För Jason är det antirasistiska engagemanget ofrånkomligt, frågor om identitet och rasifiering* har präglat hans liv. Med två föräldrar från USA har han på nära håll sett migranters erfarenheter i ett Sverige som inte alltid inkluderar, med en vit mor och svart far har han dessutom upplevt rasbarriärer.

– Jag upptäckte rasifiering vid en så ung ålder, det satte sig i djupare hudlager. Det är svårt att släppa den känslan när det ­internaliseras.

”Mina föräldrar bemöts på olika sätt”

Den svenska hiphopscenen är enligt ­Jason ­inspirerad av amerikansk kultur, men ­samtidigt unik.

Den amerikanska hiphopscenen har ­givetvis absorberats av den svenska, som i hur förtrycket beskrivs i många låtar. Men den svenska hiphopscenen innehåller ord från arabiska, kurdiska, romani – den är på det sättet mer mångkulturell än den amerikanska hiphopslangen.

Jason ser väsentliga skillnader i den ­amerikanska och svenska kulturen.

– Vitheten i USA är mer inkluderande än den är här i Sverige. Vitheten i de nordiska ­länderna är den mest exklusiva i världen. ­Därför har aldrig de två identiteterna: vitheten och svenskheten separerats, vilket inte fungerar längre. Vi måste bindas ihop, vi är många som är verksamma och lever i det här landet och på samma plats.

Vithetens betydelse har Jason märkt genom sina föräldrar.

– De kom till Sverige från samma land, men bemöttes olika. Min mamma som är vit passerar ibland, min pappa gör sällan det. Men han har ett amerikanskt privilegium, han pratar engelska och bemöts därför annorlunda till skillnad från exempelvis migranter från Etiopien.

Album fullt av energi

Det har varit många händelser de senaste åren som format Jasons nya album. Den politiska utvecklingen med högern som anpassar sig till rasistiska idéer – och backlashen som kommit i dess spår. 2018 blev han pappa sjuk, något som format hans musik. Även pandemin och att den globala rörelsen för svarta liv fick en nytändning, har påverkat albumet.

– Tidigare vände sig mycket av min konst till vita svenskar, för att säga: vi finns. Ibland nästan på ett bedjande sätt. Men de senaste årens händelser har fått mig att känna att jag inte behöver det, jag behöver inte be om lov för att finnas i berättelsen.

Hur känner du som konstnär inför att tvingas skapa i relation till det politiska?

– Under många år så kände jag att det var min plikt. Låtarna skulle betyda mer, mer än att det bara skulle vara skönt att lyssna på. Att skriva låtar är synonymt med att föra en kamp.  Men under arbetet med den här plattan hade jag börjat förstå att det har tagit så mycket energi att vara arg. Enda sättet låtarna skulle bli gjorda var  genom att ha kul på vägen.

– Det här albumet riktar sig till oss, vi som är en del av diasporan. Låtar vi kan dansa till, glädjas av och få ny energi genom.

– Musiken har alltid varit där för mig, den var tillgänglig. Långt innan böckerna och ­filmerna kom in i mitt liv. Den gav mig glädje och sammanhang.

I några av låtarna från ”Du gamla Du nya” riktar sig Jason till sin dotter. På sociala medier är det flera icke-vita föräldrar som delar låtarna och känner igen sig. Många delar med sig av den skrämmande sårbarhet som föräldraskap kan innebära, och det extra lagret det kan innebära att vara förälder till ett barn som riskerar att utsättas för rasism.

– ”Hundra år till” föddes genom öppningsraden: Sedan jag blev pappa har jag tänkt mycket på döden/för jag är en av dem som min dotter behöver/Och jag har aldrig behövt någon så mycket som, hon kommer behöva någon på riktigt som/

– Tiden efter min dotter kom var tung. När hon kom till oss insåg jag att mitt liv inte längre var mitt. Jag insåg att jag ville och måste vara här för min dotter.

Utöver ”Hundra år till” är ”Comme Ci, Comme Ca” och ”Dumba Nengue” två av mina favoriter på plattan. Berätta om dem?

– ”Comme Ci, Comme Ca” är en låt som firar oss som har en annan härkomst och hudfärg än vit. Den säger: vi är här. Det är en låt som är glad och upplyftande. Jag ville få alla bröder och systrar att må som låten ­förmedlar. Vi ­besitter en magi, en som kan omvandla ­trauma till glädje.

– ”Dumba Nengue” vänder sig till mitt barn, men också till min farfar och pappa, de som migrerat för sin överlevnads skull. Det finns ett mönster av att behöva migrera för att överleva i min släkt, även om jag är född här så letar jag ständigt efter nödutgången. Det kan behöva bli så att vi måste packa upp och sticka, och den mentaliteten tror jag är nedärvd

– ”Dumba Nengue” betyder spring snabbt, eller tänk snabbt. Det innebär att aldrig ­glömma att man någon gång behöver sticka för att överleva. Det är något som började med min pappa och slutar med min dotter.

*Rasifiering: den sociala konstruktionen av ras.