Den ikoniska sexthrillern firar 30 år

I år fyller ”Basic instinct: Iskallt begär”, ett av de mer stilbildande exemplen i genren och ”filmen som gjorde samma sak för vhs-spelarens pausknapp som mejlandet kom att göra för @-tangenten” för att citera The Guardian, hela 30 år. När ”Robocop”-regissören Paul Verhoeven tog sig an produktionen skulle den inte bara komma att göra huvudrollsinnehavaren Sharon Stone till en starkt skinande om än kortvarig Hollywoodstjärna, utan också generera starka protester på grund av filmens bilder av homosexualitet och bisexualitet. 

Att den kontroversiella feministen Camille Paglia, som även står för ett eget kommentarspår på ”director’s cut”-utgåvan av ”Basic instinct”, har kallat Stones karaktär Catherine Tramell för ”den idealiska postfeministiska hjältinnan” känns inte direkt förvånande. Den mordmisstänkta Catherine är inte bara en psykologutbildad romanförfattare, utan även frigjord nog att beta av manliga älskare vid sidan av sin kvinnliga partner. Desto mindre frigjord är skildringen av Catherines butchbetonade flickvän Roxy, som benämns som ”man” av Michael Douglas snutkaraktär och som bit för bit transformeras till ett svartsjukedrivet hämndmonster. Att Roxys rollkaraktär kom att reta upp hbtq-grupper till den grad att de dag efter dag försökte störa inspelningsteamet med slagord och skramlande kastrullock är knappast svårt att förstå.  

Nakenscener avskräckte

Det var Sharon Stones tidigare samarbete med Verhoeven i scifi-klassikern ”Total recall” som banade vägen till hennes slutliga genombrott med ”Basic instinct”. Medan filmens frekventa nakenscener skrämde bort i princip resten av Hollywoods kvinnliga skådespelarelit var de uppenbarligen ingen match för Stone. Men, att man däremot skulle välja att visa upp hennes blottade underliv i en av filmhistoriens mest famösa scener var inget hon väntat sig. När Catherine Tramell tas in för förhör angående det brutala mordet på hennes älskare vet publiken redan att hon är helt naken under den bländvita miniklänningen. Enligt Stone hade Verhoeven bett henne att ta av sina underbyxor innan tagningen för att de inte skulle blänka till i kameran, med försäkran om att inget skulle synas. Och i de grumliga inspelningsmonitorerna gick heller inget särskilt att se. 

Det var när teamet samlats för en förhandsvisning som Stone såg vad hela världen snart skulle se: hennes fullt synliga vulva när hon korsar det ena benet över det andra. I en intervju i brittiska Icon berättar Stone om hur hon efter filmvisningen chockad gick fram till Verhoeven och slog till honom. Även om hon i efterhand insåg att det kontroversiella klippet passade som hand i handske med hennes karaktär, hade hon åtminstone önskat att bli informerad om det i förväg. Och, som Stone konstaterar i dokumentärfilmen ”Sex, death and Stone” hade man knappast visat upp Michael Douglas snopp ”av misstag” eller ignorerat hans önskemål om att klippa bort en sådan scen. 

Uppföljare floppade

Vilken påverkan hade då rollen på Sharon Stones fortsatta karriär? I dokumentärfilmen ”Sex, death and Stone” beskriver hon hur påfrestande det var att bli ihopblandad med den fiktiva Catherine Tramell av både kollegor och vänner. Detta trots att Stone, som upplevde rollen som Tramell som så psykiskt krävande att hon vid ett tillfälle höll på att svimma under inspelningen, själv sagt sig vara raka motsatsen till sin genombrottsroll. Efter ”Basic instinct” kom Sharon Stone att ro hem fler avklädda roller i filmer som ”Sliver” och ”En djävulsk plan”, men sedan planade karriären ut. Ett antal smärtsamma missfall och den stroke Stone senare drabbades av spelade antagligen in i karriärsstoppet, men säkert också Hollywoods dåvarande bäst före-datum för kvinnliga skådespelare. 

När filmbolaget MGM kläckte idén till en uppföljare var det hur som helst ingen tvekan om vem som skulle spela huvudrollen. Men när ”Basic instinct 2” väl hade premiär 2006 var det heller ingen tvekan om att tiden sprungit ifrån det koncept som gjort den första filmen till en sådan succé. Den sexuella frigjordhet och uppriktighet som gjorde Catherine Tramell till en av 1990-talets starkast skinande antihjältinnor renderade nu i stället Sharon Stone en Razzie för ”värsta skådespelerska”, och även om motspelaren David Morrissey tyckte att det var ett ”bra manus” kom filmen att floppa rejält. 

Med tanke på vårens skoningslösa sågningar av Adrian Lynes erotiska thriller ”Deep water”, ett tappert försök att väcka liv i den genre som Lyne själv drog igång med ”Farlig förbindelse”, verkar det som att tiden definitivt är ute för Catherine Tramell och hennes likar. Men det berövar inte ”Basic Instinct” den genomslagskraft filmen faktiskt hade i en dittills rätt så slätstruken filmgenre.