Tre frågor till Jenny Wilson: ”Fula och skruttiga vinklar av livet”

Skivan handlar om den förtvivlan, ensamhet och utmattning du upplevde efter ett decennium av olycka och trassel. Hur var det att skapa musik om denna jobbiga tid?

– Jag behövde ha kommit till ett bra ställe i mitt liv för att våga sätta ord och reflektera över dessa känslor. Eftersom skivan är så avklädd och handlar om så ”skamliga” känslor som att känna sig ensam och oälskad, om att dricka för mycket vin för att dämpa sin ångest och om att vara liten och skraj, behövde jag ha fått lite perspektiv på det jag beskriver. Jag har alltså för ovanlighetens skull inte skrivit en skiva  inifrån orkanens kaos, som med de tre tidigare albumen.

Albumets titel sätter ribban härligt högt. Berätta varför du döpt skivan till ”Mästerverket”?

– Jag kände tidigt i processen, långt innan den var färdigskriven, att jag ville ha en riktigt pang-mäktig titel eftersom jag visste att den skulle handla om  ”fula” och ”skruttiga” vinklar av livet. Jag ville låta ”diskbänksrealismen” få vara det största konstverket man kan tänka sig.

Vilken musik har du inspirerats av till soundet på albumet?

– Jag ville att det skulle kännas organiskt, levande och spontant och därför spelade vi också in skivan live, jag på sång och piano och så trummor och bas. Få omtagningar och inget jävla editerande och inte ett dugg välfriserat. Det var min och medproducenten Martin Thulins vision med plattan. Att få det att låta precis som vad det var – musik som man spelar tillsammans i ett rum, där texterna hamnar i fokus – lite proggigt, lite mjukt, lite psykedeliskt, lite kraut, mycket Jenny Wilson.