BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
I hans senaste film Right now, wrong then heter hans alter-ego det snarlika Ham Cheon-soo – och det ryktas dessutom att Hong Sang-soo hade en affär med filmens kvinnliga huvudrollsinnehavare Kim Min-hee.
Temat överförfriskade kärlekskranka pretton har i kombination med den alldagliga, neurotiska dialogen ofta lett tankarna till Woody Allen. Men mest inspiration hämtar nog Hong Sang-soo från sina egna verk, och ledmotivet har återkommit i filmer som Woman on the beach (2006), Like you know it all (2009), The day he arrives (2011) och In another country (2012).
I Right now, wrong then reser en regissör till staden Suwon, tre mil väster om Seoul, för att föreläsa i samband med en filmvisning. Men en felbokning ger honom en ledig dag, som han utnyttjar till att besöka en av ortens turistmagneter, ett kungapalats från 1789.
Där stöter han på (i dubbel bemärkelse) den unga kvinnliga konstnären Yoon Heejung, som visar sig känna till hans filmer. De samtalar över en kopp ekologiskt te, besöker hennes ateljé, shottar soju på en sushirestaurang, och går vidare till en fest med två av hennes bekanta. Kvällen slutar obekvämt och morgondagens föreläsning likaså.
Här avbryts filmen och samma händelseförlopp utspelar sig igen. Ändå är allt annorlunda.
Ham är mer rättfram och har närmare till känslor, och Yoon är mindre ursäktande. I första delen berömmer Ham nervöst Yoons konst i hopp om att bli omtyckt. I andra delen säger han vad han tycker: att tavlan är feg och självcentrerad. Yoon reagerar med vrede, men snart visar det sig att hans uppriktighet tagit dem varandra närmare, vilket får till följd att middagen blir mer öppenhjärtig.
Kanske har precis samma karaktärer bara vaknat på en annan sida; kanske är det yttre tillfälligheter som gör att de kommer in i samtalet på ett annat sätt. Oavsett vilket så fångar Hong Sang-soo mästerligt mänskliga relationers svårartikulerade bakgrundsbrus, färgskalor och dofter.
För visst finns det en tröghet i social interaktion, där nyck snarare än intention avgör förhållandets art för en lång tid framåt. Inom raggningsteorin talas det till exempel om en "vänzon" som alltför mjäksnälla personer kan hägnas in i. Kanske borde detta heta alkemi snarare än kemi: några tydliga recept finns inte, och slumpens verkan är oupplöslig.
Genom att spela upp samma scen-ario två gånger visar Hong Sang-soo vad som varit underförstått i hans tidigare filmer: att det med samma byggstenar går att konstruera helt olika historier, bara genom att introducera små variationer i humör och yttre omständigheter. Eller som han själv uttrycker det apropå alla upprepningar: "Jag har inte behovet att gå till olika yrken eller personlighetstyper. Det viktiga är vad jag gör med dessa element."
Samtalen är realistiskt besvärliga, och leder inte till några varaktiga insikter. Regissören kommer att återvända till Seoul, men får nya chanser nästa gång han råkar på en intressant främling. Varje dag är allt tillbaka på noll. Kanske kan detta tolkas som att hur mycket vi än anstränger oss så hänger lyckan på ett tärningskast. Eller så har vi tvärtom friheten att varje dag återskapa oss själva och vår relation till andra människor. Valet är ditt – eller så har du redan bestämt dig.
Hong Sang-soo skriver ofta om manuset dag för dag och uppmuntrar även skådespelarna att improvisera. Tillsammans med den låga budgeten påminner detta om amerikansk "mumblecore"-film; och om man vill låta som en av Hong Sang-soos nervösa huvudpersoner så finns det något postmodernt över hans utforskande av variation och repetition, och om identiteters flyktighet.
Slutligen finns det något musikaliskt över berättarstilen. Hong Sang-soo spelar samma melodi två gånger i olika temperament, och skapar så två olika rörelser, där den senare kan spela på de förväntningar som byggs upp i den första. Kanske kan hela Hong Sang-soos produktion ses som en svit, en slumpens symfoni.
Filmens tempel pryds av ett orangeblått yin och yang, som i den kinesiska matematiska skriften I-Ching (Förändringarnas bok) symboliserar krona och klave. Här har John Cage hämtat principerna bakom den slumpmässigt uppbyggda Music of changes, och Cage kommentar till låten kanske även passar på Hong Sang-soo: "Ett ’misstag’ är ovidkommande, för när något inträffar existerar det också."
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
