I år faller det sig dock så lyckligt att den så kallade genrelitteraturen bjudit på de mest avancerade estetiska upplevelserna. Medan autofiktionen går på fälgarna och poesin mest känns som ett ingenting lyser skräckromanerna och science fiction-novellerna som klara stjärnor över den svenska bokmarknaden. Kanske är det den goda sidan av anglifieringen: i USA och Storbritannien har man sedan länge förstått att all litteratur är genrelitteratur. Att en välskriven fantasyroman inte nödvändigtvis förhåller sig mindre kreativt till genrens troper än en modernistisk diktsamling. Detta har gjort att science fiction-författare som Kim Stanley Robinson och skräckförfattare som Susan Hill hålls lika högt som David Foster Wallace och Rachel Cusk.
Ta en bok som Mats Strandbergs ”Konferensen”. En uppfräschning av den gamla 80-talsslashern som handlar om ett gäng kommuntjänstemän som blir hackade till småbitar under en teambuildinghelg. Boken är inget mästerverk, men som en del i Strandbergs författarprojekt är den högintressant. I min recension i Dagens ETC skrev jag att Strandberg i bok efter bok försökt porträttera Sveriges mest mardrömslika platser. Men det är inte slott och katakomber som i den gotiska skräcken – utan Finlandsfärjor, demensboenden och eventcenter. Eller ta Lars Lundgrens innovativa skräcknoveller i ”Ljusnan du mörka”. Där skymtar mylingar, lyktgubbar, troll och annat oknytt. Men också referenser till Uppanishaderna och T.S. Eliot. Allt paketerat i ett barockt bildspråk.
Själv försökte jag lyssna på Landgrens noveller som ljudbok, eftersom det sägs att genrelitteratur går lika bra i Storytell-appen som i hårda pärmar. Men det funkade inte – referenserna gick mig förbi, jag tappade bort mig. Medan det går alldeles utmärkt att lyssna på en Ferrante eller Knausgård, finns det mycket fantasy och skräck som är för avancerad att ha i hörlurarna. I Sverige har vi ännu inte haft den stora diskussionen om skillnaden mellan förströelse- och finlitteratur – något som The Guardian och New York Times diskuterat flera gånger om. Detta kan vara bra att ha i åtanke vid valet av sommarlitteratur. Bara för att det är ett monster på pärmarna betyder det inte att det passar till hängmattan och sangrian.
Ted Chiang – ”Utandning”
Att förlaget Fri Tanke givit ut Ted Chiangs två novellsamlingar är något som gått under radarn på de flesta kulturredaktioner. Det är sorgligt: Chiang är troligen världens bästa sf-novellist för tillfället. På ett smått briljant sätt blandar han vetenskapliga spekulationer med fantasy, han skildrar världar där änglar existerar och där teologi är en vetenskap lika handfast som naturvetenskap. Visst låter det underbart? I sin andra bok ”Utandning” är berättelserna om möjligt ännu mera flippade än i hans första bok ”Berättelser om ditt liv”. Här finns en novell som korsar sagor från tusen och en natt med den klassiska tidsreseberättelsen, en annan handlar om en framtid där kvantfysiken gjort det möjligt att undersöka andra versioner av oss själva. Idéinnehållet är briljant, humanismen är varm. Allt översatt av den mästerliga John-Henri Holmberg.
John Ajvide Lindqvist – ”Vänligheten”
”Vänligheten” är Ajvide Lindqvists bästa bok sedan ”Låt den rätte komma in”. I Norrtäljes hamn dyker en container upp där en mystisk svart vätska sipprar ut. Det får märkliga konsekvenser på befolkningen: den vardagliga hyggligheten försvinner, folk skriker på varandra i mataffären och rasismen grasserar i det lilla samhället. På så sätt påminner boken om Stephen Kings klassiker ”Köplust” som skildrar ett liknande förlopp i en amerikansk småstad. En allegori över nyliberalismen? Inte direkt, men för den som letar finns de politiska markörerna på varenda sida.
Willy Vlautin – ”Mörkret som faller”
Lägg bort alla slätstrukna deckare i sommar och läs Willy Vlautins ”Mörkret som faller” istället – en bostadspolitisk thriller om Lynette som försöker skaffa en handpenning till ett ruckel. Under berättelsens gång hinner hon både pepparspreya en indrivare, banka skiten ur en inbrottstjuv och i en rafflande scen knycker hon sin väns kassaskåp för att få igen en skuld. Den högintensiva och actionpackade handlingen kryddas med melankoliska reflektioner över ett USA som håller på att falla ner i ett svart hål. Vlautin är USA:s främsta arbetarförfattare idag och hans berättelser är lika rafflande som politiskt sprängkraftiga. ”Mörkret som faller” är en av hans allra bästa – en robinsonad genom subprimelånens ruinlandskap.
Ingelin Angerborn – ”Flickan utan ansikte”
Ingelin Angerborn är en av våra förnämsta barnboksförfattare. Hon skriver melankoliska spökhistorier som ofta handlar om mellanstadiebarn som flyttar ut på landet, till gamla kråkslott som visar sig ha mörka hemligheter. Detta är ett ganska överutnyttjat grepp i barn- och ungdomslitteraturen, men Angerborn gör det bättre än alla andra. Hon vet precis när golvtiljorna ska knaka på övervåningen och när dörrarna ska smällas upp. I kortromanen ”Flickan utan ansikte” briljerar Angerborn när hon berättar om Ines och hennes låtsaskompis Esther – som visar sig vara högst reell en natt. Låt dig inte stötas bort av att det är barnlitteratur – detta är en bok för alla som gillar att mysa med skräck på lagom ruskig nivå.
H.P. Lovecraft – ”Vid vansinnets berg”
Förlaget Fria Ligan ger ut rollspel och böcker i fantastikgenren. Mest känt är det för succén med Simon Stålenhags kontrafaktiska science fiction-berättelser om ett folkhem fullt av robotar. Själv har jag fastnat för förlagets utgivning av H.P. Lovecrafts noveller med mästertecknaren François Barangers illustrationer. ”Vid vansinnets berg” är en av den amerikanska skräcklitteraturens stora klassiker. Utgiven 1936 och kretsande kring en expedition till Antarktis där mörka hemligheter gömmer sig under isen. Idag har boken fått en ny sprängkraft när permafrosten smälter i rasande takt och forskarna befarar att fasansfulla virus från förhistorisk tid väntar på oss därunder.
