Kalle Karlsson sitter i sin lägenhet i Majorna och väntar. Det är en vecka kvar till nya albumet These are evil times släpps, och idag ska alla skivor levereras hem till Kalle.
– Någon gång under dagen sa de, så jag får hålla mig hemma helt enkelt, säger han.
Det är en väntan som framförallt känns bra. För det album som när som helst landar hemma hos Kalle Karlsson höll på att aldrig bli av. Hösten 2010 hade hans Hellsongs, bandet som har gjort sig kända för sina popiga lofi-versioner av välkända hårdrockslåtar, packat turnébussen för avfärd mot Hamburg. Men sångaren Siri Bergnèhr dök inte upp. När bandet väl fick tag i henne visade det sig att hon hade fått en mindre stroke. Turnén fick förstås ställas in.
– Vi hade redan innan tänkt att vi gör den här turnén, avslutar med symfonikerna i Stenhammarsalen och sedan ställer vi skorna på hyllan. Det hade varit för mycket ett tag. Det kändes inte roligt längre. Men så blev Siri sjuk, och avslutet blev mer abrupt än vi hade tänkt, säger Kalle Karlsson.
Hyllning till Ronnie James Dio
Den sista spelningen med symfonikerna i konserthuset blev ändå av några månader senare. Och Kalle Karlsson fortsatte göra musik, utan att riktigt ha en plan för den. Men så gick metalsångaren Ronnie James Dio bort. Kalle hade redan börjat göra om en av hans låtar. Nu tänkte han att han borde göra klart den och släppa den på nätet. Som en hyllning.
– Jag behövde någon som sjöng och kom att tänka på My, säger han.
My, som också heter Engström Renman, nappade. Och plötsligt var Hellsongs fött igen.
– Skivbolaget ville att vi skulle göra något och vi fick förfrågningar om att spela live, så vi gjorde det och märkte att det kändes kul igen. Vi åkte ut på turné till Tyskland och besökte alla de ställen vi skulle ha besökt året innan. Det var skitkul, och vi insåg att det måste bli en skiva till, säger Kalle.
Och nu är den alltså klar. Förutom att sångerskan nu är en annan, har även några egna låtar fått komma med den här gången. Faktiskt är hälften av låtarna skrivna av Kalle. Fast själv tycker han inte att det är särskilt stor skillnad mot att göra om redan befintliga.
– I och för sig är texterna redan skrivna, men vi har alltid arbetat om låtarna så mycket så att det ju blir som våra egna ändå. Den som inte är jätteinsatt i metal hör nog inte vilka som är covers eller inte, säger han.
Tvungen att bli politisk
Men att göra fler låtar helt från grunden har ändå inneburit en skillnad. Nya skivan These are evil times är mer politisk än någonsin. Det var tvunget, menar Kalle.
– Den drivkraften har funnits sen början, vi har alltid valt låtar som har något vettigt att säga. Men nu har vi inte behövt leta efter texter som säger något om hur samhället ser ut, nu kan vi försöka beskriva själva. Jag satt förra hösten och bara kände hur jag blev knäckt i skallen, rent politiskt. Det var så mycket dumt på en gång.
Han pratar om märkliga debatter som den när Disney klippte bort en svart, stereotyp docka, människors omotiverade kränkthet, feministhat, raset mot scum-manifestet, det ökade stödet för Sverigedemokraterna. Samtidigt som annat inte uppmärksammas alls.
– Det pågår massa krig, klimatet håller på att kollapsa, och ändå kan människor lägga massa energi på att uppröras över att de inte får säga negerboll.
Kalle tror kanske inte att Hellsongs förändrar världen genom sin musik, men tror ändå att musik med budskap kan spela roll.
– Själv blir jag peppad av andra som försöker säga något. Okej att Bono med rätta kallar sig champagnesocialist, han säger ändå något, eller som Stefan Sundström eller The Knife, som liksom hamrar på. De kan i alla fall få några att följa efter, göra att människor börjar tänka nytt, säger han.
Turné i Tyskland
Själv försöker Kalle också göra något konkret. Han är engagerad i ett bi-kooperativ och så ser han till att det händer saker i Majorna. Som spelningarna på Marmelad under somrarna.
– Jag tänker väl att man får göra det man kan liksom. Blir Majorna en roligare stadsdel så mår väl folk bättre också.
De närmsta månaderna kommer dock Hellsongs ta den mesta av Kalles tid. Fram till december är det turnerande som gäller. Framförallt i Tyskland. Som vanligt.
– Jag vet inte varför de gillar oss särskilt just där, kanske lite för att det är en hårdrocksnation och många därför fick upp ögonen för oss. Men för oss är det bara bra. Det är ett så stort land så även en småstad är egentligen stor och ger mycket publik.
Nya skivan har till och med en låt på tyska. Engel – en cover på Rammstein.
– De svenska recensenterna kommer säkert inte uppskatta det, men jag tycker att det är rätt gött. Vi svenskar är såna anglofiler att det är larvigt. Media i allmänhet dreglar så snart något band går hem i USA eller England, men inte om någon är stor i övriga Europa. Att skriva låtar på engelska gör ju alla, att göra en på tyska borde inte vara så konstigt.