När tonårstjejen Jackies pappa Jimmie Darling skrivs in på Beckomberga börjar hon tillbringa allt mer tid på mentalsjukhuset. Där finns läkaren Edvard Winterson som tar med Jimmie på nattliga utflykter, den ömtåliga Sabina, men också Paul och kärleken.
– Jag ville skriva om de där magnifika slotten på botten av världen som var de gamla mentalsjukhusen. Jag hade också en egen relation till sjukhuset, men den trodde jag konstigt nog att jag skulle komma undan, säger Sara Stridsberg.
Idén att berätta mentalsjukhusets historia föddes när hon fick en inre bild av en man som stod med händerna tryckta mot en solbelyst fasad till en övergiven byggnad, som om ett hjärta slog därinne. Byggnaden visade sig vara Beckomberga och mannen var en av de många patienter som återvände till sjukhusparkerna sedan det stora sjukhuset slagit igen i mitten av 90-talet.
På ett personligt plan bottnar romanen också i en egen längtan att återvända till platsen, till sjukhuset där hennes pappa var inskriven under några månader. Hon ville inte skriva om sitt eget liv men kände en önskan att beskriva sjukdomen inifrån, inte från friskheten och förnuftets perspektiv.
– Jag ville sätta mig själv på spel på något sätt. Och Jackie är så mycket modigare än jag någonsin har varit. Jag avskydde att besöka Beckomberga. För mig har det varit stort att återvända dit nu, de här åren, som en annan, som Jackie, i sagans form.
Skärvor av verkligheten
Gränsen mellan friskt och sjukt är inte alltid lätt att dra, och för Sara Stridsberg är syftet inte heller att hitta en sådan. Snarare vill hon utforska ådran av friskhet som löper genom sjukdomen, och stråken av sjukdom i det vi kallar för friskhet.
– Jackie är den enda som har rätt att lämna mentalsjukhuset och allt hon vill är att få stanna kvar där. Någonstans i boken säger hon också att det är kärleken som är det verkliga vansinnet.
– Jimmie Darlings sätt att alltid säga som det är, hans oförmåga att ljuga om sitt eget liv och sina misslyckanden är ju både fruktansvärd och en gåva. Ibland tänker jag att det finns något friskt där på existensens kniv.
Flera av Sara Stridsbergs tidigare böcker innehåller skärvor av verkligheten, om än inte självbiografiska. För tio år sedan romandebuterade hon med Happy Sally, om kanalsimmaren Sally Bauer som blev den första skandinaven att korsa Engelska kanalen. Hennes andra bok Drömfakulteten är en fri fantasi om feministen Valerie Solanas, kvinnan bakom Scum-manifestet och som även sköt Andy Warhol. Romanen blev Sara Stridsbergs stora genombrott och prisades med bland annat Nordiska rådets litteraturpris 2007.
2010 kom Darling River, som samtalar med den ryske författaren Vladimir Nabokovs roman Lolita från 1955, där en medelålders man bekänner sin dragning till unga flickor.
”Frihetstanke om kärleken”
Sedan debuten har Sara Stridsberg förknippats med queerrörelsen och feminism. Expressen har bland annat utnämnt henne till en samtida Virginia Woolf. Jämförelsen med en av 1900-talets mest uppmärksammade feministiska röster gör henne glad.
– As a woman I have no country, as a woman my country is the whole world, skrev hon. Jag tror att jag skriver i den paradoxen, någonstans i skärningspunkt mellan nederlaget och utopin.
Samtidigt vill Sara Stridsberg inte sätta en etikett varken på sina böcker eller sitt författarskap.
– Jag har ett stort behov av att inte inordna mina böcker i världsliga ordningar, de måste vara fria för att jag ska kunna skriva. Men min lojalitet med en feministisk tanke och en total frihetstanke om kärleken genomsyrar förstås också det jag skriver. Men i Beckomberga har frågan om det går att rädda en annan människa varit den stora frågan. Jag följer med boken, jag vet aldrig var det slutar.
Det sägs att mentalsjukhusets arkitekt Carl Westman ritade byggnaden så att den alltid skulle bada i ljus oavsett hur solen stod. För Jackie blir ljuset symboliskt. Hennes kamp handlar om att hålla Jimmie kvar i ljuset trots att han aldrig riktigt har velat vara där. Frågan om det går att rädda en människa rör sig hela tiden som en skugga över berättelsen, liksom frågan om det goda och det onda. Beckomberga är på samma gång ett hem och ett fängelse.
– Gränsen mellan omsorg och våld är inte alltid lätt att dra. Många människor har bilden av Beckomberga som någonting monstruöst, ett skräckhus. För min pappa var det någonting annat, jag tror att det var någonting som fångade honom när han föll. Men för andra karaktärer i romanen är Beckomberga någonting annat. Som för Sabina, som är en skörare karaktär än Jimmie Darling, hon går under där.
”Monstruösa och änglalika”
Genom åren har ett antal kända personer passerat Beckomberga och även i romanen passerar flera av dem förbi i periferin. Statsminister Olof Palme dyker upp och besöker sin sjuka mamma, den tyska författaren Nelly Sachs skymtar förbi i en rosa kappa och konstnärinnan Sigrid Hjertén som dog i samband med en lobotomi på Beckomberga gör sig påmind genom änglamålningar i taket.
– De gamla mentalsjukhusen var ju förstås både goda och onda, både monstruösa och änglalika. Sigrid Hjertén blev dödad genom en lobotomi på Beckomberga. Medan Ester Henning kunde utveckla sitt konstnärskap där med hjälp av personal som blev hennes vänner som lade märke till hennes enorma skapardrift och gav henne material och tid och möjlighet.
När Sara Stridsberg sommarpratade i P1 för tre år sedan var hon mitt i skrivprocessen. Hon läste upp delar av det påbörjade bokmanuset men knöt också an till dem som tillhör nutidens kanske mest utsatta personer. De som sitter med utsträckta händer och ber om hjälp på Stockholms gator. Oavsett om man väljer att ge något eller inte har den utsträckta handen förändrat hela världsordningen, menar hon.
– Vi ropar efter att samhället ska gripa in, men ytterst har vi ansvaret för varandra. För våra anhöriga, för mannen och kvinnan på gatan som ber om pengar, för skörheten, svagheten. Allt jag skriver handlar om just den gränsen, om vart den gränsen går.
Den sista patienten lämnade Beckomberga 1995. Flera år senare byggdes sjukhuset om till bostäder och säljs i dag under parollen ”idyllen i Beckomberga”. En förvandling som till en början gjorde Sara Stridsberg förtvivlad. Hon kunde inte förlikas med tanken på att hennes pappa och de andra patienterna skulle glömmas bort.
Önskar mig ett minnesmärke
Då, för tre år sedan, sade hon att hon ville se ett minnesmonument i parken. Helst i guld. Det skulle vara en man som håller en flicka i sin hand, barfota och klädd i en säckig patientskjorta och jeans.
I dag säger hon att hon var väldigt, väldigt långt inne i romanen då. Så långt att boken hade börjat slå i hjärtat på henne. Idag ser hon annorlunda på att det gamla mentalsjukhuset blir bostäder.
– Jag tycker att det är fint att det ska vara fyllt av människor igen, även om det blir några helt andra som flyttar in nu, rika, välmående. Men kanske är det som Jimmie säger i boken att vi människor är mer lika än vi tror, att ingen av oss kan skydda oss mot branten inombords. Men jag önskar mig fortfarande ett minnesmärke, en liten skulptur i sjukhusparken.
