– Det är nästan bara jättestora plädar i sektioner av olika storlekar. Och nästan allting jag stickar är i någon form av zigzag-mönster. Jag älskar zigzag.

Att prata med Timo Räisänen är att vaggas i en långsam göteborgska. Hans hjärna är skarp men dröjande. Idag mer än vanligt, eftersom han bilat från Kalmar.

– Men jag är alltid ganska långsam och det tar rätt mycket tid för mina ord att komma ut, säger han.

Under intervjun ska det ändå komma snabba infall. Som när han pratar om internet:

– Alla vill knulla med algoritmerna. Det är scary shit. Det finns så fina och bra människor som radikaliseras och ramlar ner i ett kaninhål utan att tänka så mycket på det. För att de får så jäkla mycket bekräftelse.

Eller när han entusiastiskt visar en bild på sin hund i telefonen. Bergman, en brun continental bulldog med skrynkligt ansikte.

– Han är så jävla gullig. Alla andra hundar hatar honom.

Ångest i Provence

Ett förargelseväckande vackert släkthus i Provence som stått tomt i 20 år. Vem har ett sådant? Timo Räisänen hade, och när han och frun Lina 2020 fick en idé om en flytt gick det snabbt. Med tavlor och kalsonger i bilens takbox flyttade de in i den 150 kvadratmeter stora sandfärgade stenbyggnaden som nås via slingrande smala vägar förbi vingårdar och lövskog. Artistens farföräldrar flyttade dit från São Paolo och Timo tillbringade barndomens somrar där, innan det lämnades vind för våg i två decennier.

Vardagsrummet har sex meter i takhöjd och på tomten finns en pool, ett hem som föga förvånande blivit inredningsreportage i både Residence och Expressen. I närheten har Timo hört att artisten Pete Doherty ska ha hus, och skådespelaren Brad Pitt äger en musikstudio någonstans på rivieran.

– Jag skulle gärna bli kompis med båda, säger Timo Räisänen.

Franskan talar han nu tillräckligt flytande för att kunna hålla igång ett vardagssamtal. Men flytten har också kommit med våndor: att avsluta det svenska bolaget och starta nytt, ett franskt företag i byråkratins högnäste. Svårigheter med barnens nya skola.

– Ångesten har inte blivit lättare. Men nu är det ett äventyr i alla fall.

På bilder från huset i Provence ser det ut som lyxigt drömliv. Är det det?

– Ja, delvis. Till och med när jag är i Sverige i tio dagar på turné så börjar jag minnas min tid i Frankrike som en evig semester. Men det är ju också vardag. För man har ju med sig själv … och jag prokrastinerar fortfarande lika mycket, erkänner han. 

Ständigt en katastrof

I intervjuer har Timo Räisänen ibland anmärkt på det ”inskränkta gnällandet” i Sverige. En inställning som i och för sig också är ett gnäll, men som räddas upp av artistens humor och göteborgdialektens muntra tonalitet. Han uppfattas inte som bitter, utan som en tänkande person, om än stämd i en något skeptisk tonart.

Flytten till Provence hade flera skäl. De sista åren i Göteborg blev det svårt med inspirationen. Telefonen ringde, gig staplades på varandra året runt. Tiden för sammanhängande låtskrivande infann sig aldrig, och Timo Räisänen fick inte tid att sjunka ner i den form av koncentrerad galenskap han tyckte sig behöva för skapandet. 

Det behovet har minskat sedan flytten. Numera ger artisten bara konserter på vinter- och sommarsäsongerna. Som julshowerna ”Julen enligt Timo” med popdängor bortom bjällerklang. 

Men visst fanns en trötthet på Sverige inför flytten. Artisten fick svårare och svårare att hantera januari till mars. De sista åren kom vintersäsongen med ett så nattsvart psyke att han började bli rädd. 

– Jag blev deprimerad. Det var mörkt och allting var dött. Det fixade liksom inte jag. 

Jag tycker fan alltid att det är någon katastrof för ett år sedan?

Dessutom kändes det som att artisten inte utvecklades. Familjen bodde i en medelklassförort utanför Göteborg, bland älskade vänner. Ändå uppstod känslan av att trampa vatten. Han träffade samma människor, och det pratades om ungefär samma saker.

Timo Räisänen kommer in på det politiska klimatet i Sverige. Oron i det offentliga samtalet som hela Sverige känner och som tynger ner tillvaron. Han pratar om svärtan och rädslan som många känner, bristen på initiativ.  

– Det är väldigt dystert.

På din nya EP finns denna rad: ”Om jag kunde se mig nu för ett år sen//Jag tänder en i väntan på katastrofen för ett år sen”. Vad är det för katastrof du sjunger om?

– Först var det väl pandemin. Men jag tycker fan alltid att det är någon katastrof för ett år sedan?

Permakris brukar det väl kallas, att kriserna avlöser och överlappar varandra: klimatet, Ukraina, Gaza?

– Ja, men det var ju bara ungefär 20 år när det inte var så? På supermånga sätt har vi ju aldrig haft det bättre än nu. Jag tror att mycket av de här kriserna beror på att vi har det så jävla bra så att vi i princip hittar på dem. I alla fall kriser hos människor som individer.

Man står där i Maslows behovstrappa och stångar i taket? Vad tänkte du nu Maslow?

– Exakt. Men det är intressant att det finns dagboksanteckningar från flera olika krigsperioder där personer uttrycker att de för första gången känner livsglädje. I en sådan situation är den enda ångesten en dödsångest. Och den är väldigt konkret.

Du har en tatuering på din arm. ”Sluta sura”. Hur har det gått med det, tycker du?

– Bättre. Mycket, mycket bättre. Men jag har en historia av surhet.

Jag tänker på Timos låtrad: ”Alla är dum i huvudet. Hej!”. Det är kul. Men tycker artisten verkligen att folk är korkade idioter?

– Ja, det är skrämmande fakta. Men jag hatar hatar att slösa tid på att vara sur och arg.

Avundsjukan på Håkan 

Solokarriären tog fart 2004. Sedan dess har Timo Räisänen fått P3 Guldmicken, gjort nio studioalbum och räknas idag som en av Sveriges mest omtyckta liveartister. 2013 vann han tävlingen Alla tiders hits med sin cover på Anna-Lena Löfgrens Svensktoppen-klassiker ”Lyckliga gatan”.

Men i framgångarnas kulisser har en offentlig konflikt puttrat. Efter att Timo Räisänen lämnat Håkan Hellströms kompband 2004 har han i intervjuer skjutit giftiga pilar mot den forna parhästen. Som i en intervju med ETC Göteborg 2017 där Timo Räisänen sa att Håkan Hellström är ”Sveriges största tjuv” och att artisten ”permanentar sig för 2000 spänn i månaden”, något som Hellström tillbakavisade på Instagram: ”Nix o tyvärr, det är ingen permanent”.

Det var väldigt kul sagt av dig, tycker jag. Det om permanenten.

– Tack. Jag är stolt. Verkligen. Stolt, säger Timo Räisänen med rösten beslöjad av självironi. 

20 år har gått efter uppbrottet, och på 20 år har artisten inte pratat med Håkan Hellström en enda gång. Inte heller tänkt på konflikten på länge, påstår han. 

Bottnade de här citaten i verklig irritation eller var det en marknadsföringsstrategi av dig, för att skapa rubriker?

– Nej, det där är ju jag som försöker skoja. Jag har ett otroligt behov av att vara rolig.

Det är omöjligt att jämföra sig med Håkan Hellström för att han är ett fenomen.

Om man ska vara djävulens advokat kan det se ut som avundsjuka. Är du avundsjuk?

– Ja, men det är klart att det finns avundsjuka där. Den är inte så tydlig för mig, men jag är ju artist och självklart jämför jag mig själv med andra artister. Allt annat vore lögn.

Ärligheten kring de smutsiga känslorna känns trovärdig. Timo Räisänen tar en paus innan han fortsätter:

– Fast det är omöjligt att jämföra sig med Håkan Hellström för att han är ett fenomen. Det är väldigt svårt att veta hur jag ska göra, för jag vill inte låta mesig heller. Jag vill inte bara stryka medhårs. Det uppstod en schism när vi bröt. Och den var ingen av oss intresserad av att jobba på.

Hur ser du på honom idag?

– Precis som för alla andra så är Håkan numera ett fenomen för mig. Ett fenomen som inte är särskilt intressant längre. Men det var ju väldigt spännande ett tag att se vilken masspsykos det blev kring honom, som ändå grundade sig i vilket otroligt geni han är.

Det är fint att du ändå kan säga det.

– Det är helt självklart. Jag tycker att hans stjälande är genialt. Men när jag sa det där om ”Sveriges största tjuv” och permanenten blev jag jävligt jagad ett tag. Och han är ju så skyddad, eller var det då i alla fall. Alla ville skydda den stackars miljardären Håkan Hellström.

Diet-rockaren

På Timo Räisänens nya EP finns två motstridiga krafter: å ena sidan längtan till trygghet, till dem som artisten hör hemma hos, å andra sidan dragningen till ett mer självförbrännande liv. I låten ”Blåljusen” handlar det om den pulserande natten: 

”Jag ska rulla mig i ett par håglösa nätter//Det är precis den skiten som jag letar efter//Vi kan drömma oss längre bort från måndagen//Jag vill se blåljusen igen”. 

I låten ”Hälften från hjärtat” sjunger Timo om flaskan, ”Falleri faller jag”. Temat går igen. Som i raderna ”I've got cocaine in my brain and it feels just fine” (…) See me living the lie of the white lines” i låten ”Cocaine” från 2010. 

Har du ett hedonistiskt drag i dig, eller är det här mest rockromantik?

– Att jag älskar att vältra mig i skört levande? Nej men så här: det finns många delar av det. Jag har ganska mycket mental sjukdom i min släkt och min familj. Och jag jobbar extremt hårt med det, med mig själv, för att göra livet så bra som möjligt för mig och för dem jag älskar.

Men hur går behovet av det röjiga livet ihop med din roll som familjefar?

– Vad gäller mig själv så tycker jag verkligen om att vara påverkad av olika saker. Jag sjunger inte bara om knark eller alkohol, utan också om att jag löper milen varje dag. Jag älskar det goda i livet: konst, att laga mat till exempel.

Och suget efter kickarna. Hur får du till balansen där?

– Jag vill ha en ganska extrem balans. Vill inte ligga i någon mittenfåra, utan balansera mellan ytterligheter. Och jag tycker om att variera mig själv. I variationen finns livet någonstans.

Hur kan det ta sig uttryck?

– Jag tycker till exempel att det är skitgött att späka mig själv och gå på ganska hårda dieter. Inte viktdieter, för jag har ganska bra metabolism, utan mer hälsokostdieter.

Har du testat carnivore-dieten och bara levt på kött?

– Nej, det skulle aldrig falla mig in. Men 5:2 har jag testat, och detox med bara tranbärsjuice. Periodisk fasta gör jag hela tiden. Jag äter aldrig frukost. Men LCHF är svårare för jag älskar att laga pasta. Jag gillar allting som har gluten i sig.

Det här är ett lite oväntat drag. Handlar det om att koncentrera sig till ett projekt och att få vara kompromisslös med någonting en period?

– Ja, det är väldigt roligt att göra något fullt ut. Det viktiga är att man lär sig något som man kan ta med sig i sin vardag sen. För jag gillar ytterligheter, men jag är inte Leif GW Persson, som är helt nykter och sen aspackad i ett halvår – även om jag tror att han mår mycket bättre än många av hans kontemporära idioter. Men det skulle kännas fruktansvärt för mig om jag gjorde en detox tre veckor och sedan gick på en binge med kokain, ost och alkohol i tre veckor. 

Bekänner man patriotism så betraktas man ju som dum i huvudet. Men det är jättefarligt. För då försvinner stoltheten och viljan att göra något bra

Snubblar, sen dör man

Vi återvänder till politiken. Till Sverige, som tidigare varit ett land som visat resten av världen hur man kan bygga bred välfärd. Till Folkhemsbygget och biståndspolitiken. En visionslöshet som brett ut sig i både det politiska och offentliga samtalet. På distans från Provence ser Timo Räisänen med klarare blick på avsaknaden av progressiv vilja.

– Bekänner man patriotism så betraktas man ju som dum i huvudet. Men det är jättefarligt. För då försvinner stoltheten och viljan att göra något bra. Bägge sidorna av politiken vill bara fortsätta i sina gamla hjulspår.

Men är det inte så i Frankrike också, polariseringen går ju igen i hela Europa?

– Jo. Men där förstår jag åtminstone inte språket. Och jag behöver inte prata med folk om det.

Timo Räisänen kommer att tänka på sina vänner i Sverige och något lyriskt dyker upp i hans blick.

– När jag flyttade därifrån så blev det tydligt vem jag ville ha kvar. Nu går alla samtal och all vilja i relationerna tillbaka till någonting magiskt och levande igen. Och när vänner kommer och hälsar på oss blir jag så uppfylld av det så att jag lever på det i månader. Det har inte hänt sedan jag var tjugo.

Det låter som att du hittat ett bra sätt att leva på?

– Ja, men det är det. Men det är också ett ständigt, ständigt, arbete som kommer ifatt mig hela tiden. Jag faller i gropar och tror att nu kommer det alltid att vara kört. Men någonstans får man lära sig att det väl är det som är meningen med livet.

Att snubbla sig fram genom existensen?

– Ja, och sen dör man.