I John Ajvide Lindqvists senaste novellsamling Våran hud, vårat blod, våra ben hittar jag inte mindre än tre väsen från nordiska folksagor. Jag har dock en känsla av att det kan finnas flera; småknytt och vättar brukar vara bra på att hålla sig gömda. Det börjar likna en trend inom skräckgenren och bara de senaste åren har det kommit en mängd: Stefan Spjuts trollroman Stallo, tv-serien Jordskott som innehåller allt från näcken till skogsrån, de norska filmerna Trolljägaren och Thale där den sistnämnda innehåller en huldra. Och i den legendariska antologin Best new horror var det senaste temat gestalter ur folktron.
John Ajvide Lindqvist var på sätt och vis en pionjär på detta område. Redan i sin första novellsamling Pappersväggar fanns en novell om en tullkontrollant som var ett troll (med svans och allt). En märkligt queer historia som kom redan 2006 och visade att John Ajvide Lindqvist inte bara är en av våra främsta häxmästare utan också en experimentell författare med ett stort register. I sin nyutkomna bok har han tagit ut svängarna: här finns en gårdstomte, en krake och ett par mylingar som får mitt blod att frysa till is. På så sätt återknyter John Ajvide Lindqvist till en gammal svensk tradition. På 1800-talet spelade skogsväsen en viktig roll i skräckfiktionen och både Carl Jonas Love Almqvist och Selma Lagerlöf använde dem i sina noveller.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Våran hud, vårat blod, våra ben är John Ajvide Lindqvists tredje novellsamling och liksom den förra (Låt de gamla drömmarna dö) är det mera en klippbok än en sammansatt helhet. Många av berättelserna har tidigare publicerats i engelska och amerikanska antologier, en har getts ut av Novelix och en annan som e-bok. Sådana böcker kan lätt få läsaren att känna att hen har en slaggprodukt i sin hand – något som författaren rotat fram ur byrålådan och fått publicerat bara för att han är en celebritet. Men Våran hud, vårat blod, våra ben innehåller genomgående berättelser av hög kvalitet även om ingen glittrar på samma sätt som, säg titelnovellen i Pappersväggar eller Tindalos i Låt de gamla drömmarna dö.
En novell som jag är särskilt förtjust i heter Varför dröjde du?. Den handlar om en lastbilschaffis som av misstag blir biten av en hora när hon suger av honom (aj!). Efter ett tag upptäcker chaffisen att hans hjärtfrekvens gått ner och att han har ett märkligt sug efter blod. Varför dröjde du? måste vara den minst romantiska vampyrberättelsen som har skrivits; den utspelar sig bland trashankar insvepta i avgaser vid avstjälpningsplatser. Blodet beskrivs som ett slags tjack; när chaffisen sörplar i sig det hamnar han ”i fullständig kontakt med universum”. I efterordet skriver John Ajvide Lindqvist att han inspirerats av arbetarförfattaren David Ericssons berättelser om livet på vägen – en författare som också kan skriva om skitiga miljöer med poetisk lyster.
I Vad mig tillkommer gifts en kvinna in i en mäktig företagarfamilj och flyttar in i släktgården på Djursholm. Där visar det sig att släkten har en mörk hemlighet i form av en ursnygg men ond gårdsväktare (en tomte!). Han visar sig ha en oroväckande smak för gårdens ”förstfödda” djur. När kvinnan blir gravid börjar hon fasa föra att han även gillar människokött. I Vad mig tillkommer finns bland annat en scen där den ursnygga tomten spänns i järnkedjor mellan fyra hästar. Att blanda humor och groteskerier har alltid varit en av John Ajvide Lindqvists mest oemotståndliga sidor.
En speciell sak som jag uppskattar med John Ajvide Lindqvist är att han har en sådan bredd som skräckförfattare. Novellen Hår börjar som en berättelse tydligt inspirerad av japansk skräckfilm. En kvinna som står och bakar hittar en svart hårtuss i sin nysatta deg. När jag läser detta ser jag en scen ur Ringu framför mig och känner hur en kall ål rör sig i min magsäck. Men novellen tar en oväntad vändning och blir en klassisk varulvshistoria. I berättelser som denna blir John Ajvide Lindqvists kärlek till genren tydlig; när han är som bäst fungerar hans texter som en intertextuell flistugg ur vilken en blodig massa väller fram. Även den sista, lite längre novellen Tjärven är en märklig genremix där zombies i skärgården får en grupp midsommarfirande att önska att de inte var på en öde ö.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Jag misstänker att en del John Ajvide Lindqvists-fans kommer att bli besvikna på att Våran hud, vårat blod, våra ben är en novellsamling. Många anser att det är romanerna som är grejen med hans författarskap: de långa, episka berättelserna där skräcken kommer krypande efter några hundra sidor. Själv är jag inte av den åsikten. Jag tycker tvärtom att novellen är den bästa formen för skräckberättelsen. Det är knappast någon slump att de bästa skräckförfattarna genom tiderna – Edgar Allan Poe, H.P. Lovecraft och samtidens stjärnskott Thomas Ligotti – använder sig just av kortberättelsen. Där kan själva skräckmomentet mejslas fram med större precision; de två tre sekunderna av ren fasa då förnuftet pluggas ur och man som läsare upplöses i det som H.P. Lovecraft kallat ”kosmisk skräck”. Våran hud, vårat blod, våra ben innehåller några sådana stunder – scener som får läsaren att känna sin obetydlighet inför världsalltet och att stjärnorna stirrar likgiltigt på oss från skyn.
