Sedan, när det egentliga livet är slut och allt som är kvar är en segdragen väntan på döden, vad gör man då med sig själv? Vem blir man? Ingen, eller nästan ingen, en förvriden karikatyr utan vare sig minnen eller kärlek, tycks Lars Norén svara i sin nyskrivna pjäs ”Andante”, den tredje och samtidigt första i hans trilogi om åldrande och döden.
Redan på programbladets försättsblad varnar dramatikern sin publik, han vill ”beröva dem på deras förväntan på en dramatisk handling”. Och nej, det händer inte mycket på scenen. Fem skådespelare sitter på rad med sina ansikten vända mot publiken, de är alla placerade på hem. Några av dem, som Marika Lindströms A, är djupt nedsjunkna i demens, vilse i sig själva. Andra, som hennes make spelad av Per Mattsson, bara nedstampade i sin egen dynga med bitterheten och elakheten cementerad efter många decenniers praktiserande.
Om livet som varit
De sitter där. Talar. Ibland når deras ord fram till varandra och det blir verkligen ett samtal. Men oftast blir de hängande i luften eller faller till golvet, var och en av dem inneslutna i sin egen kokong av förlorade drömmar, tappade minnen och bortglömda trådar. De talar om livet som varit. Om barnen och kärlekarna, arbetet, förlusterna. Huller om buller, i fragmentariska bitar av klarhet blandade med fria fantasier. Ibland faller de rakt tillbaka till barndomen.
Låter det fruktansvärt? Ja, och nej. Samtidigt som Norén gräver sig djupt ned i de allra svartaste aspekterna av att bli gammal gör han det med sådan tonträff i replikerna, levererade av en sådan suverän ensemble, att det också bitvis blir vansinnigt roligt. Publiken tycks hugga tag i varje antydan till rolighet, i brist på handling kanske, och skrattar ofta och gott.
Ändå är detta, jämfört med den mer skruvade ”Vintermusik” som Sofia Jupither satte upp på Kulturhuset stadsteatern häromåret, sparsmakad dramatik. Dröjande tystnader mellan replikerna, en klaustrofobisk stiltje som byggs upp mellan stolarna på äldreboendet, luften tycks unken som fylld av ångorna från den smaklösa mat som serveras i matsalen. En större tyngd förankrar rollgestalterna i platsen, rummet, i detta väntrum. Deras repliker en malström av ord som tycks kunna upprepa sig igen och igen i en meningslös spiral av omtag.
Brutalt kapade band
Det är en skrämmande plats att vara på, Lars Noréns hem för äldre, inte minst just som alla band till anhöriga, till barn, vänner och släkt, tycks så brutalt kapade. Antingen är barnen döda, eller så är deras krafsande på sina gamla föräldrars yta helt förgäves.
Den där stillastående väntan blir emellanåt också till en sorts leda som når ända ut i publiken. Men efter hand tätnar atmosfären, det senila språket efter språket kokas ned till ett destillat laddat med de avgörande frågorna om livet och döden och meningen med alltihop. Den paranoia som ett dement tillstånd kan ge upphov till – suveränt gestaltat av Carl Magnus Dellow vars nonchalanta slashas till gamling framåt slutet skräckslaget letar efter upphovet till allt det där som låter i väggarna, svaret på var han är och varför – en spegling av det djupt mänskliga främlingskapet inför sitt eget liv.
Dessutom Sten Ljunggrens vresiga farbror med käpp som ruvar på sina sorger och sin ensamhet, Monica Stenbecks författare som glöms bort och själv glömmer sina storverk i en sorgesång över konstens förgänglighet. En suverän ensemble. Så trots att det är en lätt kvävande vistelse i äldreboendets dagrum som Lars Norén bjuder in till blir det med sin tonsäkerhet en drabbande studie i det trasiga, det svarta och det vackra i människolivet och dess slutskede.
