Tommy Berggren har inte levt ett liv på sparlåga, snarare kastat sig ut. Charles Baudelaires kända credo ”berusa er” har varit en av hans måttstockar, inte bara när det gäller vin, whisky och dry martinis utan också när det gäller kärlek. Och kanske även det rus som konstupplevelser av hög karat kan ge.
Han har själv bidragit till ett antal sådana genom åren – i teateruppsättningar av Ingmar Bergman och Alf Sjöberg, i filmer av Bo Widerberg, i sina egna uppsättningar av Harold Pinters pjäser – och till hösten kan det bli en till. Vi träffas på Kulturhuset Stadsteatern där han precis har avslutat en repetition av Edward Albees klassiker ”Vem är rädd för Virginia Woolf?”, den första pjäs som han själv spelade i på Dramaten. Premiären blir i slutet av september, med Peter Andersson och Lena Olin i huvudrollerna.
Drömde om Amerika
Tommy Berggren är en väldigt driven historieberättare och han vet hur han ska förvalta sina komiska poänger, det blir tydligt i hans självbiografi ”Tommy”, liksom under själva intervjun. Det är inte helt lätt att avbryta honom när han väl har fått upp ångan. Han skrattar ofta och hjärtligt, ibland åt sig själv. Hans engagemang verkar intakt. Och han visar prov på självironi.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Boken inleds med en scen där han som 13-åring, vandrande hemåt en regnig kväll, konstaterar att han kommer få ett skitliv. Så fel han tog. Han skriver om sin uppväxt under fattiga omständigheter i Masthugget, där de samtidigt bodde med världen för sina fötter: ”Att vara arbetarklass – ett rum och kök och kallvatten – och ändå ha den där friheten och äventyret utanför dörren! Och där nedanför, alltid havet … det salta havet som fortsatte till Irland, till Amerika. Amerika! Dit vi hela tiden längtade”. Dit tog han sig också, redan i ungdomen.
Boken innehåller rörande skildringar av hans föräldrar – morgondoppen med hans älskade mamma, stoltheten som han kände över sin pappa, som visserligen kunde komma hemraglande på fyllan, men som hade ett rättvisepatos av guds nåde och som var en fruktad facklig förhandlare på Svenska Sjöfolksförbundet. Hans pappas värdegrunder har färgat honom.
– Den kärlek jag kände för min pappa bottnade i att han hela tiden jobbade för att andra skulle få ett bättre liv och det är ju det finaste man kan göra.
Din pappa sa att: ”Teater, det kan du inte förändra samhället med”.
– Jag tror att han har rätt. Ett samhälle är ingenting utan sin konst och sitt kulturarv, men jag tror inte att teatern eller konsten kan förändra samhället. Vi ser ju nu att till och med politiken har svårt att göra det.
– Om Socialdemokraterna blev lite rödare igen så skulle det bli väldigt starka reaktioner från bankerna och näringslivet, allt handlar om att tjäna pengar i dag, det har blivit beviset på att man har lyckats.
Tommy Berggren har i olika sammanhang kritiserat Socialdemokraternas närmande till politikens mittfåra:
– Jag är kvar hos Socialdemokraterna därför att jag länge har hoppats på att de skulle kunna samla en rörelse för ett rättvisare samhälle, jag hoppas fortfarande att det är där det ska ske.
Ett nyckelbegrepp för honom är ”ekonomisk demokrati”, som Olof Palme använde i ett av sina kända tal på 80-talet och som han ville införa.
– Och så blev det precis tvärtom. Det går inte längre att en del gubbar skopar åt sig en miljon i månaden i lönebonusar. Jag mår fysiskt illa av girighet.
Kärlek utan behärskning
Som skådespelare har Tommy Berggren, ända från starten av sin karriär, varit oerhört egensinnig. Han har vägrat vika ner sig, även mot högaktade regissörer som Sjöberg och Bergman.
– Som skådespelare kan man tänka själv, det har jag ständigt haft med mig. Nu vågar jag inte sprida det bland mina skådespelare här, säger han, med ett skämtsamt skratt.
– De ska bara tänka lite lagom … Det finns ingen överensstämmelse med hur jag vill ha det och hur de har det. Men jag skyller ifrån mig att jag själv är skådespelare …
Du skriver en hel del om alkohol i din bok, från två perspektiv, både som frigörare och förstörare.
– Det är en bra iaktagelse, det har jag inte tänkt på själv. För mig har berusningen varit en sorts frihet. Så har jag upplevt det nästan hela tiden, även om jag har haft någon månad då och då under mitt liv när jag har druckit för mycket. Men jag har också sett att alkoholen kan förstöra väldigt mycket.
I förälskelser skildrar du också ett slags rus, att få ge sig hän i olika möten, och du undrar om otrohet alltid behöver vara av ondo.
– Det är en av de mest komplicerade frågorna för mig. Rubriken för det resonemanget i boken var: ”Är förälskelsen acceptabel?”. Jag kan inte behärska de känslorna, även om jag är gift.
Hans bok är fylld av beskrivningar av vackra kvinnor, hur han hänförs av deras leenden, blickar, kroppar … Både i tillfälliga erotiska möten och i djupa kärleksrelationer. Han ser det som en hyllning till kvinnan.
Ibland har jag undrat lite om du vill skildra dig som en stor förförare.
– Det tycker jag inte att jag gör, säger han, och ser plötsligt lite betänksam ut, kanske besviken.
– Förälskelse handlar inte bara om sängen, det har varit fina människor som jag har blivit kär i, så om du får en bild av mig som förförare, då har jag misslyckats.
Tillfreds med livet
En passage i boken skildrar hans resa på 60-talet till Rio de Janeiro – medan hans dåvarande fru Ulla var kvar hemma – där han blev förälskad i en kvinna som levde som prostituerad. Självklart är det något kontroversiellt i dag och något som också har fått stor uppmärksamhet i media. Men Tommy Berggren har betonat att han inte ser sig själv som en torsk, för honom handlade det om starka känslor, ett möte som satte spår. Och som fick konsekvenser.
– Jag drog ner en ridå för det som jag hade hemma och levde ut som en blindbock. Nu när jag ser tillbaka på det omöjliggjorde otroheten det vackraste som har hänt mig; kärleken till Ulla. Men när vi återsågs efter 35 år, så kände vi båda starkt att vi fortfarande älskar varandra.
– Om Ulla hade gjort samma sak som jag i Brasilien, så hade jag accepterat det.
Tommy Berggren avslutar sin bok med att be om mer tid. Men han skriver också: ”I had one hell of a life, and I go down satisfied”.
– Det var så gott att kunna skriva det och att faktiskt mena det.
