Antikens greker hade flera ord för hav, berättar Julieta för sina elever i klassisk filologi. Thalassa är det generella ordet; hals är saltet, materian; och pontos är färdvägen, äventyret. Låt oss lägga till fler: pelagos är det öppna landskapet; kolpos är famnen; och laitma är det farliga djupet.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
I Pedro Almodóvars film Julieta har kärleken minst lika många skepnader.
Filmen bygger på tre noveller ur Alice Munros På fri fot som gör lika många nedslag i en kvinnas liv. Precis som i Slump inleds Julieta med att titelpersonen tar tåget mot sin nya universitetstjänst, som hos Pedro Almodóvar förstås finns i Madrid. Under resan fångas hon in av sjasksnygge fiskaren Xoan, vars fru ligger i koma.
Julieta hade gärna låtit det stanna vid ett kupéligg, men som så ofta på film blir hon omedelbart gravid. Hon ger upp sin ljumma akademiska karriär och flyttar in i hans hus vid kusten för att se dottern Antía växa upp. (Xoans tidigare fru har den goda smaken att gå bort precis innan Julieta anländer.)
I det andra kapitlet är dottern en enslig tonåring, och efter en olycka försvinner hon. Allt detta återberättas långt senare av en ännu letande Julieta. När hon precis är på väg att ge upp och flytta till Portugal med en författare stöter hon på dotterns barndomsvän Bea. Hon berättar att hon vid en resa till italienska Comosjön stötte på Antía, och Julieta fylls åter av hopp.
Pedro Almodóvar fokuserar som väntat på kvinnorna, som han dock går hårt åt. Alzheimers, koma, multipel skleros, depressioner och försvinnanden är bara några av alla farsoter som damerna drabbas av. Männen, som håller sig i bakgrunden, verkar mest lida av kronisk kåthet.
Efter luftfartsbuskisen I’m so excited! (2013) är det uppenbart att Pedro Almodóvar vill tillbaka till allvaret, och årets Cannesfestival välkomnade honom med öppna armar. Men av Alice Munros lågmälda drama om en sexuellt oerfaren grå mus har Pedro Almodóvar bara plockat ut händelserna och satt ihop dem till en noirhistoria.
Hans Julieta är i stället sexig och karaktärslös, vilket han kompenserar genom att vända upp-och-ned på mysterielådan: dramatiskt framviskade repliker, stråkar som söker men aldrig finner ro, sönderrivna fotografier som pusslas ihop, handskrivna brev, och hederliga färdmedel som tåg och segelbåtar. Och för att säkerställa att vi förstår vilken genre han bestämt sig för nämner en karaktär till och med spänningsförfattaren Patricia Highsmith vid namn. Men så har han gjort almonóir av det, genom att byta rockarna mot färggranna klänningar.
Men utan all symbolik är det frågan om vi ens har att göra med ett mysterium. Visst undanhålls information, men trådarna är så lösa att berättelsen knappt håller samman. Låt gå för att männen hamnar så mycket i bakgrunden att deras inkludering (i varje fall Julietas pappa) knappt känns motiverad, då detta lämnar plats för en spanskt mustig djupdykning i kvinnornas relationer och inre liv. Men en sådan uteblir, och vi får nöja oss med att vada längs stranden. Platta karaktärer hör visserligen noirgenren till, men beror även på att Julieta, genom vems ögon vi får följa förloppet, är orimligt disträ. Trots att hon ibland antyds vara passiv men observant så verkar hon på två decennier knappt ha lärt känna sin partner och dotter.
Distansen blir tydlig i förhållandet till havet: Xoan har känt dess alla skiftningar mot huden, men för Julieta är havet antingen en samling metaforer i antik grekisk dramatik, eller en rörlig tavla på andra sidan fönstret i deras hus. Hon kan sitta länge och följa parets gemensamma konstnärsvän Ava skulptera manslemmar, men undrar aldrig på vem originalet hänger. Breven hon skriver till sin dotter verkar helt befriade från förståelse för vad som kan ha drivit iväg henne, trots att orsaken egentligen inte är så långsökt.
Och trots att hon letat efter dottern i tolv år, i början rentav med hjälp av en privatdetektiv, så pratar hon med Bea först när de stöter på varandra av en slump. Visst ser vi Julieta fippla med en Nokia 3210, så internet var kanske något mindre behjälpligt när filmen utspelar sig, men Bea är en framgångsrik journalist vars familj bor kvar i Madrid, eventuellt till och med i samma område. Varför kollade hon inte med dotterns enda vän?
Om Pedro Almodóvar lugnat sig med referenserna till spänningsgenren och tagit oss djupare in i Julietas psyke så hade detta kunnat bli en hygglig historia om galenskap, men filmen lider av personlighetsklyvning och blir ingetdera.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
