Våren 2019 skrev Måns Mosesson ett reportage för DN om Tim Berglings liv och världsfenomenet Avicii.
Han åkte till Las Palmas där Tims föräldrar Klas och Anki har en vinterbostad för att prata om sorgen och saknaden efter sin världsberömda son.
Det hade då gått ett år sedan det tragiska självmordet som skakade om en hel värld.
– Ingen hade helhetsbilden, för jag tror det tog tid även för Tim att erkänna det. Det fanns folk som hela tiden frågade hur han mådde. Tim svarade ofta ”Det är lugnt”. Då det var svårt att hjälpa honom, för han var inte beredd att vilja ta emot det, säger Måns Mosesson när vi ses över en kaffe på förlaget.
Sedan dess har han fortsatt gräva i alla delar av Tim Berglings liv, för att nu sammanställt resultatet i biografin om en av Sveriges allra främsta artister och musikaliska visionärer, som såväl döpt om Globen som ska få en egen minnesplats i Humlegården.
300 spelningar om året
Med hjälp av 40 000 mejl från tio år, sms-konversationer, sociala medier, möten och djupintervjuer med alla från föräldrarna, syskonen, vänner, flickvänner och gamla klasskompisar till musiker, låtskrivare, management, skivbolagsfolk och andra som stod Tim nära har Mosesson fått en unik inblick i ett vad som bara kan beskrivas som ett kaotiskt liv.
Under de mest hysteriska åren, när karriären bokstavligen exploderat, efter megahiten ”Levels” 2011, snurrar allt så extremt fort att det är svårt att hänga med ens i efterhand.
På några få år gick Avicii från pojkrummet på Östermalm i Stockholm till att spela med Madonna och Coldplay, och bli världens mest spelade artist på Spotify.
Han reste kors och tvärs över världsdelarna, gjorde över 300 spelningar om året, jobbade oavbrutet utan sömn på flera dygn och festade nästan lika konstant.
”Framtidens Tim får ta hand om smärta”
Men framgångens baksida var den sviktande hälsan, både fysisk och mental.
Han slets med allt djupare attacker av panikångest, paranoia och depressioner.
Trots att han kraschade hårt flera gånger, med bland annat tre längre sjukhusvistelser, inflammerad bukspottskörtel, och ett gravt opioidberoende som följd, så kunde han själv inte riktigt se vidden av allvaret i situationen.
När han själv inte gjorde det var det svårt för andra i hans omgivning att bromsa också.
– Han hade en jättestark vilja, var en otroligt envis person. Och han tyckte att det var skithäftigt när han började slå igenom och ville verkligen att Avicii skulle ut i stjärnorna. Då fick det ske lite på bekostnad av Tim. När Tim börjar må dåligt, plötsligt gråter på turnébussen utan att förstå varför eller får en panikångestattack på biografen, då står det liksom bara i vägen för vad de håller på med. För nu ska ju Avicii ta över världen! Det ville ju Tim också. Och då blir alla de där jobbiga känslorna bara i vägen, tryck undan dem, bort!
”Framtidens Tim får ta hand om smärta. Framtidens Tim hanterar smärta bättre än nutidens Tim eftersom det redan finns tillräckligt mycket smärta som är mer akut att ta hand om”, skriver Tim själv i sina anteckningar.
I dokumentärfilmen ”Avicii: True Stories” från 2017 framställs managern Arash Pournouri som cynisk och känslokall, men klippningen av dokumentären har fått kritik för att framställa saker helt ur sitt sammanhang.
Arash Pournouri har själv inte medverkat med intervjuer för boken, men bilden av honom nyanseras avsevärt i den.
– Jag hoppas verkligen att det är en nyanserad bild, inte bara av Arash utan av alla medverkade, säger Mosesson som inte varit intresserad av att leta syndabockar.
– Det har varit viktigt för mig att ha med att Tim började sakna Arash och hans enorma talang för vad man ska fokusera på. Och att de träffades ett par månader innan Tim dog, och verkligen pratade igenom saker. Att Arash verkligen varit med och försökt att hjälpa Tim, och var drivande i att få in honom på behandlingshemmet. Det är Klas jättenoga med att nämna också.
Han försöker istället lyfta en mer generell tanke om den destruktiva musikindustrin och jakten på bekräftelse.
– Det är ju helt inprogrammerat att har du en spelning till imorgon så är det bra. Ju mer eftertraktad du är desto bättre. Den destruktiva synen sitter väldigt djupt i musikindustrin.
Tim Berlings öde har förändrat branschen
Med tiden går Tim Bergling allt djupare ner i sitt beroende av starka opioider, som fullständigt kommer att ta över hans tillvaro.
Flera av dem som stått Tim nära berättar öppet i boken om egna missbruk. Som barndomsvännen Filip Åkesson, som parallellt med Tim blir beroende av samma typ av piller, får samma typ av abstinensbesvär och trasar sönder sitt liv.
Men som nu har lyckats bli fri från beroendet.
Eller Laidback Luke, den holländske house-DJ:n som slutat dricka alkohol efter att ha kastat ner sin lilla son i golvet en dag och idag berättar öppet om sitt destruktiva liv i flera sammanhang.
– Det är många runt Tim som har fått syn på sina egna beteenden. Jesse Waits är en annan, nattklubbskungen från Las Vegas, som flyttat till Bali och slutat dricka, tar hand om sig, sover ordentligt och helt har omvärderat vad som är viktigt. Den typen av reflektioner och lärdomar har för mig varit viktigare än musikindustrin. När människor själva rannsakar sig och gamla beteenden.
Att samtalet efter Tim Berglings död har lett till förändring är odiskutabelt.
Mosesson nämner att house-giganter som David Guetta och Hardwell kraftigt skurit ner på sitt turnerande, eller att idrottsstjärnor som Andre Agassi och Michael Phelps öppet berättat om de ständiga kraven på prestationer lett till missbruk och depressioner. Eller gymnasten Simone Biles som i somras hyllades unisont efter att ha ställt in en OS-gren i Tokyo på grund av pressen.
– Jag tycker det säger något att hon bara får applåder för en sån sak. Jag är inte alls säker på att det hade varit så för fem-sex år sen.
– Och en så basal grej som att Laidback Luke på riktigt säger att det har förändrat hans liv att ta ledigt en dag i veckan. Och hans autosvar på mejlen den lediga dagen: ”DJ:s behöver också helger”.
