BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Boken är som Micke är, helt enkelt. Vid köksbordet i Vännäs sitter han och hans vän Maria. Efter att ha hällt upp lite pulverkaffe i stora koppar och lagt fram bulle på bordet, så går han rakt på sak – vi pratar psykisk ohälsa, haschrökning och faktiskt rätt mycket elände. I tokboken är allt skildrat rätt upp och ner, från början till slut.
– Jag skrev den för att jag ville säga vissa saker, som att man ska ta sin medicin om man är sjuk och att man ska sluta röka hasch. Vill du sitta i baksätet i livet eller vill du sitta vid ratten?
Kände oförklarlig rädsla
Micke Brändström är född i Umeå. Han märkte tidigt av sin rastlöshet och en då oförklarlig rädsla och oro – han hade två föräldrar som han älskade och som älskade honom tillbaka, men det var något som inte stämde. I skolan hade han – som han själv skriver – "svårt att hålla käften". När han var tonåring upptäckte han glädjen i att spela tennis; att rytmiskt och terapeutiskt slå bollen fram och tillbaka. En vanlig unge hade väl spelat ett tag och sedan gått hem, men Micke spelade i åtta timmar och efter det hade han "tandvärk" i höger armbåge. Han konstaterar själv i boken: "Under vissa matcher betedde jag mig som en galning".
– Jag hade två lägen. Antingen var det fullt på eller så var det helt av. Och i och med haschrökningen, så tappade jag kontrollen regelbundet.
Ironiskt nog kom Micke Brändström i kontakt med hasch när han gick med i scouterna – där mötte han en kille som han började röka tillsammans med. Till skillnad från de flesta blev inte Micke Brändström loj och låg, utan ännu mera uppskruvad och manisk.
– De som är bipolära, de är de sista som ska röka hasch, konstaterar han.
Ungefär samtidigt fick han sin första känsla av djup depression, som sedan slog över i maniska perioder och kaos. Som när han och kompisarna kom över en hangglider från en vattenskidshow i Örnsköldsvik och skulle pröva, utan att kunna det minsta om tekniken. "Den som hade flugit den i showen hade förolyckats och omkommit. Det borde ju ha varit första varningen", som Micke lakoniskt skriver i boken.
Eller den gången när han helt plötsligt fick för sig att tjuvåka tåg till München, iklädd tennisbyxor och utan bagage. För varje station blev han bötfälld av kontrollanterna och till slut låg en stor boll av böteslappar i byxfickan.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Farsan som var statsanställd fick komma och betala för att lösa ut mig. Då var han inte glad.
Haschrökningen, depressionerna och de påföljande maniska skoven gjorde att Mickes vardag spårade ur fullständigt – att sköta ett jobb var det inte tal om och relationerna till familj, flickvänner och vänner gick sönder. Men Micke Brändström hade på sätt och vis tur. Redan som 17-åring, när han låg inlagd på Umedalen, fick han sin diagnos – manodepressiv, eller bipolär som det oftast benämns numera. För Micke betydde det mycket att få en vettig förklaring till hans gränslösa beteende.
– Diagnosen gjorde att jag accepterade att jag ibland blev tvångsvårdad. Jag kunde tänka: "Okej, I surrender, nu har jag gjort bort mig". Personalen förstod också vad det var frågan om när jag blev förbannad – de visste att de skulle ta ett steg tillbaka och avvakta. Jag måste faktiskt ge all cred till den vårdpersonal som jag har mött genom åren, de har verkligen gjort sitt bästa för mig.
Lilla tokboken är inte bara skriven med mycket svart humor, utan också med ett ovanligt gott humör. Micke Brändström har åkt ut och in som en jojo på tvångsvård, men det finns inte ett spår av bitterhet i boken. Några fyrkantiga och maktfullkomliga läkare får pisk, men det är också allt.
– Oavsett vilka negativa situationer som jag har befunnit mig i, så har det kommit något positivt ur det. Vi lever i ett land, där man faktiskt får chans på chans. Men det är för jävligt hur de skurit ner inom psykvården, med överbeläggningar som följd. På 1990-talet hade jag en gång en hel avdelning för mig själv, det skulle ju inte hända i dag, säger Micke och fortsätter:
– Däremot tog det 34 år innan jag fick rätt medicinering. I dag får jag injektioner med Risperdal som håller humöret jämnt. Numera kan jag gå ut och stänga dörren mjukt i stället för att smälla igen den och välta en blomkruka samtidigt.
Den här humorn som är genomgående i boken... Är det ett sätt att hålla distans till det som är smärtsamt? För du berättar ju om svek, våld och självmordsförsök.
Micke Brändström drar igång ett resonemang som rusar iväg en smula. Hans vän Maria – som sitter med under intervjun – flikar in:
– Jag vet att det fanns kapitel som var svårare och känsligare än andra att skriva för dig.
– Ja, jo, men jag vill inte vara sentimental. Jag vill vara beskrivande, inte värderande, replikerar Micke.
Vad tror du att dina föräldrar tänkte om dig?
– På slutet såg nog farsan mig som ett fullständigt misslyckande. Jag har sett honom på foton som är tagna i slutet av hans liv och han ser helt uppgiven ut.
Tvungen att anta vuxenroll
Vändpunkten för Micke Brändström kom när hans pappa tvärt och oväntat dog. Micke blev tvungen att axla rollen som den vuxne och ta hand om mamman, som hade blivit svårt dement. Efter moderns bortgång beslutade sig Micke för att lämna Umeå – ett dödshot från en bekant blev droppen. I Vännäs mötte han Maria, som uppmuntrade honom att fortsätta att skriva, efter att hon hade läst några av hans insändare i lokaltidningen. Bara en skrivarkurs senare, var Lilla tokboken färdig! Och insändarna, som ofta handlar om solidaritet och om vikten av att ta avstånd från rasism, har han inte slutat med.
Det har ju länge varit svårt att tala om psykisk ohälsa. Tror du att din öppenhjärtiga bok kan hjälpa till att avdramatisera?
– Ja, men samtidigt som man kan skönja en öppning i debatten så är det många som skäms något så fruktansvärt över att ha en diagnos. Det ska man inte göra. Se till att sköta medicineringen, bara.
Skriver du någon mer bok, tror du?
– Ja, det kanske kan bli några noveller. Nu vill jag frångå den absoluta sanningsregeln som jag har följt och hitta på något i stället, säger Micke Brändström, övertar min kaffekopp och häller glatt i sig allt kaffe.
