En räddare i nöden, i en samtid kännetecknad av transbacklash? Siri Landgren har höga förhoppningar när hon ska läsa en ny antologi om transpersoner, men det visar sig vara en bok skriven på defensiven. Den vågar inte sätta ner foten.
Siri Landgren
Konstnär och frilansskribent
Att skriva en bok om trans år 2023 är att vandra ut på ett ideologiskt slagfält.
Vi har nått ett läge där djupa epistemologiska ställningstaganden blottas så fort vi öppnar munnen. Skillnader i vad vi betraktar som en giltig källa till kunskap visar sig när personer ska refereras till med pronomen, eller unga ickebinära benämns ”tonårsflickor”.
Och genast sorteras vi in i för eller emot.
För mig, som själv är trans, är det också omöjligt att skriva om den nyutkomna ”Trans: Fakta, forskning och erfarenheter” utan att det blir personligt.
Inför åsynen av den här antologin fylls jag av förtjusning. En rejäl lunta på 300 sidor, utgiven på Natur & Kultur och skriven av i huvudsak personer som själva tillhör transcommunityt – det här känns nästan som en deus ex machina i en samtid kännetecknad av transbacklash.
Kan detta bli en välbehövlig räddare i nöden?
Bokens ton är saklig, som att den drömmer om att kyla ner det hätska debattklimat som råder mellan å ena sidan Kajsa Ekis Ekman, J K Rowling och den alternativa högern, å andra sidan en allt radikalare generation unga transpersoner. Undertiteln ”Fakta, forskning och erfarenheter”, tillsammans med den nästan 30 sidor långa referenslistan, utstrålar budskapet att det är kunskap som ska bli vägen till vår räddning. Jag måste sluta mig till att bokens författare faktiskt vill ha positiv förändring för de många transpersoner som lider under det rådande läget, även om dess torra ton och redovisande upplägg stundtals gör det möjligt att betvivla detta.
Men vilken forskning kan förena två motparter som är så polariserade att de inte ens kan enas om definitionen av ordet kön?
Försöker vara en vitbok?
Språket påminner om en myndighetsrapport, vilket ger intrycket att antologin försöker vara en vitbok: en text som utger sig för att nyktert sammanställa information om en komplex samhällsfråga. Jag tänker på Sara Edenheim, som beskrivit hur de vitboksliknande Statens offentliga utredningar (SOU) har en tendens att stolt visas upp som en symbol för den svenska konsensusmodellen. Här fylls jag av en olustig känsla, eftersom svenska staten under senare tid varit så förtjust i att just utreda oss transpersoner: både genom att tvinga oss att genomgå långa psykiatriska utredningar, men också i form av de många SOU och kunskapsstöd som tagits fram, men sedan inte omsatts i förändring av lag eller praxis.
Men om vitbokens uttalade syfte är att medla i snåriga frågor, ägnar den sig under ytan minst lika mycket åt något lömskare: byggandet av en diskurs som går i linje med bokens bakomliggande värderingar. En stor del av ”Trans” ägnas åt att förklara begrepp, vilket kan ses som en pedagogisk gest gentemot den okunniga allmänhet vars gunst vi förväntas behöva vinna för att säkra ett bättre liv för transpersoner. Men i vitbokens modus operandi finns ingen tydlig gräns mellan att redovisa och stipulera, och antologin verkar därigenom också för att legitimera de begrepp den utger sig för att förklara.
Vidga identitetsbuffén
Till exempel tas ordet ”könsidentitet” för givet, och bekräftar därigenom bilden av att vi alla har en inre kärna som utgör nyckeln till vilka vi är, hur vi bör leva och vad vi behöver för att må bra – en bild som också lätt går att använda som underlag för medikaliseringen av transvarande, där den diagnos som vården sätter kan uppfattas som korresponderande mot den tydliga och enhetliga könsidentitet som patienten antas uppleva.
På liknande sätt utgår kapitlet ”Ickebinära kön” från antagandet att olika upplevelser av att vara ickebinär ska betraktas som ytterligare kön, snarare än att ställa sig utanför könssystemet helt och hållet. Här ser vi än en gång hur det är mer lättillgängligt att vidga den befintliga identitetsbuffén än att ifrågasätta behovet av denna kategorisering från första början. Vi ser till exempel författarna hylla introduktionen av ickebinära könsmarkörer på identitetshandlingar i en rad länder, samtidigt som inget sägs om kampen för att avskaffa juridiskt kön här i Sverige.
I de intervjuer som avslutar de flesta av bokens kapitel sker en drastisk växling i ton, där de intervjuade framstår som extra mänskliga i kontrast till kapitelförfattarnas torra redovisande. Detta gäller inte bara Alice som nyanserat berättar om sin detransition, utan även Cecilia Dhejne som utifrån sin maktposition som överläkare på landets kanske mest inflytelserika utredningsteam reflekterar över sitt och transvårdens ansvar. Dhejnes uttalande om hur hon och hennes team ”dumförklarade sig själva” när de inte lyssnade på patienter känns som en särskilt frisk fläkt i samtalsklimatet kring oss och våra rättigheter.
Eloge till Summanen
Medan många av bokens mer beskrivande texter kännetecknas av ett ”Kropp och knopp”-klingande ”det varierar”, sticker kapitlen om föräldraskap och normbrytande barn ut med sin matnyttiga information och tips för direkt handling. Även Edward Summanens kapitel om detransition förtjänar en eloge för hur det kombinerar kylig precision med fingertoppskänsla i transrörelsens kanske mest infekterade fråga.
Ibland svajar den sakliga tonen, som när författarna kallar ”rapid onset gender dysphoria” (ROGD) för en konspirationsteori, eller skyndsamt tillägger att inte alla radikalfeminister är transfientliga. I motsats till exempelvis omvändelseterapi och tanken om queerhet som synd betraktar man alltså ROGD och transexkluderande feminism som ett reellt hot – farligt nog att motivera ett avsteg från den rent redovisande hållningen. Genom passager som dessa lyckas jag äntligen sätta ord på en underlig känsla jag har haft läsningen igenom: ”Trans” känns som en bok skriven på defensiven. Den erbjuder en i det stora hela ”god ton” i utbyte mot att få sätta ner foten en smula på de områden där vi upplevs ha mest att förlora, till exempel när det gäller alliansen med den feministiska rörelsen.
Boken böjer sig också för den svenska konsensusmodell i vilken offentligt formulerad och beprövad kunskap är vägen till förändring. När man på detta sätt låter rådande diskurs sätta ramar och agenda kommer resultatet aldrig bli mer än ett något bättre status quo.
I slutändan är jag tyvärr besviken.
”Trans: Fakta, forskning och erfarenheter” är en bok som inte tar chansen att utmana den ordning som gör transpersoner till en samhällets angelägenhet. Ett problem för staten att lösa snarare än en grupp människor myndiga att göra sina egna livsval. Boken skulle knappast göra skada i händerna på en undrande förälder eller skolkurator, men jag tror en mycket mer fruktbar väg skulle vara att söka sig till en grupp som Transammans – en klippa i Transsverige, driven av bland annat redaktören Edward Summanen. Det är trots allt inte i böcker utan bland människor av kött och blod som omsorg sker, erfarenheter görs och begrepp uppstår, etableras och ständigt omformas.