När det begav sig var det Mads Mikkelsen och Rolf Lassgård som spelade huvudrollerna, men nu är könsrollerna omvända och Michelle Williams och Julianne Moore är affischnamnen.

Storyn är ungefär densamma: Isabel (Williams) är den som har bytt storstaden i väst mot att jobba med utsatta barn i Calcutta. Theresa (Moore) är den framgångsrika och välbärgade entreprenören som med ett löfte om en stor donation lockar Isabel till New York (i originalet Köpenhamn). För att de ska lära känna varandra bjuder Theresa med Isabel på sin dotters ­bröllop, varpå dramatiska händelser följer.

En tjusig fasad

Bart Freundlich, som för övrigt är gift med Julianne Moore, har gjort ”After the wedding” hel och ren, men under den tjusiga fasaden finns inte mycket till film. Den skildrar människor som brottas med livets största frågor, som egoism kontra altruism och hur vissa kan ha så mycket och andra inget alls. Huvudpersonerna har också gjort avgörande livsval som de tvingas konfrontera under filmen. Ändå är det inte förrän under sista halvtimmen som filmen lyckas skapa några konflikter och väcka medkänsla – och då blir det för mycket, för stora gester, för snabbt. (Särskilt en scen får mig och alla andra som har imponerats av Julianne Moore under hela hennes karriär att famla efter skämskudden.)

Fantastiskt minspel

I stället är det Michelle Williams som med få repliker men ett fantastiskt minspel imponerar där hennes Isabel blir allt mer obekväm i det amerikanska överflödet och längtar hem till Indien. Men hon är också hela behållningen.

Gillar du Susanne Bier? Det finns en anledning till det, till exempel hennes oerhörda fingertoppskänsla när det gäller att handskas med svek, sorg och kärlek.

Se det Oscarsnominerade ­originalet ”Efter bröllopet” istället.