Med sketchen ”Last fuckable day”, som inledde tredje säsongen av Inside Amy Schumer, tog komikern steget in i den amerikanska feministeliten. Fyra kvinnor firar Julia Louis-Dreyfus sista dag som trovärdigt sexobjekt i Hollywood, och suckar bland annat åt att Sally Fields 1988 spelade Tom Hanks partner i Punchline, men spelade hans mamma 1994 i Forrest Gump. Amy frågar när män har sin dag, men alla skrattar. ”Män kan vara hundra år gamla, och inget annat än vita spindlar kommer ut, men de är ändå knullbara”, svarar Tina Fey.
Schumer var inte först med att belysa detta hyckleri, men nätverket Comedy Central lät henne tala till en målgrupp som feministiska aktivister hade svårare att nå – unga, grabbiga män. Genom att linda in feministiska budskap i frispråkig humor utbildade hon män i kvinnosaksfrågor och gjorde ståuppkomik mer intressant för kvinnor.
När regissören Judd Apatow hörde Schumer prata om sin uppväxt i radio insåg han vilket sprängstoff det var. Han porträtterar ofta män som lever oansvariga slackerliv efter 30, men varför skulle en kvinna inte kunna göra samma roll?
Schumer skrev manus och resultatet – Trainwreck – är hysteriskt roligt. Vi får följa Amy, journalist på S’nuff Magazine, som jagar läsare med smaklösa rubriker som ”Du är inte bög – hon är tråkig” och ”De fulaste kändisbarnen under sex år”. Hon festar, ligger runt och beter sig svinigt. Ett stående skämt är hur osäkra och känslosamma män kan vara, och här bryter hon ny mark i en genre som ofta tyngs ned av könsstereotyper.
Filmen har kallats en uppgörelse med ”postfeminismen” – ett begrepp som fångar fenomenet med individualistiska kvinnor som lever framgångsrika liv tack vare feminismen, men utan att bidra till ytterligare framsteg. I serier som Sex and the City kunde kvinnor ha sex för skojs skull och en karriär – men det övergripande målet var ändå giftermål.
Trainwreck är en feministisk milstolpe såtillvida att den i dollar och cent visar att kvinnor är minst lika roliga som män, vilket förhoppningsvis leder till fler kvinnliga humoristiska huvudroller framöver. Samtidigt följer filmen det postfeministiska mönstret. Singellivet gör inte Amy lycklig – festandet gränsar till alkoholism, sexlivet är roligare för tittaren än för Amy själv, och utsvävningarna kostar henne till slut jobbet. ”Jag har kontroll”, säger hon – men tittaren hör hur ihåligt det låter. Som tur är dyker en vänlig man upp för att rädda henne från självdestruktiviteten.
Detta är postfeminism: kvinnor får såklart göra vad de vill – hallå, det är 2015! – men livet är inte komplett utan en man. I en nyckelscen försonar hon sig med traditionell feminitet genom att dansa en sexig cheerleaderdans, vilket hon tidigare avfärdat som förnedrande. Självständighet är kul ett tag, men två är alltid mer än en.
