet vad jag tror på, säger Henrik Alberius.
Första gången han flyttade till Lund var som ung student. Han började på psykologprogrammet, som han tyckte var intressant men inte vad han sökte. Vid en tidpunkt kom hans också in på läkarlinjen, men valde också bort det. Den första utbildning han fullföljde blev i stället en fil kand i teologi. Han tillbringade i stället ett par år inom den svenska kyrkans missionsverksamhet, där han bodde och arbetade utomlands. Den andra utbildning han fullföljde var på journalisthögskolan och han arbetade ett antal år som ekonomijournalist med anställning på bland annat nyhetsbyrån Reuters.
Sökte religiöst sammanhang
Men jämte sitt sökande efter rätt yrke så letade han också efter ett religiöst sammanhang där han kunde känna sig hemma. Han landade hos katolikerna och gjorde 1980 sitt första försök att bli munk, vilket skedde i ett kloster utanför Jerusalem.
– Det försöket varade i ett år, sedan flyttade jag därifrån till goda vänner inne i staden, säger han.
1997, när han var mitt uppe i ett yrkesliv som journalist, så återkom han för ett andra försök. Klostret tillhörde Benediktinorden, och de som går med där ska tillbringa i princip all sin tid på klostret. Men även denna gång slutade det med att han flyttade därifrån.
– En vän till mig inne i staden mådde dåligt och jag ville åka dit för att stötta honom. Men enligt klosterreglerna fick jag inte det. Jag skulle i stället be min vän komma till klostret, för att där söka vila.
Henrik Alberius kunde inte acceptera detta och efter samtal med klostrets abbot så beslöt han sig att söka sig vidare. Efter råd från abboten så tog han kontakt med Dominikanerbröderna i Lund.
– Vanliga kloster ligger ofta ute på landet och man lever sitt liv helt inom klosterväggarna. I Dominikanerorden har man i stället konvent inne i städerna och är mer öppna mot samhället omkring, säger han.
Det dagliga livet i konventet påminner på många sätt om det som förs i familjer och andra kollektiv av olika slag där bröderna har gemensamma måltider, går till sina respektive arbeten och ibland bjuder hem vänner.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Tidigare brukade vi träffas framför nyheterna på tv, men nu blir det sällan så. Tv:n står i stort sett oanvänd och alla tittar i stället på play på sina datorer, säger Henrik Alberius.
En sak som skiljer ordensbrödernas liv från mångas är de dagliga gemensamma bönestunderna och mässorna. Men de har också reglerna i den 800-åriga orden att följa, där en av hållpunkterna är att de ska leva utan egendomar.
– I princip äger jag ingenting. Inte ens kläderna jag har på mig tillhör egentligen mig utan konventet, säger Henrik Alberius.
Men principen har anpassats efter de dagliga behoven. Ingen annan använder alltså de kläder som Henrik köper in. Han har dessutom ett eget konto, som fylls på med en lön.
– När jag har 20 000 kronor på kontot, så lyfter jag över 10 000 till vårt gemensamma konto, så att jag inte ska gå runt med mer än jag behöver, säger han.
Mat och räkningar betalas från konventets konto och vad bröderna gör med pengarna på sina egna konton redovisas i en deklaration de gör varje månad.
– Om en vän ringer och frågar om vi kan gå på bio och ta ett glas efteråt, så säger jag ja. Men jag noterar sedan vad jag har lagt pengar på, för att komma ihåg det till min deklaration.
Henrik Alberius är präst och har genom det uppdrag som är knutna till församlingen i Lund. Han har dessutom arbetat mycket för Justitia et pax, som är ett nätverk inom katolska kyrkan som arbetar med frågor som handlar om hur kyrkan ska ställa sig i aktuella samhällsfrågor, och i en grupp som arbetar med biståndsprojekt.
Han medger att han inte alltid håller med sin kyrka i alla frågor, men väljer att inte skylta med det utåt.
– Som präst står jag alltid för den gemensamma hållningen, säger han diplomatiskt.
Just nu kretsar mycket kring påvens besök, där många praktiska frågor ska lösas.
– Till mässan som ska hållas i Malmö så kommer det att komma 300 bussar med besökare från resten av landet. Vet du hur mycket parkeringsutrymme 300 bussar behöver? Det blir 4,5 kilometer buss som ska få plats någonstans i Malmö, en tisdag förmiddag, säger Henrik Alberius.
Hade inte räknat med påven
Det som ska firas är att det är 70 år sedan det Lutherska världsförbundet bildades i Lund. Men att påven själv skulle delta var inget man hade räknat med.
– De flesta utgick från att en kardinal skulle komma, vilket hade varit stort nog, säger Henrik Albelius.
Som gammal journalist ser han en värdslig förklaring till varför den nye påven har lyckats göra sig populär, även utanför katolska kretsar.
– Hans åsikter om till exempel sexualitet och homosexualitet är inte nya, utan är sådant som hans företrädare också stod för. Det som är nytt är att vi har en påve med medial genomslagskraft, som vågar säga dessa saker på ett nytt sätt.
Det som särskiljer påve Franciskus är däremot hans syn på fattigdom.
– Han är sydamerikan och uppvuxen i en del av världen där fattigdomen ser helt annorlunda än den man möter i Europa. Detta har präglat honom och fått honom att stå upp för att katolicismen ska vara en kyrka för de fattiga, säger Henrik Alberius.
