Det visionära framträder starkast i dikternas närhet till den okända dimension av tillvaron vi kommer i kontakt med i drömmen, myten och uppenbarelsen. Det verklighetsnära däremot utgörs av dikternas trohet mot den konkreta situation som varit deras inspirationskälla.
Vad är det då Tranströmer velat uttrycka med det i hans diktning som vetter mot just drömmen, myten och uppenbarelsen? Ett möjligt svar på frågan vore att peka på någon form av religiös tolkning. Åtskilliga passager tyder onekligen på att Tranströmers visionära dikter handlar om den mänskliga tillvarons metafysiska dimensioner.
Men den religiösa tolkningen är absolut inte nödvändig. Hans diktning kan lika gärna läsas ur ett djuppsykologiskt perspektiv. Det är uppenbart att särskilt Tranströmers tidiga dikter också kan läsas som en skildring av diktjagets möte med det fördolda i sitt eget inre – alltså med det omedvetna.
Den visionära upplevelsen av tillvaron är utan tvivel en viktig ingrediens i Tranströmers författarskap, men den förenas med andra komponenter. Dit hör en med åren allt starkare verklighetsanknytning.
Detta drag i Tranströmers diktning blir särskilt påfallande för den som haft privilegiet att få besöka Tranströmer i hans egen miljö, särskilt på Runmarö i Stockholms skärgård, där han sedan barndomen tillbringat sina somrar. Mycket av det som i förstone kan uppfattas som surrealistiska inslag framstår mot bakgrund av denna miljö som nästan chockerande verklighetstroget.
Så är det med skärgårdsskildringen Andrum juli. När Tranströmer här talar om bryggor med ”stenar i magen”, ligger det nära till hands att uppfatta detta som en surrealistisk metafor. Men för den som med egna ögon sett de stenförstärkta träbryggorna i Stockholms skärgård ter sig saken annorlunda.
Denna verklighetsanknytning framträder särskilt starkt i de många dikter som har karaktär av autentiska dagboksanteckningar. Dit hör Ur en afrikansk dagbok (1963), Från snösmältningen -66, Decemberkväll -72, Östersjöar (V) Från mars -79, bland andra.
Tranströmers insatser som visionär utforskare av verkligheten utgör en central del av hans livsverk. Samtidigt finns ett annat betydelsefullt – men föga uppmärksammat – inslag i hans författarskap som i förstone förefaller peka i en helt annan riktning. Det är humorn.
Denna humor är väl företrädd i Air Mail, det urval brev ur Tranströmers korrespondens med Robert Bly som utkom 2001. Ett exempel får vi i ett brev, där han kommenterar en amerikansk litteraturtidskrift som presenterat hans diktning med orden: ”Jag läser det här avsnittet med något av samma främmande känsla som en hottentott måste ha, när han läser om sig själv i en turistbroschyr.”
För den uppmärksamme läsaren är humorn lika påfallande i poesin, i synnerhet när man lyssnar till Tranströmers egna inläsningar som finns utgivna på kassett och CD-skiva.
Humorn har nog en mer central funktion i Tranströmers författarskap än vad man i förstone kanske tror. Ofta tycks den fungera som en motvikt till det intryck av högstämdhet och patetik som dikternas mycket allvarliga ämnen annars kunnat inbjuda till. Ett fint exempel på det finner vi i en av haikudikterna i Den stora gåtan (2004):
På en hylla i
dårarnas bibliotek
postillan orörd.
Det tomrum Tomas Tranströmer lämnar efter sig är oerhört.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg, som du kan beställa i pappersformat här.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret? Här kan du teckna en prenumeration.
