Titane – en blodig, galen och queer åktur

Berättelsen kastas framåt i tiden. Som vuxen jobbar Alexia som dansare och ögongodis på en bilmässa. Efteråt blir hon förföljd, men har inga problem att försvara sig och bryter tidigt alla genreförväntningar på att hon ska bli ”det sexiga offret”.

Sedan bryter hon alla andra tänkbara föreställningar då hon har sex med en Cadillac och blir gravid.

Alexia visar sig också vara en seriemördare, och publiken blir vittnen till fler av hennes omotiverade och groteska mord. Mest minnesvärd är en scen där hon slaktar besökare på en orgie.

Den kalla inställningen till att ta en annan människas liv påminner vagt om ”The house that Jack built”, men där Lars Von Triers mördare hade konstnärliga ambitioner verkar Alexia mer driven av ren naturkraft.

I det universum som ”Titane” utspelar sig är allt det här fullt logiskt. Mycket tack vare det androgyna stjärnskottet Agathe Rousselle som spelar huvud­rollen med en extrem målmedvetenhet. Hon vet hela tiden vart hon är på väg och varför, även om publiken inte vet det.

Snart blir hon efterlyst. För att gömma sig rakar hon håret och poserar som en pojke som varit försvunnen i många år. Hon lyckas lura pojkens pappa Vincent, en medelålders brandman som är redo att tro på vad som helst. Vincent försöker också modifiera sin kropp, men med hjälp av steroider, och de två utvecklar en rubbad far-och-”son”-relation som på något sjukt sätt är rörande.

Men den kompliceras av graviditeten, då Alexia blir allt större och snart lakterar motorolja.

Den franska regissören Julia Ducournau har sagt att hennes intresse för det köttsliga kommer från av att växa upp med läkarföräldrar. Det är logiskt då allt är fångat med en oförställd direkthet i foto och tilltal. In-your-face, hela tiden. Inte minst nakna och halvnakna kroppar och våldet de genomlider.

Ducournau har hittat rätt tonträff i en svår balansgång mellan skräck, drama och komedi. Något som visades sig redan i hennes kannibalfilm ”Raw”. I ”Titane” använder hon kroppen som filmiskt verktyg för att dekonstruera idéer om kön, kärnfamilj och kåthet men gör inget tydligt statement.

Det finns många möjliga ­tolkningar av det surrealist­iska, det voyeristiska och det dysmor­fiska. Samtidigt är ”Titane” en så vild åktur att man inte har tid att analysera allt i stunden. Det vore som att försöka att hoppa av mitt i en berg-och-dal-bana.