Vad som däremot tränger fram är skavet mellan de tre syskonen, tjafset och kärlekan, och pappans skenande elallergi och hans besatthet vid de nya protesterna som svepte genom Chile (för ett par år sedan, då pjäsen skulle haft premiär). Han ser på direktsändningarna därifrån på sin laptop med skallrande ljud, iförd glasögon som ska skydda mot skärmens strålning i första scenen och tonen är satt, här blir det rörigt och knäppt och allvar, om vartannat.

Men vad är det för överraskning som pappan lurar på när hela familjen är samlad på hans födelsedag? Och vad har Claudio i resväskan som han kommer släpande på? Ska Norma klara sig ur knipan med att hon har använt sin familj i sitt senaste, hyllade, konstverk utan att be dem om lov?

Var har hon i så fall varit i alla dessa år och varför pratar hon felfri svenska?

Alejandro Leiva Wenger har skrivit en farsartad komedi om svarta saker och spinner sitt drama kring frågor om identitet och främlingsskap och konstens frihet och ansvar, det är tematik som han återvänt till i flera pjäser förut. Men ”Pappas födelsedag” lägger än mer fokus på humor, det dråpliga, knasigheterna som skapar sprickor i fasaderna och regissören Frida Röhl och scenograf Charlotta Nylund förstärker det greppet genom att lägga upp det som en sitcom. 

Vi kikar in i pappas vardagsrum dit folk kommer och går. Det är hans födelsedag och de tre vuxna barnen ska komma på kalas, och Normas kille Erik och den funktionsvarierade grannen Kujje med. När alla är samlade kan spänningarna börja vibrera, och accelerera när pappans överraskning dyker upp som en kvinna som påstår sig vara den försvunna mamman, men var har hon i så fall varit i alla dessa år och varför pratar hon felfri svenska?

Främlingen i vardagsrummet som säger sig vara mamma, det är unheimlich, och med outsidern Kujjes språkliga störning som gör att hans tal kommer ut som snubbelstenar av ord som bara nästan stämmer med vad han vill säga, accentueras den existentiella dimensionen: vem är man, vem blir man och vad kan man egentligen säga? Frågor som blir än starkare för den som flytt och där språket i familjen bara delvis är gemensamt – pappa pratar helst spanska, barnen svenska – och där så mycket genom åren tystats ned att nästan allt är laddat till sist, som att pappas empanadas är helt oätligt salta.

Det är skruvat och rätt skojigt men det finns en brist på skärpa, på stringens, som gör att ”Pappas födelsedag” aldrig riktig lyfter, vare sig som fars eller som familjedrama. Flera av skådespelarna är lysande, inte minst César Sarachu som är nervigt närvarande som den hispige och ivrige pappan, men även Ana Gil de Melo Nascimento briljerar i sin nerviga närvaro och ingen kan som Sanna Sundqvist göra människa av en så flummig karaktär som lillasyster Isabel.

Men det som inte tillräckligt skruvat för att skapa svindel, lite för lojt för att vara riktig rappt och roligt och den svärta som tonar fram i vissa scener får inte utrymme att bre ut sig och ta form. Istället stannar en föreställning som jag hade mycket stora förhoppningar på i ett lite mjäkigt mellanläge. 

Inte alls dåligt, både underhållande och tankeväckande och i sina stunder djupt berörande, men utan den täta energi som krävs för att hålla samman, skapa magin.