Det är förmiddag hemma hos Mazin Shirkhan och Iman Hussein. Just nu råder lugn. De två äldsta barnen är i skolan och Mazin och Iman kan koncentrera sig på sin yngsta dotter, tre månader gamla Mina. Men om några timmar är skolan slut. Och då ska hela familjen på fem personer samsas i två rum igen. Mazin Shirkhan suckar.

– Det är en ohållbar situation. Barnen har ingenstans att vara, att göra sina läxor eller leka med sina kompisar. Det är inte bra för någon i familjen att bo så här, säger han.

Familjen har snart bott i lägenheten i Gårdsten i ett år. Innan dess bodde Mazin ensam i Norrköping. Men när han fick permanent uppehållstillstånd efter fem år i Sverige kunde resten av familjen också komma hit. Iman har inte lärt sig svenska än, men berättar genom Mazin att hon ville bo i Göteborg där hon har släkt och vänner.

– Eftersom hon var gravid också så kändes det särskilt viktigt att bo i närheten av släkten. Vi trodde inte att det skulle vara så här svårt att hitta en lägenhet, säger Mazin.

Långa köer till fyror

Men det är svårt att få en bostad i Göteborg. Särskilt för den som behöver en större lägenhet. Kötiden till en fyra hos allmännyttan är mellan tre och sju och ett halvt år, beroende på i vilken stadsdel man söker.

– Bristen på just fyror eller större är särskilt stor. Efterfrågan matchar inte tillgången, och därför tvingas tyvärr stora familjer bo i tvåor eller treor. Det har inte byggts tillräckligt många bostäder bakåt i tiden, och de nya som tillkommer är det ett väldigt tryck på, säger Erik Gedeck, chef på fastighetskontorets bostadsenhet. 

Av de nybyggda lägenheter som färdigställdes förra året, var bara tolv procent fyror eller större. Samtidigt som 67 procent utgjordes av tvåor och treor. Att komma som familj till Göteborg i hopp om att hitta en bostad, betyder därför ofta en lång och krokig väg. För många blir lösningen som för familjen Shirkhan-Hussein – andra- eller tredjehandskontrakt på för små lägenheter. I vissa områden, som i Angered, är det kanske ännu vanligare att vara inneboende. Därmed blir trängseln ännu större.

– Bostadsbristen är så stor att många bor inneboende hos släktingar, som kanske bor trångt redan som det är. Vi har flera varje dag som kommer hit och vill ha hjälp med boende, men det är inte mycket vi kan göra, säger Maria Reinholdsson, områdeschef i Angered. 

Hade hoppats på hjälp

Mazin är en av alla dem som hoppades kunna få hjälp av stadsdelen. Han hade räknat med att socialtjänsten skulle kunna hjälpa familjen att hitta en större lägenhet. 

– De säger att de inte har några lägenheter, och att de finns andra som har större behov av hjälp, säger Mazin.

Och så är det. Socialtjänsten förfogar inte över lägenheter. Men däremot kan de skriva en remiss till fastighetskontorets boendeenhet. De kan i sin tur ge familjer som är särskilt behövande ett kommunalt kontrakt. Men gallringen är hård. Många familjer är i liknande situation som Mazin och Iman, och därför räcker det sällan att bara vara trångbodd.

– Nej, det behövs något mer som gör att vi bedömer att man själv inte kan ordna en bostad. Det kan vara medicinska skäl eller att man har betalningsanmärkningar till exempel och därför stängs ute från bostadsmarknaden, säger Erik Gedeck.

Att bo fem personer i en tvåa räcker inte för att få ett kommunalt kontrakt?

– Vi tittar alltid på den enskildas behov, men generellt skulle jag säga att det inte gör det.

Sover fem i samma rum

Eftersom Mazin och Iman inte har något eget lägenhetskontrakt kan de heller inte försöka byta bostad hos hyresvärden. Då återstår alltså Boplats. Och en kötid på många år. Så länge får familjen fortsätta sova bredvid varandra på de tre madrasser som får plats i sovrummet. 

– Här sover jag och Iman, och dottern längst in och bredvid vår son, säger Mazin och pekar på madrasserna. 

Resten av ytan i sovrummet upptas mestadels av väskor. Det är lättast att förvara sina tillhörigheter så – det finns ingen annan plats. I ett fönster ligger också några leksaker.

– Vår dotter gör ofta som ett eget litet rum i sovrummet där hon har sina saker. Men hon får alltid plocka undan när vi ska sova. Hon frågar hela tiden när hon ska få ett eget rum, men vi kan aldrig svara, säger Mazin.

Han berättar att sonen kanske ändå är den som tycker att situationen är jobbigast. 2006 när familjen fortfarande bodde i Irak där de har växt upp, kidnappades sonen. I 28 dagar var han borta. Mazin kunde betala en lösensumma eftersom de sålt sin lägenhet, och fick därmed tillbaka sitt barn. Men kidnappningen har förstås satt sina spår.

– Att sova så här trångt på madrasser väcker minnen hos honom, för det var så han fick bo då. Vi ser att han inte mår bra av att ha det så här, säger Mazin.

För barn som har varit med om ett trauma är trångboddheten ofta särskilt jobbig. Det menar Kristina Alstam, doktorand i socialt arbete på Göteborgs universitet, som har undersökt hur barn i trångbodda familjer mår.

– Barn som är utsatta även på något annat sätt, till exempel om de lever under knappa ekonomiska förhållanden, eller har varit med om ett krigstrauma, påverkas mest av trångboddhet. De måste kämpa på flera arenor, säger Kristina Alstam.

”Försämrad livstidshälsa”

Hon menar också att annan forskning har visat att trångboddhet kan få effekter även senare i livet. 

– Det finns indikatorer som pekar på att utbildningsnivån är lägre. Man har också kunnat se en försämrad livstidshälsa, säger Kristina Alstam. 

I Göteborg finns inga siffror på hur många som egentligen är trångbodda. Men att många är det tycks ingen tvivla på. Likaså verkar alla vara överens om vad som krävs för att situationen ska bli bättre. Fler lägenheter, särskilt större. Men trots den insikten minskar inte problemet. Bostadskön växer, invånarna blir fler, men inte andelen stora lägenheter. Kristina Alstam menar att samhället måste ta större ansvar.

– För att minska de negativa effekterna av trångboddhet behövs fler kuratorer i skolorna som kan fånga upp barnen som mår dåligt. Därmed måste skolan sluta användas som en budgetregulator, staten sluta sänka skatterna och sluta avveckla välfärdsstaten. Allt hänger ju ihop. Och givetvis behövs mer lägenheter, en annan bostadsplanerande politik.

Men Mazin, Iman och deras barn vill inte vänta till bostadsbyggandet hunnit ifatt behovet. De behöver en bostad nu.

– Vi är stressade hela tiden. Vi var ifrån varandra i sex år. Det har varit svårt. Vi behöver att allt ordnar sig nu, säger Mazin.