Rätt ofta går det åt skogen eftersom den lilla magiska ingrediensen som fanns i ­originalet lätt tycks gå förlorad i kopian. Men ibland lyckas regissör, skådespelare eller manusförfattare blåsa in något nytt i skapelsen. En tredje variant är att det blir ett helt annat bygge kring samma skelett – mer som en parafras på originalet. 

I fallet ”A man called Otto” efter Fredrik Backmans ”En man som heter Ove” är det lite av varje. Otto är inte riktigt Ove, Tom Hanks är inte Rolf Lassgård och så vidare. 

Men jag gillar den här versionen, också. Den fångar essensen av bokförlagan och piffar till den lagom mycket åt eget håll. Tom Hanks, som troligtvis kan spela såna här roller i sömnen, gör en underbar lättirriterad surgubbe av Otto. Att själva castingen av Hanks, som är känd som Hollywoods hyggligaste, spoilar att Otto innerst inne har ett hjärta av guld och står inför utveckling gör ingen större skada. Det visste vi alla från början ändå. 

För det är ju så med feelgood-filmer. Man vet liksom redan på ett ungefär vad som ska hända, men det kan vara mer eller mindre trivsamt att åka med på färden. Jag blir positivt överraskad av att man i Ottos fall ändå inte har slipat ner sorgen huvud­personen bär på. Den som skapat bitterheten. Det får existera i bakgrunden och i form av tillbakablickar. Men sen, som för att väga upp, tar filmen i lite för mycket och det blir väl sötsliskigt när livsinsikterna och sensmoralen kickar in.

 ”A man called Otto” spelar medvetet tungt på våra känslo­strängar och tår­kanalerna triggas till max. Här vill man ha gråtfest i biosalongen, och kommer säkerligen lyckas i många fall. För visst är det en vackert dyster historia som Backman knåpat ihop, och det mesta av den hålls ändå intakt. 

Till sist måste Mariana ­Trevino som inflyttande grannfru, här kallad ­Marisol, få ett extra omnämnande. Hon är underbar och ­sprudlande och jag vill att hon flyttar in bredvid mig nu bums.