Den musikvideo som jag har tittat mest på, sedan Youtube blev den självklara kanalen för sådana, uppnådde aldrig någon Gangnam Style-popularitet. I den svartvita videon till Black Day släpar Sophie Zelmani en likkista genom en skog och sjunger ”We're gonna live through this black day / And we will stand by your black grave”, vilket rimligen borde appellera till alla som har åtminstone en promille svärta inom sig.

Jag kommer att tänka på den när jag, 16 år efter att Black Day släpptes som singel, träffar Sophie Zelmani för en intervju i samband med att hon ger ut skivan ”Everywhere”. Den inleds nämligen med låten ”By your side”, som jag omedelbart tolkar som berättad av en person som lämnat jordelivet. Den självklara frågan inställer sig således:

Har du skrivit en zombieballad?

– Kanske det! skrockar Sophie Zelmani, och fortsätter:

– Man kan ju känna sig så där ibland. Jag funderade på om det gick att skriva från det hållet också, men man kan ju faktiskt skriva som man vill.

Du har precis släppt en ny skiva. I pressreleasen beskriver din ständiga medarbetare Lars Halapi musiken som ”melodiska, genomkomponerade ’stora’ låtar med episka stråkar och souliga körer”.

– Jaså?

När jag lyssnade på den tyckte jag att den lät väldigt avskalad och inte alls så pampig som den beskrivs. Hade du någon tanke med att hålla det avskalat?

– Nej det finns ingen tanke om arrangemanget från början. Det styrs av vilka låtar det blir. Det var kanske det som passade bäst för de låtarna.

Jämfört med flera av dina tidigare skivor, åtminstone de som jag har lyssnat på mest så tolkar jag in en hel del religiös tematik i texterna. Dels i ”Waiting Room” där du sjunger ”I’m a patient believer”. Jag har inte märkt att det har varit så påtagligt tidigare.

– Jag har inte tänkt på det när jag har skrivit låtarna, men efteråt när jag lyssnar på dem så kan man faktiskt tolka det så. Men det finns flera låtar på andra skivor som också har sådan tematik, som ”This Room” på The Ocean and Me. Det låter som jag sjunger om en kyrka, och det var inte alls meningen från början.

Så du har inte alltid en idé om vad en låt handlar om när du får inspiration till den?

– Jo! Jag vet exakt vad jag vill. Men den kan börja betyda någonting mer sen. Jag hör dubbelt på något sätt.

Brukar folk försöka tolka in ditt privatliv i dina texter?

– Det är inte så många som vågar fråga av mina vänner, samtidigt som jag tycker att det är rätt uppenbart. Vissa tror kanske att vissa låtar handlar om speciella saker utan att det behöver vara så. Men folk låter mig vara. Det är ändå bara låtar.

Så det har hänt att folk har trott att ”det här handlar om mig” utan att det har gjort det?

– Ja, ha ha.

Everywhere är det tionde studioalbumet som du gjort tillsammans med Lars Halapi. Har sättet ni jobbar på förändrats genom åren?

– Vi gör i stort sett på samma sätt, att jag spelar upp melodier och texter för honom. Tidigare spelade vi in en demo först. Nuförtiden brukar jag hälsa på honom i Skåne där han har sin studio, och där kan jag spela in direkt om jag har något. Sen tar vi in musiker och gör färdigt skivan. Men vi har samma roller nu som då.

Och samarbetsglädjen finns fortfarande?

– Ja, det känns så självklart, väldigt tryggt. Man kan vara helt sig själv och våga… Inför honom kan jag förklara vissa textrader som jag inte gör för någon annan.

Jag läste en intervju med dig i GP för några år sedan, där du sade du, apropå ditt sound: ”För att musiken ska förändras måste jag själv förändras, och det har inte hänt än.” Känner du fortfarande så?

– Ja. Jag vet inte hur man gör när man förändras. Men det kommer kanske små förändringar med tiden ändå.

Men det kanske inte finns något självändamål i att jaga förnyelse heller?

– Nej precis. Jag har inte det drivet.

Du firar snart 20 år som artist. Har livet följt den bana som du tänkte dig?

– Jag hade inga tankar om det i början. Det var bara att följa med. Tänk att det har gått 20 år, det är ju fantastiskt! De åren kan ingen ta ifrån en, och jag är så glad att det blev så. Sen vad jag tänkte från början… Jag kanske kände att jag borde ha gjort lite andra saker.

Du försökte sluta med musiken i mitten av 00-talet. Varför blev det inte så?

– För att jag inte kunde bli någon annan. Behovet och känslan försvann aldrig. Jag försökte leva och glömma bort det där men det gick inte. Det sitter i en. Och så tycker jag att det är alldeles för roligt! Men det är skönt för det har verkligen vänt sedan dess. Jag har börjat uppskatta det mer, själva turnerandet och allt det där. Så jag har inga sådana tankar nu.