– Det blev en slags trilogi med ”Pusseldrömmar” 2006 och ”Swedish meatballs med lingon” 2011. De hörde på något sätt ihop. Mina föreställningar blir ofta till existensiella frågeställningar. Eller, jag gillar att göra humor av riktiga saker som betyder något. Jag tycker det är komiskt att vrida och vända på sådant, berättar han.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– Den här föreställningen bestämdes sent. Jag har vant mig vid att ha ganska bra framförhållning. Jag har skrivit material i ett år fast visste inte riktigt när det skulle bli något. Jag började redan för ett och ett halvt år sedan att spela in låtar i Falköping, hos min tekniker Ronny Hasselqvist. Demos, i hans garage.
Back to basics
Den ny showen heter kort och gott ”Carl-Einar Häckner på Aftonstjärnan” och är byggd kring de där visorna från garaget.
– Det är lite mer back to basic. Eller, ja. Men jag har inte så stor scen och det utgår från de här sångerna. Sen har texterna som är i mellan fått komma ur pressen av att få det klart. Jag ville på mitt sätt kommentera känslan av hur det är i Göteborg nu. Det blir lite som på 90-talet när jag gjorde ”Rädda fritidsgårdarna” eller ”Carl-Einar Häckner och hans 13 assistenter”. Jag ville komma till den känslan. Då jobbade jag alltid inom lite mindre ramar.
Att konkret beskriva vad ”Carl-Einar Häckner på Aftonstjärnan” handlar om, om den nu handlar om något konkret, är svårt. Av huvudpersonen själv kommer det rätt svävande svar.
"Kvalificerat nonsens på toppnivå"
– Jag vill ju prata om det viktiga, det fina, det som gör oss till människor, det som definierar. Livet är att vara. Det är höga anspråk, och det är inte säkert att vi når dit. Men annars säger jag bara: Välkomna till kvalificerat nonsens på toppnivå! Men jag själv är halvvägs på väg till himlen och har vi tur så kommer vi dit ihop. Välkomna till Aftonstjärnan.
Det är speciellt att intervjua Carl-Einar Häckner. Han nämner själv att andra har uttryckt att det är svårt, vilket genuint tycks oroa honom. Svårt är kanske inte rätt ord då han är både öppen, ärlig och inte det minsta förställd. Men tankarna, och därmed svaren, far snabbt och trådar plockas upp och lämnas. Ibland kommer svaren istället tio meningar fram, som om han använt tiden medan han pratade om annat till att komma fram till något bra.
"För mig står varietén för något
fantastiskt, oslagbart."
Förra sommaren, 2016, satte Liseberg punkt för Carl-Einars årliga varieté. En 20-årig tradition för både nöjesparken och Carl-Einar själv gick i graven. Han har inledningsvis lite svårt att hitta rätt ord för att beskriva det som hänt. Han väger sina ord i guldskål innan de kommer ut.
– Jag... älskar ju Liseberg fortfarande. Vem vet, jag gör det inte, men jag kommer aldrig att stänga min dörr om de vill ha mig tillbaka. Varför de inte vill satsa på varietén vet jag inte. De vill väl prioritera något annat. För mig står varietén för något fantastiskt, oslagbart. Den står på något sätt för tillhörighet. Och det får sig en törn när man tar bort den. Men det går inte om inte alla vill.
Carl-Einar understryker att varietén inte bara var han själv. Han prisar scenografer, orkestern, teknikerna och alla andra som var inblandade. Per Alexandersson, underhållningschef på Liseberg, menade när nyheten kom att man inte alls avbröt ett 20-årigt samarbete, utan bara tittade på andra format för det. Men Carl-Einar har inte hört något mer sen, alls.
– Det känns... fruktansvärt. Men man måste ju vilja bägge parter. Att sitta här och säga rubriker som kan vändas mot Liseberg eller mig själv är inte det jag vill. Det är som ett andra hem för mig, jag uppträdde där när jag var 11 år. Det gör jätteont i mig att inte vara där. Men jag vill inte säga något taskigt.
Häckner är minst sagt en veteran i sina sammanhang. Tio, tolv soloföreställningar sedan den första 1989 och 20 varietéer på Liseberg. I yngre ålder, tonåren, var han inriktad på trolleritävlingar och konvent. Författaren John Ajvide Lindqvist, själv tidigare trollkarl, har flera gånger berättat om den tiden. Han kom alltid tvåa, efter en viss Charlie Häckner, som han kallade sig då.
– Ja, det stämmer. Vi går way back jag och John. Vi blev goda vänner i Finland -84 eller -85. Men det är sant, jag vann väldigt många priser när jag var barn. Jag levde lite för det. Men sen blev det tråkigt att tävla och jag började fokusera helt på att uppträda mer på riktigt för folk.
Komedin blandades in tidigt och på 90-talet gjorde Carl-Einar en hel del stand up, redan då yvigt blandandes mellan genrer. Han dök även upp som skådespelare i filmer och serier som ”Petri tårar” och ”Herbert och Robert”, uppföljare till ”Albert och Herbert”.
– När jag gjort det där ett tag så började jag vända mig mot clownvärlden ännu mer. Det började med att jag satt hemma och såg filmer hos Claes Eriksson faktiskt. Vi gick bland annat igenom Chaplins filmer på hans biograf. Jag var även inspirerad av Tomas (von Brömssen) när han gjorde sin ryska clown. Och så började jag leta i det här varietéaktiga, efter overbala nummer som kunde framföras över språkgränserna.
Tyskland och Australien
Tack vare varietén började Carl-Einar själv att boka medverkande artister. För att göra en lång historia kort så var det så han hamnade i Berlin 2001. Få känner till så mycket mer om Carl-Einar Häckner än den lätt tilltufsade kabaret-trollkarlspersonan, kanske att han tillbringar hälften av sin tid i Tyskland, eller att det dyker upp klipp från någon scen i Australien (det numera klassiska bandana/banana-numret). Han medverkar sällan i andra offentliga sammanhang än de egna showerna.
– Men det är nog för att man inte är så stor. Jag skulle nog behöva det, det hade varit bra. Men jag har inte hunnit heller. Jag tänker nog igenom, om jag får frågan, om det skulle ge något. Om det skulle bli bättre.
Annars kan man lätt tänka att det handlar om integritet, om att inte blanda det personliga och det publika jaget.
– Jo visst, men det kommer nog naturligt. Jag bor här bara halva tiden så det är inte svårt för mig att ha integritet. Men jag har inte sprungit efter sådant. Jag har inte flyttat till Stockholm och så utan gått en kringligare och krångligare väg. Ska man vara med i ”blicken” hela tiden så får man jobba mot det. Jag vet inte, jag försöker bara göra sådant som jag tycker är roligt.
Carl-Einar Häckner på Aftonstjärnan kommer att spelas i hela 26 föreställningar och året ut. Det utlovas hysteriskt vansinnestrolleri, monologer och visor i en isbjörnssaga.
När intervjun är över och fotograferingen fått ta den tid som behövts tycks Carl-Einar ha funderat några varv till kring en av frågorna.
– Du frågade ju innan hur det kändes med Liseberg. Det kändes som att mitt hjärta slets ur bröstet faktiskt. Jag kan inte beskriva det på annat sätt. Det måste man väl kunna säga när det är så det känns?