– Vi har ju känt varandra så länge. Sedan 70-talet. Sen har vi ju det här med musiken gemensamt. Det är så jäkla roligt att vara bland musiker på scen. Jag har någon slags musikerdröm i mig som jag får uppleva ibland, sekundvis, ibland hela minuter, när man får till det med klarinetten. Är det då proffsmusiker runt omkring så lyfter man själv och folk tror att man kan spela, fastän man är en glad amatör.
Tomas von Brömssen har slagit sig ner i ett av rummen i Stadsteaterns innanmäte i repetitionspaus. ”Kontrabasen” är en monolog, vilket innebär stora mängder text för honom att nöta in. Dessutom utan medspelare att bolla med. En del skulle säga emot honom angående musicerandet. Att han visst det kan spela.
– Jo, fast alltså inte på sättet jag skulle vilja, menar han.
Även om von Brömssen och Eva Bergman går långt, långt tillbaka så är det på senare år de verkligen lagt i en ny växel.
– Det började ju med ”Påklädaren” och nu har vi gjort fyra pjäser ihop jag och Eva.
– Och sen har vi ”Gisslan” med. Har du räknat med den? ropar Eva Bergman från andra sidan rummet. Hon har tittat in tillfälligt för att hämta sin väska.
– ”Gisslan” på Backa, Ja, visst har jag det. Eller nu gör jag det, svarar Tomas och möts av skratt.
Den var några år sedan, men om man håller sig till de samarbeten som gjorts på senare år så har det blivit en pjäs vart annat, vart tredje år ungefär.
Inför ”Karl Gerhard”, som hade premiär på Stadsteatern 2017, så berättade Eva Bergman för ETC Göteborg att hon lockar med Tomas genom just musikerna. Att de båda brukar ta promenader kring Maskrosdammen och att hon där lurar honom till att vara med efter att han sagt nej några gånger.
– Och jag låter mig luras kan man säga. Hon är så himla fin att jobba med. Hon är så generös och så öppen, och ändå så gäller det livet. Det är ungefär den inställningen jag har själv med. Det måste vara lek, fantasi, lusta och ... ”trevligt”, höll jag på att säga. Men ur det så blir man öppnare och vågar mycket mer.
”Kontrabasen” är en pjäs skriven av författaren Patrick Süskind, kanske mest känd för succéromanen "Parfymen". Med på scenen är samma band som Eva Bergman använt i tidigare pjäser och ständigt prisar. Kontrabasisten som person finns mycket att säga om.
– Han är en ensam sort. Han jobbar nerifrån så att säga. Det är en ganska tragisk människa, men mycket komik kommer ju med oavsiktligt på köpet. Han säger så knäppa saker, menar Tomas.
Han verkar vara en ängslig typ?
– Ja, precis. Och det är väldigt vällustigt som skådespelare att få vräka ur sig så mycket dumheter som han gör. Han är så komisk och samtidigt så djupt tragisk. Han är komplicerad och jättekul att forska och arbeta i.
Varifrån hämtar du inspirationen?
– Ja, det är ju ur mig mig själv, skrattar Thomas.
– Jag har ju gjort en figur som heter ”Kyparen” i revysammanhang. Han är som en avlägsen släkting. Han är också en ensam typ som är lite ”von oben”, sparkar gärna neråt och slickar uppåt. Ibland kan man se någon framför sig som man kan ta och basera sin karaktär helt på. Men det har jag inte gjort här. Så jag får ta från mig själv.
Vad har ni för beröringspunkter?
– Musiken finns där ju, även om han är en mycket duktigare musiker än mig. Men sen är ju han en väldigt ensam person. Någonstans kan man ju undra hur långt han är beredd på att gå för att det ska hända någon förändring i hans liv. Då är det ju inte sådär väldigt långt till det här med incel-män och sådant. De som lever utan kvinnor och lägger skulden på dem för det. Det blir så oerhört tragiskt på något sätt.
Parallellen till dagens incel-män, som står för ”involuntary celibate”, alltså ofrivilligt celibat, gör Kontrabasen högaktuell.
– Man får inte dra den parallellen för långt, men det finns frön till den. Jag var och såg den här filmen ”Joker”. Där är det ju en kille som haft det så överjävligt när han var liten. Så där förstår man litegrann varför han blir så vansinnig och mördar folk till höger och vänster och blir någon slags symbol för de fattigas revolt. Det här är ju en medelklassort som ändå har fast anställning och på andra sätt är en vanlig människa. Någon man aldrig skulle lägga märke till på bussen.
Samtalet kretsar åter tillbaka till musiken. Det är en bit från träblåsinstrument till stränginstrument, så frågan är hur det står till med Tomas egna kunskaper på bas.
– De är ju noll. Men jag har fått lite tips. Det är väldigt mycket hur man står och hur man håller den. Det är ju det jag får ta till mig först, så det ser någorlunda trovärdigt ut. Men jag tycker det är väldigt roligt. Jag sugs åt instrument och har basklarinett, flöjter och säckpipa och sådär som jag tycker det är jättekul att spela på.
Du trumfar ju på sätt och vis de andra musikerna då du stått på Ullevis scen, med Håkan Hellström.
– Det har du helt rätt i! Det har ju de andra faktiskt inte gjort, skrattar han.
Tomas von Brömssen gick från relativt okänd till totalt folkkär med ”Albert och Herbert” 1976. Sedan har han, som få andra, varit ständigt aktuell.
– Är det så? Jag har ju hållit på med teater i 50 ungefär. 69–70 gick jag ut scenskolan. Jag har ingen koll på det, men säger du det så är det antagligen så. ”Albert och Herbert” var ju det första, där det sa pang, sen har det väl varit film och tv som råkat bli populära. Som ”Saltön”, men då hade jag ju hållit på ett antal år redan. Det har nog verkligen bara blivit och inget jag styrt själv.
Om några månader fyller han 77 år, men tycks vara långt från att tagga ner.
– Nej. Förra året var så löjligt. Då var jag med i tre långfilmer och en tv-serie. Men så har det ju inte alltid varit. Först ville de ha mig som morfar i Sune-filmen och sen kom Lasse-Maja, och då var det jag som undrade: ”Va fan, jag är ju redan med i Sune, ska jag vara med här med?” Men de ville det. Sen kom då Felix Herngren med sin film ”Dag för dag” som jag har varit nere och filmat med Sven Wollter och Marianne Mörck.
För rollen som morfar Helmer i "Sune – best man" blev han Guldbaggenominerad och ”Dag för dag” har premiär till hösten 2020.
– Det är så jävla roligt att filma. Men det går inte att svara på den vanliga frågan om vilket som är roligast. På scenen har jag en levande publik som jag får så himla mycket energi av. Film är mer en scen i taget, sen är det tack och vänta på nästa. Själva skådespelarjobbet är ungefär det samma, men arbetssätten är väldigt annorlunda.
Trots alla år i offentligheten så är Tomas von Brömssen inte en person som direkt sprungit ner tv-programmen eller synts så mycket utanför sitt sammanhang. ”Stjärnorna på slottet” har till exempel försökt sedan säsong ett.
– Nej... De ringde ju då när de började med detta. Sen har de ringt varje år. Men jag vill ju inte. Att sitta någonstans och berätta om personliga tragedier och gråta. Det finns ju lite sådana förväntningar och det passar inte mig helt enkelt.
