Tonya Harding var aldrig domarnas favorit: hennes håruppsättning, muskulösa lår och (av ekonomiska skäl) egentillverkade dräkter var inte eleganta nog att passa konståkningsvärldens smak för Disneyprinsessor.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Trots sina “brister” lyckades Tonya Harding under sin karriär bland annat flera gånger vinna USA-mästerskapen, tävla i två OS och ta hem ett VM-silver.
Det är inte medaljerna hennes namn är främst förknippat med i dag utan attacken mot Hardings landslagskollega. Nancy Kerrigan har precis avslutat sin träning vid de amerikanska OS-uttagningarna inför Lillehammer 1994 när en främling ger henne ett hårt batongslag på ena knät. Det visar sig snart att Hardings ex-make Jeff Gillooly är inblandad. Men hur mycket visste Tonya?
Visst försöker ”I, Tonya” ge svar på frågan, flera stycken faktiskt, men huvudsyftet med filmen är att ge en bakgrund till sportskandalen. Tonya Harding, spelad av Margot Robbie, växte upp i ett arbetarklasshem i Oregon. Mamma LaVona (Golden Globe-belönade Allison Janney) insåg när dottern var liten att hon var en talang utöver det vanliga på isen.
I de moderliga framtidsplanerna fanns kanske inte främst OS utan en dröm om att Tonya ska kunna tjäna en hacka med den ambulerande isshowgruppen Ice Capades. Kedjerökande LaVona är cool på så sätt att hon skiter totalt i konståkningsvärldens snobbism med önskemål om milda, återhållsamma och graciösa kvinnor.
Samtidigt är hon en av filmhistoriens värsta morsor. Hon pressar sin dotter stenhårt (”nej ingen toalettpaus, jag har betalat dyrt för din träningstid”), delar ut ständiga elakheter och örfilar henne regelbundet.
Tonya gifter sig som 19-åring med Jeff Gillooly, hennes första förälskelse. Relationen beskrivs i filmen som ofta rätt fin men så börjar också Jeff misshandla Tonya, som ibland slår tillbaka. Verklighetens Jeff Gillooly har dock nekat till anklagelserna, mamma LaVona likaså.
I ”I, Tonya”, har en komplicerad, ofta tragisk, historia klätts i en komedikostym som ibland sitter rätt dåligt. Det komiska filtret tillsammans med greppet med en opålitlig berättare (som ibland pratar in i kameran) gör det svårt att ta Hardings berättelse på allvar, något den faktiskt är värd då den har mycket att säga om både klass, kvinnligt idrottsutövande och medielogik.
Vi får heller aldrig riktigt komma in på livet på huvudpersonen, vad rör sig egentligen i hennes hjärna och hjärta under de turbulenta åren? Men visst är ”I, Tonya” ofta rätt kul med sina klantiga bovar och en extravagant häxmamma med papegoja på axeln, och välgjord med datordopade konståkningsscener och en fantastisk uppsättning 90-talspolotröjor.