I det lilla köket ligger stekoset tjockt. Det är morgon på 1950-talet och Erik Haag skulle försöka laga våfflor till frukost. De blev smöriga men rätt så brända. Inspelningsteamet är tajt hopsvetsat, likadant med schemat: scentagningarna är minutiöst uppradade, och konversationerna improviserade.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Den tredje säsongen av Historieätarna är under inspelning och Karin af Klintberg småfnissar fram instruktioner bakom kameran. Hon vet vad som funkar och inte i rutan.
Några veckor senare berättar hon att röken inte var planerad.
– Vi skulle prata om att det första elektriska våffeljärnet kom och att männen kanske, lite tveksamt, började komma in i köken, eftersom det var kvinnornas domän. Och så uppstår det rök. Det måste ju skett på 50-talet också! Att man inte visste hur det fungerade. Det hade jag inte tänkt på innan. Men det gjorde ju bara att jag kom historien närmre.
Som forskning
Karin af Klintberg är en av Sveriges mest framgångsrika tv-producenter. Efter många år på olika redaktioner och program på SVT blev hon delägare i produktionsbolaget Thelma/Louise, som hon nu fortsätter att producera program för SVT genom.
När ni lagar de här gamla recepten, som kanske inte lagats på 500 år, också där kommer ni väldigt nära historien. Är det lite som att bedriva forskning fast på tv?
– Jag håller med. Jag tycker att det är ett forskningsprojekt att laga oss igenom 1 000 år av mat. Att ha snöat in på råvaror och tillagningssätt.
– Människan behöver äta var fjärde timme. Från den där måltiden kan man utläsa många saker ur historien som genus, klass, innovationer och trender, menar Karin af Klintberg. Själva måltiden speglar också tidens ideal, åt man i köket eller i vardagsrummet? Med sina barn eller utan? I Historieätarna gestaltar Erik Haag och Lotta Lundgren väldigt många olika typer av historiens människor, men vi återkommer alltid till att de också måste få vara sig själva så att de med dagens glasögon kan göra en adekvat jämförelse med dåtiden. Till exempel hur det var att jobba i en gruva eller leva de fyra ståndens regelverk.
Karin af Klintberg har utvecklat sin egen tv-stil – att presentera den svenska historien kunnigt, utforskande och med stor humor, bland annat med mer eller mindre subtila referenser.
– Vi försöker nog göra någon form av referens i varje avsnitt. I vårt program om 1970-talet gör vi en liten scen inspirerad av Roy Anderssons film En Kärlekshistoria. Och det spelar inte så stor roll om man vet det eller inte, de som känner igen scenen uppskattar parafrasen och de som inte känner igen scenen kan ändå få en inblick i tidsepoken.
– Även om maten är vår ingång är det roligt att leka med populärkulturen, säger Karin af Klintberg efter att just ha visat ett klipp som parafraserar Det sjunde inseglet av Ingmar Bergman. Det är svårt att angripa historien. Mången gång har ju historien gestaltats med människor som pratar gammeldags iförda någon form av säckväv.
Krävs humor
Den amerikanska tv-satirikern Jon Stewart behandlade ofta komplicerade, politiska ämnen. När det blev för tungt la han in ett penis-skämt, för att lätta upp stämningen. Ibland beskylls just Historieätarna för att just tramsa bort saker. På det svarar Karin af Klintberg:
– Vi måste det. Annars skulle du inte ta till dig fakta. Tittaren zoomar ut av en för jämn ström av fakta. Att lätta upp med en scen som inte är informationstung är ett sätt för tittaren att koncentrera sig. Det är alltså ett dramaturgiskt grepp att – så att säga – tramsa lite. Det fångar betydligt fler än det skrämmer bort. Och om effekten av det blir att vuxna och barn har ett faktaprogram de kan se tillsammans så är jag väldigt nöjd.
