Simon Stålenhag öppnar dörren till sin stuga på Färingsö, några mil väster om Stockholm, och börjar med att ursäkta sig. Han har sovit dåligt och känner sig sliten. Han är stressad över ett pip i öronen och har tillbringat ohälsosamt mycket tid med att googla på tinnitus och plöja allt från seriösa informationssidor till mer diffusa bloggar och forum.
– Jag fattar att det i stor utsträckning är psykosomatiskt. Det är nästan bara knäppskallar som skriver om det på nätet och de är främst rädda för är att det ska bli värre.
Han drar händerna genom sitt vågiga, lätt ostyriga hår och gnuggar sig i ögonen.
– Men samtidigt är det ju jobbigt. Mamma kommer hit om ett par timmar med sin hund. Jag har börjat hata hundar eftersom jag är rädd för att de ska skälla. Förr älskade jag djur.
Vill inte ha en arbetsgivare
Livet har rullat på i hög fart sedan den där augustimorgonen 2013 då besöksantalet på Simons hemsida gick från fyra- till fyrtiotusen besökare på bara några timmar. I somras hade över en miljon människor klickat sig fram till hans retroinfluerade sci-fi-målningar från barndomens Ekerö. Han har samarbetat med allt från Benny Andersson till Steve Angelos filmbolag och hunnit med att måla dinosaurier på Naturhistoriska museet.
Efter att The Verge publicerat och hyllat hans digitala målningar spred sig ryktet snabbt och nådde bland annat de stora datorspelsföretagen i Hollywood. Simon Stålenhag förklarar att han naturligtvis blev smickrad över uppståndelsen och att han övervägde sina alternativ, men valet var i slutändan ganska enkelt.
– Jag hade ju inte sökt jobb hos dem på egen hand så varför skulle jag hoppa på det bara för att de ville ha mig? Det är som att säga att jag inte skulle vara nöjd med mitt liv som det var. De ville ha en duktig illustratör, men sådana finns det massor av och jag vill helst inte ha en arbetsgivare.
Världen han har skapat, med såväl en tydlig historia som karaktärer, förmedlar en känsla som många verkar kunna relatera till. Simon Stålenhag menar att det handlar om mer än själva hantverket.
– Det hör av sig folk som vill göra filmer och sådant med mina bilder som utgångspunkt. De försöker förklara för mig att det finns en tydlig underliggande story i det jag gör. Som om jag inte visste det själv?
Han går runt i det lilla huset som ser ut som en blandning av en fjällstuga från sent sjuttiotal och ett åttiotalsinspirerat pojkrum. Ljusa furumöbler, trasmattor och gamla plastlampor blandas med syntar, kassettbandspelare och tv-spelsaffischer. På bordet ligger en digital ritplatta som är huvudverktyget när han skapar sina målningar. Han häller upp apelsinjuice och resonerar kring vad han skulle kalla sig på ett visitkort.
– Vanligtvis brukar jag säga concept artist. I USA kallar sig många som sysslar med liknande saker för konstnärer, men jag vet inte. Just att bilderna produceras digitalt och inte finns i ett original gör att skapandet skiljer sig lite från klassisk konst.
Fick förfrågan från JJ Abrams
Gränsen mellan konstformerna håller visserligen på att lösas upp och bland andra har den sjuttioåriga brittiska konstnären David Hockney fått mycket uppmärksamhet för sina Ipad-målningar. Men värdet på tavlorna påverkas naturligtvis av hur de producerats.
– Jag fick faktiskt en förfrågan från JJ Abrams, som bland annat regisserar de nya Star Wars-filmerna, men när han fick veta att det inte fanns något unikt original så tackade han för sig.
En religös känsla
Utanför fönstret i den lilla stugan har löven sedan några dagar börjat byta färg och det ligger dimma över ängarna. Det har gått drygt tre år sedan han på deltid flyttade ut från stan. Ön är också platsen han växte upp på och miljöerna som nu omger honom är desamma som funnits inom honom ända sedan barnsben.
– Jag har ett av mina allra starkaste minnen från en promenad jag gjorde några kilometer härifrån 2002. Det var vinter och mörkt och jag gick längs Mälaren. På andra sidan vattnet låg ett grustag som lystes upp av stora strålkastare som gav ett väldigt speciellt ljus. Jag fylldes av något som många nog skulle kalla för en religiös känsla. Det var som om jag kom i kontakt med en tid jag inte mindes, med min familjs historia.
Han ursäktar den flummiga beskrivningen och påpekar att han är långt ifrån religiös, att han vet att det hela kan reduceras till kemiska processer i hjärnan, men att känslan han fylldes av den där kvällen är den som han försöker återskapa i sina målningar.
Tro på ett bättre samhälle
I den nyligen utgivna boken Ur varselklotet har Simon samlat målningarna och kompletterat dem med en skriven berättelse. Det räcker med att kliva ut genom stugdörren för att se att det är två närliggande världar. Den blå Mongoose BMX:en som står lutat mot husväggen blir en perfekt länk till det parallella åttiotal han målar.
– I världen jag skapat valde man på femtio- och sextiotalen att satsa än mer på teknologiska framsteg. Man kanske kan säga att modernismen drogs ännu längre. Vissa ser något dystopiskt i bilderna, men jag kan känna båda och. Det fanns, även i verkligheten, en stark tro på att man kunde skapa ett bättre samhälle, där människor överlag skulle må bättre, som jag verkligen kan sakna idag. Nu kämpar alla för sin egen lycka istället. Jag tror att det är en av anledningarna till Sverigedemokraternas framgångar. Det saknas hopp och visioner.
En stund senare sitter vi i bilen och Simon visar vägen till ett litet hamnområde några kilometer bort. Rostiga lyftkranar varvas med slitna fabriksbyggnader. Han stannar upp framför en hög byggnad med väggar av korrugerad plåt och murknade plankor och tar några bilder.
– En av anledningarna till att jag fått uppmärksamhet är kanske att jag gör en egen grej. Jag har levt med världen i mina målningar sedan jag var liten. Jag har alltid fantiserat om den. Att mediet råkade bli visuellt och digitalt var egentligen inte självklart. Jag tycker inte att det är sådär superkul att rita, men det var genom det uttrycket som allt tog form. Berättelsen är det centrala och jag tror att det är det som ger dem något unikt.
Jobbar i timtal
På vägen tillbaka till stugan klagar han återigen över tinnitus och förklarar att verkliga symptom inte är bra för hans hypokondriska ådra. Han skrattar till och skakar på huvudet när han berättar att ringandet trots allt bara pågått några dagar. Väl hemma slår han sig snabbt ner vid skrivbordet och plockar fram ritplattan. På skärmen syns en snötäckt äng och motivet skulle kunna återfinnas hos vilken svensk landskapsmålare som helst. Det som skiljer Simons bild från andras är att han sedan jobbar i timtal med att få till den rätta vinkeln på benet på roboten som kommer glidandes från vänster, driven av magnetism, och som arbetar med att underhålla en enorm partikelaccelerator som i folkmun, i hans parallella värld, kallas för Slingan.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg, som du kan beställa i pappersformat här. Tidningen finns också i vår Androidapp och Ipad/Iphoneapp.
Vill du prenumerera för under 12 kronor numret? Skicka ett mejl till kundtjanst@etc.se.
