Bakom det något otippade mötet står producenten och arrangören Peter Nordahl, som de senaste åren har sammanfört landets symfoniorkestrar med band och artister som Amason, Miss Li och Linnea Henriksson. 

– En del sånger Peter hittade hade jag inte har sjungit på år och dar – att återupptäcka dem var väldigt roligt, säger Tomas Ledin. 

Nu mynnar samarbetet ut i både dubbla konserter och ett album där sönderspelade bitar som ”Sommaren är kort” fått ny kostym med bland annat flöjter, brass och pukor.  

– Det var viktigt för mig att det skulle vara ren symfoniorkester, med den palett av uttrycksmöjligheter som fanns där. Att göra mina låtar med popband och stråk kändes inte som en utmaning.

När Dagens ETC pratar med Tomas Ledin är han förväntansfull, men trött efter en dags repetition. 

– Det här är en rejäl utmaning för mig som sångare, jag måste vara på tårna. En stor skillnad är att i rock sätter man ett tempo och etablerar en stämning, sen kör man. Här ändras både tempo och dynamik hela tiden. Jag måste vara mycket mer lyhörd.

Vad händer med din musik i den här sättningen? 

– En hel del. ”Blå, blå känslor” är plötsligt i vals och en av mina rockrökare blir femtakt. Peters arr sätter strålkastaren på andra stämningar och känslor. Det är ett helt annat förhållningssätt – som ger låtarna andra kvalitéer och verkligen lyfter fram texterna.

Är det fusk att ge låtarna en sådan här inramning, en genväg till publikens känslor? 

– Fusk vet jag inte. Jag tycker att musik handlar om kvalitet, inte om genre eller stil. Finns det en stark melodi och en bra berättelse så går det att göra både country och folkmusik med samma material. 

Inspirerad av Joni Mitchell

Erik Lundin giggar med Blåsarsymfonikerna idag och jag såg precis en affisch med Albin Lee Meldau och symfoniorkestern Gränslandet. Det är bara några exempel. Hur kommer det sig att ”alla” plötsligt ska lira med stor orkester? 

– Jag vet inte om det är en trend eller tillfälligheter. Generellt tycker jag att vi lever i ett musikklimat där man går över gränser och inte är så genrebunden. Och det är väldigt positivt. Sedan är det kanske så att konserthusen har ett behov av att bredda sig. 

Är det något särskilt möte mellan pop och klassiska orkestrar som har präglat dig? 

– Joni Mitchell gjorde en platta i London som var helt enastående fin. Jag vill inte göra några jämförelser mellan oss, men hon gjorde något fantastiskt när hon förflyttade sin musik in i det symfoniska.

Plattan han snackar om är ”Both sides now” från 2000, där den då nästan sextioåriga sångerskan bland annat tog sig an några av sina låtar från åren kring 1970, nu med en helt annan röst och vishet. 

Även Tomas Ledin har hamnat i en del av livet då det är lätt att se tillbaka – de senaste liveplattorna och helgens konserter är några exempel.

– Det är väl inte helt orimligt att vara nostalgisk när man har fyllt 70 år? Det här materialet är en del av mig. Men i mitt artisteri och i min kreativitet är jag i nuet och tittar framåt. Och i hela projektet med ”Symphonia” finns en sådan riktning – jag gör något jag aldrig har gjort förr. 

Du köpte ett slott, du hade 70-årskalas i Globen i vintras, nu spelar du med symfoniorkester. Vad står näst på din att göra-lista med storslagna grejer?

– Slottet har jag sålt nu, men jag köpte det jag med tanke på min farmor, som föddes i Ådalen. Hon hade blivit så jäkla glad. Globen var ju verkligen att ta i, men det blev ett trevligt kalas. Nu har jag inget så stort framåt jag kan peka på. Jag har varit väldigt aktiv det här året – nästa år kommer handla mycket om skrivande.