Vad var din första tanke när du fick veta att du får priset?

– Jag blev lite förvånad måste jag säga, för jag skrev ju en bok för några år sedan där jag var ganska kritisk mot en av hans romaner, Geniet, och framförallt mot kvinnosynen i boken och synen på sexualitet. Så jag trodde aldrig att jag skulle komma på fråga för priset. Men det är väldigt roligt förstås, hemskt hedrande.

Att du får priset motiveras med att du utgår från en solidarisk grundsyn och undersöker orättvisor, och återkommer till kvinnors utsatthet. Det stämmer också på din senaste roman Jag heter inte Miriam som handlar om romers situation – hur väljer du vad dina romaner ska handla om?

– Jag väljer utifrån vad jag tycker känns meningsfullt, och då blir det i allmänhet den här typen av teman, som handlar om utsatthet och underläge. Jag brukar säga mina romaner är mer feel bad än feel good. Jag är intresserad av maktlöshet har jag förstått, det är det jag alltid återkommer till, det är mitt tema.

Vad har du för relation till Ivar Lo Johansson, förutom att du är kritisk mot kvinnosynen i hans romaner?

– Jag har läst mycket av honom, framförallt när jag var ung. Jag plöjde igenom det som var den tidens samtidslitteratur och gillade honom oerhört mycket, särskilt Geniet. Kanske reagerade jag därför extra starkt när jag läste om den som vuxen. Jag fick krupp när jag såg hur han beskrev kvinnor. Men han är verkligen inte ensam om sådana beskrivningar bland 50- och 60-talets stora författare.