Det är min första morgon i Roskilde på tio år. Min första helnyktra Roskildemorgon någonsin.
Jag åkte hit 15 somrar under 90- och 00-talet. Älskade anarkin, friheten och den gränslösa galenskapen som utgör festivalens dna. Sen slutade jag dricka alkohol, förändrade mitt liv och kände att Roskilde nog tillhörde en svunnen tid. Men varje vår kom den där klumpen av längtan tillbaka i bröstet. Och i år blev den helt enkelt för stor för att negligera. Det var dags att återvända.
Att åka till Roskilde nykter och 40 år fyllda är en utmaning. Kanske är det dumdristigt, men det är ändå värt en chansning.
Det är lätt att känna sig som en moralfarsa på stan när man vandrar runt bland tältlägren där tonåringar dricker ölbong och cannabisröken ligger tät.
Men det går alldeles utmärkt att ha en helt annan typ av festivalupplevelse. Att sova på ”Silent & Clean”-campingen där det är lugnt och städat. Att äta god och spännande mat på matmarknader och i foodtrucks.
Jag har många gånger försökt förstå och beskriva vad det är som gör Roskilde så unikt. Varför en musikfestival på en dansk åker kan locka hundratusentals människor från hela Europa sommar efter sommar i nästan 50 års tid. Vad den där omtalade ”orange feeling” egentligen innebär.
Jag tror att det helt enkelt går att sammanfattas med ett ord: mångfald.
Roskilde erbjuder något för alla. Du kan själv välja exakt vilken typ av festivalupplevelse du vill ha.
Tonårskaos, gränslöshet och anarki eller hyfsat vuxet, lugnt och städat med 20 centimeter tjock dubbelluftmadrass, tandborstning och varmduschar om morgnarna.
Medelåldern bland Roskildefestivalens besökare är 24 år. Väldigt många är avsevärt yngre än så. För danskarna känns det som att Roskilde är en given tonårsritual att gå igenom. Men många är också betydligt äldre. Inne på musikområdet, där alla besökare blandas naturligt, känner jag mig sällan speciellt gammal.
Mångfalden genomsyrar även musikutbudet. Runt 180 artister spelar på Roskilde i år och redan under onsdagen, den första festivaldagen, gick det att uppleva en hel myriad av olika stilar och genrer.
Silvana Imam öppnar på den legendariska Orange scenen med sin futuristiska och hårt punkiga rap. Svenska flaggor och Prideflaggor vajar i publikhavet och uppe på scen gästar alla från Erik Lundin till Silvanas flickvän Beatrice Eli. Samtidigt på Arena, tio minuters promenad bort, är det nostalgisk gubbfest med brittiska 80-talsikonerna Tears For Fears. Grånade tinningar och begynnande flint sjunger allsång till hits som ”Shout” och ”Head over heels”.
När en leende Bob Dylan tar ett par danssteg på Orange scen ett par timmar efter att Silvana klivit av är det funktionsjackor och gråskägg som dominerar publiken. Samtidigt står London-rapparen Skepta på Arena där Dylan-fansens barn, kanske barnbarn, studsar med händerna i luften och camouflagemönstrade fiskehattar på huvudena. ”Let’s get fucking grimey! Turn up the base!” vrålar Skepta på scen och publiken går bananas.
Mittemellan Dylan och Skepta ramlar jag in på Gloria, festivalens minsta scen och den enda som är helt inomhus, där colombianska trion Ghetto Kumbé spelar sin dansanta mix av västafrikanska rytmer och afro-house med en spektakulär ljusshow i det kompakta mörkret.
Därefter en snabb sväng till irländska britpunk-bandet Fontaines D.C på lilla Pavillion-tältet, innan Bronx just nu största superstjärna Cardi B tar över Orange scen med ett sällan skådat röj.
Avslutningen på onsdagskvällen är svåröverträffad. Franska Christine and the Queens förvandlar de kanske 20 000 personerna inne i Arena-tältet till en tårögt jublande massa av ren kärlek. Hon blandar modern r&b med 80-talsdoftande syntpop och disco, blandar in rap-samplingar, dansar jazzdans, spelar pantomimteater och sjunger med sån inlevelse att det svävar flera mil över patetikens gränser och därför går rätt in i hjärtat.
Det är en sån där spelning som jag kommer minnas och prata om i många år framåt. En sån där spelning som gör att promenaden tillbaka till tältet genom tonårskaoset på östra campingen är lätt att gå. Trots 30 000 steg om dagen och en värkande rygg.
Trots att blåsten biter i huden och regnet ständigt ligger hotande i de mörka molnen så kommer Roskilde alltid vara himmelriket för mig.
Jette, 58, och Morten, 56, Köpenhamn, Danmark
– Vi åkte hit mycket på 80-talet, sen fick vi barn och hade uppehåll till 2007 då vi tog med vår äldsta son hit. I år är alla våra tre barn här själva. Det är speciellt med så mycket människor på så liten plats. Musiken och stämningen är fantastisk. Kollegorna på arbetet tycker det är märkligt att man åker hit. Men det är många äldre här, med grått hår. Det känns inte konstigt alls.
Matthew, 37, London, England
– Det är sjunde gången jag är här. Jag åkte hit helt ensam 2011 för att se Portishead, jag älskar dem. Då träffade jag en snubbe som jag blev vän med direkt och vi har åkt hit tillsammans sen dess. Jag fortsätter komma tillbaka för att kärleken till musiken är så stor här. Det är mer passion för musiken än på engelska festivaler.
Alexandra, 30, Göteborg, Sverige
– Att alla har det gött och vill samma sak, det är orange feeling för mig. Det är mitt sjunde år här. Jag kommer tillbaka för människorna, musiken och stämningen. Jag går på Way Out West också, men det är mycket skönare stämning här. Mindre prestige.
Jürgen, 48, Ulm, Tyskland
– Det är fredligt folk och bra band och så välorganiserat. Tidigare åkte jag på andra festivaler men jag har slutat med det nu för ingen kan jämföra sig med Roskilde. Det är tionde gången jag är här. Orange feeling!
Lucca, 19, Köpenhamn
– Det är fjärde gången jag är här. Första gången var jag 15 och bodde med min pappa på motorcykelcampingen. Då såg jag Paul McCartney och Kendrick Lamar och upptäckte hiphop. Folk är så glada och öppna för att träffa andra här. Roskilde är störst och alla mina vänner åker hit. Det är för mycket bra musik som jag vill se, Brockhampton, Wu-Tang, Death Grips, Silvana, Jorja Smith. Musiken är verkligen en viktig del här.
