Efter sina två första album The kick inside och Lionheart gav sig Kate Bush 1979 ut på turné. I slutändan kostade den så mycket på artistens både fysiska och psykiska hälsa att hon aldrig gjorde om samma bedrift. Bara spridda uppträdanden. Tills nu. Generationer hade gett upp hoppet om att få se henne live. I mars kom det positiva chockbeskedet att det efter 35 år skulle bli 15 livedatum som växte till 22. Samtliga spelas på Apollo Hammersmith i London. Popvärlden stannade.
Allkonstnären
En av många kvaliteter hos Kate Bush är att hon aldrig låtit sig kategoriseras. Hon är och vågar vara allt – pop, rock, jazz, teater, mim och dans. Som mänsklig alkemi. Ett rusande tåg av kreativitet och uppfinningsrikedom. Så har det varit sedan hon spelade in sina första demos som tonåring. Kate Bush har blivit en egen genre.
Istället för att påverkas av ord som barock, pretentiös, skrattretande, patetisk och högtravande har hon använt dem till sin fördel genom att visa hur man kan sätta in dem i sitt rätta element.
Bara modet och viljan finns där så får idéerna verka hur konstiga och udda som helst. Givetvis krävs det en stor begåvning som kan jobba med så breda penseldrag.
Inspirationskällorna
Få om någon artist har blandat konstformer som Kate Bush. David Bowie är förmodligen den som kommer närmast.
Den textmässiga inspirationen kommer från både konst, litteratur, musik och framför allt film. Bush menar att hon ser sina låtar som små filmer. Visuellt berättande stämningsstycken.
Sångerskan har alltid varit en stor konsument av skräckfilm. Hon lär ha sagt att ”jag vill att människor ska få samma adrenalinkick av min musik som jag får när jag sitter i en biograf och ser en rysare”. Exempel på skräckfilmer som inspirerat Kate Bush är Night of the demon (Jaques Tournier), The shining (Stanley Kubrick), Don’t look now (Nicholas Roeg) och Nosferatu (Werner Herzog).
När det kommer till musik påverkades Bush starkt av sångerskor som Billie Holiday och Joni Mitchell. Hon hade fått sin klassiska musikbakgrund vid familjens piano, men de som Kate Bush framför allt drogs sig till i sina unga tonår var artister från den brittiska glam- och symfonirocktraditionen. Folk som Bowie, Roxy Music, King Crimson, Pink Floyd och tidiga Genesis. Det mer spektakulära, teatrala och extravaganta. Och så den största ledstjärnan Elton John.
Måleriet blev också en del av Kate Bushs artistiska uppvaknande. Surrealister som Dalí och Magritte och sinnligare målare som Millais och Rossetti. Återigen två motpoler som skapar motsättning, oro och spänning.
Inom litteraturen är de givna namnen klassiska författare som James Joyce, Lord Tennyson, Emily Brontë, William Shakespeare och Henry James.
Karaktärsbiblioteket
”Människor utför under hela sina liv skådespel. Du visar ett ansikte i en situation, ett annat i en annan. Det är ett skådespel. Det finns säkert runt 20 personer i varje individ.”
Sångerskans eget citat säger en del om hur hon ser på sina låtars innehåll. Som hos alla musiker tolkas Kate Bushs texter som en självrannsakan. En direkt spegling av hennes eget liv. Bush har snarare skapat ett briljant karaktärsbibliotek. Både kusligt, fyllt av lyckorus, sagoaktigt och historiska företeelser och personer som Houdini och talet Pi. Givetvis går det att tolka in artistens personliga uppgörelser överallt.
Kanske inte minst i och med uppbrottsalbumet The red shoes (1993) där både ett långvarigt förhållande hade tagit slut och artistens mor gått bort. Men det självreflekterande har aldrig varit intentionen.
Enligt artisten själv är musiken betydligt mer intressant än henne själv. En kontring till att media vill få henne att förklara mystiken, texterna och det extroverta. Att träda in i en Kate Bush-värld är som att kasta sig mellan Alice i Underlandet, Peter Pan, gotik och sensualitet.
Några exempel på Kate Bushs mer morbida och mörka sida:
”Heads we’re danced” (1989) där en kvinna inser att hon dansat med Adolf Hitler hela kvällen. ”Mother stands for comfort” (1985) om en mördare som söker tröst hos sin mor eftersom han vet att hon alltid kommer finnas där oavsett vad han gjort. ”The kick inside” (1978) om ett incestförhållande mellan en bror och syster där hon blir gravid och tar livet av sig av skam. ”Breathing” (1980) sjungen från ett fosters perspektiv som andas in strålning och vill stanna i livmodern på grund av världen efter ett kärnvapenkrig. ”Misty” (2011) om en flicka som älskar med sin snögubbe och blir helt förstörd när hon märker att han långsamt smälter bort.
Utvecklas för varje album
Kate Bush-intervjuer visar upp en blyg, tillbakadragen och nästan timid artist. Men hennes vision är alltid klarsynt och välartikulerad.
Genom sin 40-åriga karriär har Bush utvecklats för varje album och period. Hon har också på klassiskt artistmanér bytt persona när hon äntrar en scen. Och hon vet att när hon fått ur sig demonerna, exploderat av lycka och lättat sitt hjärta väntar alltid det där lugna hemmet på landsbygden som hon kan återvända till.
