BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
För tillfället är Margaret Atwood på allas läppar på grund av HBO-serien ”Tjänarinnans berättelse”. Men om du inte har läst henne innan så skulle jag inte rekommendera förlagan som första bok, utan ”Oryx & Crake”. Det är inledningen på hennes fantastiska postapokalyptiska triologi där en mystisk person som kallas Snömannen sitter i ett träd och berättar om hur världen gick under.
2. Lucia Berlin – ”Handbok för städerskor”
Jag är svag för diskbänksrealister med ett stort hjärta. Lucia Berlins novellsamling ”Handbok för städerskor” är skriven med samma värme oavsett om den skildrar en alkoholiserad indian nere vid tvättomaten eller en sobrilknaprande troféhustru. Lucia Berlin är något av en Charles Bukowski i städrock som får whiskyn i pappmuggen att glittra; både en briljant stilist och en gudabenådad berättare.
3. Stephen King – ”It”
För tillfället är två stora -Stephen King-filmatiseringar i full gång. Dels hans spaghetti-western-fantasy ”The Dark Tower” som kommer i augusti och dels nyfilmatiseringen av ”It” som kommer till hösten. I mitt tycke är ”It” hans allra bästa bok. King är förmodligen den skickligaste författaren i världen på att skildra barn inifrån och ingenstans gör han det så bra som här. Dessutom innehåller boken hans allra otäckaste monster: Pennywise. ”You want a balloon?”
4. Samar Yazbeck – ”Resa in i tomheten. En berättelse från Syrien”
Fick jag välja en enda reportage-bok från 2000-talet så skulle jag ta det här lilla mästerverket. Samar Yazbeck är en hyllad syrisk exilförfattare och här berättar hon om hur hon tar sig in illegalt i landet, är med om bombräder och stirrar emirer från IS stint i ögonen. Men ”Resa in i tomheten” är inte bara modig, den är oerhört vackert skriven också – som om Tomas Tranströmer och George Orwell skrivit ett krigsreportage tillsammans.
Anna-Maria Carnhede, nyhetschef
1. Emma Cline – ”Flickorna”
Det är sommar och Evie är uttråkad. När gruppen av tjejer med trassliga hår och smutsiga kläder drar förbi blir hon besatt av att höra till. Romanen bygger löst på historien om Charles Manson, men boken kan också läsas som en studie i en ung människas dragning till det pulserande destruktiva.
2. Judith Hermann – ”Bara spöken”
Nevada, Paris, Prag, Karlsbad, Island och Tromsø. När Judith Hermann följer upp stjärndebuten ”Sommarhus senare” gör hon det med ytterligare en fullträff. Hennes prosa som sägs spruta av en generations sound. Jag tillhör inte denna generation, men tilltalats ändock av tonen. Njut.
3. Linn Ullmann – ”De oroliga”
Om Ingmar Bergman hade fått välja hade dottern Livs bok fått heta ”Dödsknullet i Eldorado-dalen”, efter en film som han alltid drömt om att göra. Det blev inte så. I stället skrev Liv Ullmann en kristallklar roman om sina samtal med sin demente och geniförklarade far.
4. Colm Tóibín – ”Nora Webster”
I 60-talets Irland lämnas Nora Webster ensam med två söner och en självkänsla som stympats av att under många år ha levt i skuggan av sin man. Med så små medel att de knapps märks tecknas en bild av en helt alldaglig och normalstark kvinna fram. Att Colm Tóibíns lågmälda och allt annat än dramatiska kvinnoporträtt finns gör mig så glad.
5. Françoise Sagan – ”Bonjour Tristesse”
Kanske världens bästa strandbok. Om ni inte läst den här lilla pärlan till odödliga klassiker som Sagan skrev endast 19 år gammal bör ni genast göra det. Dessutom är den så trevligt tunn att den får plats i shortsfickan.
Jenny Aschenbrenner, litteraturkritiker
1. Fanna Ndow Norrby – ”Svart kvinna”
En samling vittnesmål om att vara en svart kropp i ett Sverige där bara vithet går obekymrat genom offentligheten. Fanna Ndow Norrby blandar korta berättelser från sina följare på Instagramkontot Svart kvinna med längre texter av etablerade skribenter. Strukturen är enkel, resultatet drabbande. En svidande påminnelse om vilket arsligt samhälle vi lever i och tillåter fortgå.
2. Stina Stoor – ”Bli som folk”
En underbar, skev och vacker novellsamling om flickebarn och Norrland och pappor; kärlek, missbruk, sorg och att vara den man är alldeles oavsett vad andra väntar sig. Stina Stoor slog stort med sin debut, nu finns den i fickformat. Köp, läs och förundras över språkkänslan och förmågan att skapa en alldeles särskild stämning.
3. Philipp Meyer – ”Sonen”
En sådan där bok som får en läsa högt och ge (opåkallade) referat av handlingen till familjen över middagsbordet eftersom man inte riktigt står ut med att bära alla detaljer kring hur en riktig skalpering går till alldeles ensam. Philipp Meyer följer en nybyggarfamilj i den amerikanska västern i spåren; från krigen med urinvånarna till tiden som moderna oljemagnater med ofattbara förmögenheter, men med en rå, äkta närhet som krossar vilda västerns klichéer under sin brutala uppriktighet.
4. Göran Rosenberg – ”Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz”
Av alla personliga biografier över döda fäder och svikna mödrar som kommit på senare år så är Göran Rosenbergs en av de som stannat längst i mina tankar. Om hur det svenska folkhemmet kan bli övermäktigt för en far som överlevt förintelsen. Om krocken mellan rentvättad modernitet och ofattbar mänsklig ondska; ömsint, känsligt och skarpt berättat.
5. Marguerite Duras – ”Älskaren”
Hon har skrivit om denna händelse ur hennes eget liv i flera olika versioner men denna – en tunn, ångande intensiv roman om en kärleksaffär mellan en ung fransk flicka och en äldre kinesisk man – är en rasande vacker introduktion till Marguerite Duras författarskap. ”Älskaren” ger form åt mellanrummet mellan kropp och ord och mejslar fram något fysiskt konkret av det obeskrivbara i passionen.
