Det finns en serie av Nanna Johansson som ska illustrera Sverigedemokraternas ökade normalisering i media. Gjord 2012 känns den i dag kusligt profetisk. I den första rutan kallas SD "det rasistiska partiet", sedan blir de det "invandringskritiska partiet", "det svenskvänliga partiet" och till sist "regeringspartiet" och "det enda partiet". Sista rutan är helt svart eftersom "media inte längre finns". Bilden till rutan "det svenskvänliga partiet" föreställande Jimmie Åkesson midsommardansandes med ett gäng glada pensionärer innehåller en textbubbla som lyder "Här får Jimmie stånd". Denna blandning av vass satir och uppsluppen buskis känns typisk för Nanna Johansson som tidigare gjort satirserier för Nöjesguiden och gett ut seriealbum med en tydlig feministisk udd riktad mot rasister och diverse kränkta vita män samt två samskrivna böcker med K (tidigare Kringlan) Svensson. Tilltalet har följt med i den nya novellsamlingen Paradise.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Titeln är givetvis en ironisk skrattspegel mot den ganska sorgliga tillvaro som de flesta av novellens personer lever i. De flesta berättelser kretsar kring olika aspekter av social obekvämhet och plågsamt pinsamma situationer som trots att de ofta är rejält skruvade bygger på igenkänning av själva känslan av att känna sig som ett missanpassat ufo. Här finns till exempel en novell om en borgerlig politiker som under ett panelsamtal om vargjakt får frågan vad vargen tillhör för släkte och svarar "puma" inför samlad presskår och politiska motståndare. Men det finns också betydligt mer lågmälda skildringar som den av en nästan outhärdligt plågsam fika hemma hos huvudpersonens kärleksintresse (eller snarare besatthet) och dennes svala hipsterflickvän där huvudpersonens sociala skevhet bara ökar ju mer ovälkommen hon känner sig. Överhuvudtaget finns det en (ganska befriande skevhet) hos nästan alla kvinnor som har huvudrollen i Nanna Johanssons noveller. Socioekonomiskt befinner de sig överallt från i det absoluta centrum, där politikern med den olyckliga kunskapsluckan om vargar finns, till samhällets utkanter där den alkoholiserade före detta bibliotekarien i titelnovellen Paradise spenderar sina kvällar på det sunkiga hak som bär det namnet.
Flera av novellerna slutar med att huvudpersonen gör något oväntat och okonventionellt, som den tystlåtna tonåringen i novellen Hantverk som plötsligt börjar bränna ner övergivna byggnader. Trots de bisarra dragen genomsyras de flesta novellerna av bra komisk fingertoppskänsla. Förutom den politiska gräddan och de marginaliserade existenserna på krogen Paradise landar Nanna Johanssons satiriska blick också på den för komik så tacksamma medelklasstristessen. Just den första novellen Hantverk frammanar effektivt denna med inledningen:
"Ta ett ljusgrått tvåvåningshus med vinröda knutar. Ställ det i ett nybyggt bostadsområde, ett där grävskoporna fortfarande står och dräller och grushögar är en vanligare syn än gräsmattor. Ta en kärnfamilj om fyra personer och tryck in dem i det ljusgrå huset. Ge pappan i familjen titeln försäkringshandläggare och mamman samhällskunskaps-lärare."
Nanna Johanssons karaktäristiska stil trogen gör dock de lätt skruvade inslagen bara några rader efter entré med orden "Ställ pappan, mamman och lillasystern med ryggarna mot ytterdörren och liksom lägg storasystern mitt på golvet, som om hon ramlat. Mellan dem – äldsta dottern och de andra – placerar du sedan en samling spillror av något som alldeles nyss var helt och värdefullt. Dramat kan börja."
I sina skildringar av det mediokra eller till och med utsatta, som i Paradise, lyckas Nanna Johansson överlag balansera sin humor så att den inte glider över i klasshat och lyteskomik även om hon ibland kommer ganska nära. Ibland smärtar den svarta humorn till ordentligt som i novellen där den ganska osympatiska huvudpersonen försöker bryta sin tristess och sitt utanförskap genom att under en semester göra sig till vän med en jämnårig gästarbetare från ett ospecificerat "Baltikum" vars namn inte huvudpersonen bryr sig om att lära sig. Istället kallar hon henne rätt och slätt för B, och på henne projicerar hon hela sin längtan efter äventyr och status samt diverse exotistiska fördomar om "östeuropeiska" kvinnor. I en scen ställer huvudpersonen till med fylleslag, delvis i hopp om att med B’s hjälp locka till sig killar, och blir besviken och förvånad när B inte tål alkohol fast hon är en "östeuropeisk" kvinna (egentligen flicka).
Ofta känns det dock som att novellernas tema och Nanna Johanssons blick för såväl det tragiska som det komiska i tillvaron inte riktigt når sin fulla potential i novellerna. De har kvar mycket av den tecknade seriens tempo. Intrigen och huvudpersonernas drivkraft presenteras snabbt, det humoristiska skrivs ut i stora bokstäver även om det finns ett gehör och en fingertoppskänsla. Nanna Johansson utnyttjar inte riktigt den längre startsträcka och det större utrymme för subtiliteter som även relativt korta noveller erbjuder. Men även om jag nog föredrar hennes seriekonst, där humorn kommer mer till sin rätt och de infallsrika och vanvördiga bilderna och de korta texterna förstärker varandra på ett ofta briljant sätt är hon aldrig tråkig att läsa. Här finns ett eget språk och en egensinnig humor som lyser igenom vilket medium de än förekommer i.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
