Triss i debutanter med ambitioner

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

– Förgänglighet anses inte vara något bra, men det finns något naturligt i att allt kommer och går. För mig är förgänglighet ett identitetsbyggande som jag vill lyfta fram i mina tavlor. Jag vill beröra ungdomar och nå dem i en tid när de bygger sin identitet. 

Tryckbart

Hon jobbar med collografier, där hon skapar bilder och strukturer med hjälp av exempelvis papp och lim, för att sedan trycka det. Resultatet är konst som kan tryckas om och om igen och därigenom nå fler. Beda Johansson har själv hittat kraft i konsten i perioder när livet har varit tufft och säger att hon ser skapande som en sorts själavård. Konst kan laga.

– Ja, antingen är det själavård eller så är det provokation. Ibland vill man bara provocera, säger Gabriella Ljungberg, som har tagit sin ilska över vad vi människor gör med vår natur och skapat utställningen Hedra naturen.

– Åren går och jag ser hur min omgivning har förändrats sedan jag var barn. Det är inte längre stora fält av vallmo och blåklint, arter dör ut hela tiden. Djur och växter, men också bilder och dofter försvinner, vilket gör att de som växer upp nu kommer att få andra upplevelser av naturen än vad jag fick.

Besatt av rost

Gabriella Ljungberg fångar utrotningshotade arter på duken: reptiler, amfibier, fiskar och fåglar mot färgglada bakgrunder. För att kunna göra det har hon tillbringat mycket tid ute i naturen, doftat, tittat, känt. Det har hon gemensamt med den tredje debutanten, Cassandra Henriksson, fast hon har inte letat natur, hon har letat skrot. 

– Jag är lite besatt av rost. Det är kaos i min källare för att jag har släpat hem så mycket plåt och grejer. Men jag gillar sådant som är gammalt, att man kan göra något slitet och fult fint igen. 

Cassandra använder plåten som duk. På den trycker hon bilder hon har gjort i akryl och med pennor. Temat för hennes utställning är ansikten, Face. Hon fascineras av dem, hur vi kan vara så olika, men ändå allihop vackra på vårt eget unika sätt. Ansiktena hämtar hon ur minnet, bilderna blir en sammansmältning av drag hon har lagt märke till på vägen, men ibland när de är färdiga är de ändå lika någon hon känner. 

– Jag hoppas att besökarna på galleriet ska känna något av det de ser, att det ska väcka tankar som de kan ta med sig, säger Cassandra.

Alla tre är debutanter, det är första gången de hänger en hel utställning var och det är nervöst. Är det tillräckligt bra, kommer de som tittar gilla det de ser, kommer de ens hinna få alla verken klara?

Varför ska man komma och titta tycker ni?

– För att det är en upplevelse, och jag hoppas få skicka med dem ett budskap, säger Beda Johansson.

– Jag tycker att man ska komma just för att vi är debutanter. Det finns en tradition av att premiera de största konstnärerna, men jag tycker att det visar en sorts respekt för konstvärlden att även titta på nybörjarna, att vara med från början och se en konstnär utvecklas kan vara lika spännande det, säger Gabriella Ljungberg.