Tillbaka med en ny roman – 20 år ­efter genombrottet

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

”Nej”, sa hon till honom. ”Inte än. Först måste jag rådslå.” Han såg frågande ut. ”Du rådslår ju med mig, eller hur?” ”Nej, jag måste rådslå med de här personerna. Du vet, personerna i min bok.” Så författaren och hennes agent satt ned tillsammans ­under tystnad medan hon frågade karaktärerna i sin roman vilken förläggare de tyckte bäst om. När Roy talade om vem de valt, påpekade hennes agent att det budet var hälften av vad andra förläggare erbjöd. ”Ja”, sa hon och ryckte på axlarna. ”Men de tycker om honom.”

När hon ser mitt ansikts­uttryck medan hon berättar detta, ler Arundhati Roy.

– Alla tror att jag lever ensam, men det gör jag inte. Alla mina karaktärer lever med mig.

Är de alltid med?

– Javisst. Så fort jag stänger dörren så börjar det: ”Vad tyckte ni om den här personen? En idiot, eller hur?”

Kommer hon att fråga dem hur den här intervjun gick efter att jag gått? Hon ser förvånad ut över att jag ens frågat.

– Ja, naturligtvis.

Motstånd med principer

För många av Arundhati Roys litterära ­beundrare har hennes arbete ­under de senaste 20 åren varit något förbryllande. Är hon verkligen en litterär person ­eller var hennes första roman en lyckträff? Roy var 35 år när hon gav ut sin debut, ”De små tingens gud”, som möttes av hänförda hyllningar. Boken är en delvis självbiografisk berättelse om en indisk familj i förfall, nedbruten av tragedi och skandal. Den vann Bookerpriset, sålde över åtta miljoner exemplar på 42 språk och förvandlade en okänd manusförfattare till en global kändis, som förutspåddes vara sin generations nya litterära röst.

Under de 20 år som gått sedan dess har Roy skrivit dussintals ­essäer och facklitterära böcker, gjort dokumentärer, protesterat mot regeringskorruption, hinduisk nationalism, miljöförstöring och ojämlikhet, deltagit i kampanjer för Kashmirs självständighet, maoistiska rebeller och ursprungsfolks markrättigheter samt förekommit på tidskriften Times lista över världens 100 mest inflytelserika personer.

Hennes politiska supportrar ser henne som det principfasta motståndets radikala vänsterröst, hennes kritiker som den värsta sortens tonårsidealist: orealistisk, självsvåldig.

Hon har åtalats för domstols­trots och uppvigling, satts i fängelse och förra året flydde hon Indien för en kort tid då hon fruktade för sitt liv. Hon har dock inte publicerat ett enda nytt skönlitterärt ord förrän nu.

Inget högre än skönlitteratur

2011 antydde hon att en andra roman var under arbete, men då åren gick och ingen roman dök upp blev det allt svårare för vissa att se Roy som en skönlitterär författare över huvud taget. Medan rösten i ”De små tingens gud” var subtil och gäckande har hennes facklitterära skrivande och politiska aktivism ofta kritiserats för att ha ett gällt tonfall och vara förenklat. Jag var osäker på vilken röst jag kunde förvänta mig när vi träffades på ett hotell i London för att tala om den nya romanen, ”Den ­yttersta lyckans ministerium”.

Roy är insvept i ljusrosa linne, draperad runt hennes överkropp som en sari, över upprullade jeans, öppna sandaler och klarrött nagellack. Hon rör sig med en fängslande elegans och talar mjukt. Vid 55 års ålder förmedlar hon fortfarande en känsla av skälmskt skarpsinne, och det tysta okynnet i hennes leende antyder att hon finner visst nöje i sin egen besvärliga egensinnighet. Hon tycker om att tala i elliptiska meningar som ofta svävar ut i eleganta gester eller lekfullt menande uttryck. På frågan huruvida hon är en skönlitterär författare eller inte, svarar hon:

– För mig finns det ingenting högre än fiktionen. Ingenting. Den är i grunden vem jag är. Jag är en historieberättare. Det är det enda sättet för mig att förstå mig på världen, med all dans det innebär.

Letar efter tidlöshet

Hon tror att hon påbörjade sin andra roman för tio år sedan, men är inte säker (”jag kommer inte riktigt ihåg, jag menar, det är så esoteriskt”) och tillät sig inte ens att tänka på hur lång tid den skulle ta att färdigställa. Hennes­ agent känner henne alltför väl, säger hon med ett leende, för att slösa tid på att försöka få henne att skynda på. Hennes essäer och artiklar har skrivits mot snabba deadlines som satts av olika händelser – militära ingrepp, domstolsbeslut och så vidare – medan ”skönlitteraturen bara tar den tid den tar”.

– Det är ingen brådska. Jag kan inte skriva snabbare eller långsammare än jag gör. Det är som att man är en sedimentär sten som bara samlar på sig alla de här lagren och simmar omkring. Skillnaden mellan skönlitteratur och facklitteratur är helt enkelt skillnaden mellan aktualitet och tidlöshet.

Hon visste att hon inte ville skriva ”De små tingens gud 2”, men medan debuten hämtade inspiration från den egna familjens narrativ i hennes barndom, är hennes andra roman självbiografisk på ett annat sätt. Den här gången fångar hon känsligheten och vanorna i sitt vuxna liv.

– Jag ville skriva som att jag bara driver omkring, på samma sätt som jag gör i Delhi, i moskéer och på främmande platser, såsom jag har gjort i hela mitt liv. Bara njuta av alla tokstollar och härliga människor, och den glädje som finns på de ledsammaste platser, och oförutsägbar­heten i saker och ting.

Spretig och färgstark

Ingen är för oansenlig för att undkomma Roys intresse eller sällskap.

– Jag vill aldrig gå förbi någon. Jag vill sitta ned, ta en cigarett och säga: ”Hej, vad händer? Hur är det?” Det, tror jag, är boken.

”Den yttersta lyckans ministerium” är just precis det, en spretig och färgstarkt befolkad berättelse om en transkvinna, vilket i Indien kallas hijra, som lämnar sitt hem som barn för att leva i en hijrakoloni i de förfallna kvarteren i Delhis gamla stad. Divaliknande men kamratliga, trotsiga men sårbara – kolonins­ invånare är på samma gång utstötta och föremål för en gränsöverskridande glamorös nyfikenhet. Men vid 46 års ålder blir Anjum inblandad i en massaker i Gujarat och beslutar därefter att lämna hijrakolonin och återinträda i världen. Hon är traumatiserad men målmedveten och bosätter hon sig på en kyrkogård. Undan för undan bygger hon gästrum på gravarna tills hennes Jannat Guest House blivit hem åt en osannolikt besynnerlig blandning av utstötta: kastlösa, muslimska konvertiter, hijras, missbrukare, till och med en övergiven bebis, Zainab, som Anjum adopterar.

Utsvävande karneval

Parallellt löper en annan genomarbetad berättelse som utspelar sig i och handlar om Kashmir. Jag hade ­föredragit om Kashmirberättelsen varit en egen, helt separat roman, men för Roy hänger alla de olika trådarna ihop, för det här är en bok om gränser.

– Geografiskt sett är Kashmir­ splittrat av gränser och alla i boken har en gräns som löper genom dem. Så det är en bok om hur man förstår de här gränserna. Och hur man sedan sträcker ut en hand och säger till alla: ”Kom till Jannat Guest House.” Du vet, alla är välkomna!

”Den yttersta lyckans ministerium” är en utsvävande karneval, lika syrligt rolig och vanvördig som sin författare. Den oändliga paraden av kufar och original kan bli lite utmattande, lite som en fest där det hela tiden kommer nya gäster. Men Roys linje med inkludering utan åtskillnad är inte bara ett redigeringsval, det är det litterära uttrycket för solidaritet och det grundläggande temat i både Roys politik och i boken.

– Kast handlar om att dela upp människor på ett sätt som omöjliggör all form av solidaritet, för till och med i de lägsta kasterna finns uppdelningar och underkaster och alla är upptagna i det här hierarkiska uppdelade samhället. Det här är en politik som handlar om att skapa ett galler av klass, kast, etnicitet, religion. Att gallret sedan görs än mer finmaskigt handlar till stor del om hur världen styrs, när man säger: ”Du är muslim, du är hindu, du är shia, du är sunni, du är barelvi, du är brahmin, du är saraswat-brahmin, du är dalit, du är gay, du är hetero, du är trans – och bara du kan tala för dig själv och ingen form av solidaritet är tillåten.” Så det som människor ser som frihet är egentligen slaveri.

Till och med i det ”moderniserade” nutida Indien, säger hon, gifter sig färre än en procent utanför sin kast.

– Det jag älskar med Anjum är att när hon blir inblandad i massakern i Gujarat så skonas hon för att hon är hijra.

Att hennes räddning är just den identitet som brukade exkludera henne ”får henne att känna solidaritet och att vilja förstå det som pågår i världen bortom det som är hon själv”.

– Och hon vill förstå världen när hon blir mamma till Zainab, för Zainabs skull. Hon accepterar inte det här gallret. Hon bryter sig ur det.

Roy brister ut i ett saligt leende.

– Jag tycker att det är så fint.

Roy har levt hela sitt liv utanför ”gallret”. Hon föddes 1961 i Meghalaya, Indien, som dotter i det lätt skandalösa äktenskapet mellan sin mamma, syrisk kristen av högre klass, och sin pappa, bengalisk hindu med lägre status. Hon var bara två år när de skilde sig och flyttade då med sin mamma och sin bror till Kerala, där hennes mamma startade en flickskola och blev känd som människorättsaktivist. Roy har tidigare skojat om att hennes mamma är karismatisk, okuvlig och ganska högdragen, ”som en karaktär som rymt från inspelningen av en Fellinifilm”. Trots att hon uppenbarligen är en förebild så har Roy också skojat om att när hon och hennes mamma umgås ”känns det som att vi är två kärnvapenstater, vi måste vara lite försiktiga”.

Oense med regeringen

Hon studerade arkitektur i Delhi och gifte sig med den oberoende filmmakaren Pradip Krishen, men var ointresserad av respektabiliteten och konventionerna kring att vara hustru och mor. Hon har alltid sagt att hon tillbringade så stor del av sin egen barndom med att hjälpa sin mamma att passa flickorna på hennes skola att ”när jag var 16 ville jag aldrig se ett enda barn till i hela mitt liv”. Genom sitt politiska arbete har hon bott med indiska ­maoister i djungeln, besökt ­Edward Snowden i Moskva, deltagit i kampanjen mot amerikansk utrikes­politik i Afghanistan, protesterat mot Indiens testprogram för kärnvapen, varit en förkämpe inom antiglobaliseringsrörelsen och blivit den kashmiriska självständighetens frontfigur – allt detta har lett till att hon helt klart kommit på kant med den breda opinionen för modernisering i sitt hemland.

Roy själv menar att hon i dag är mer oense med sin regering, ledd av den hindunationalistiske premiärministern Narendra Modi, än någonsin tidigare.

– Folk pratar om att Donald Trump kommit fram i USA, sedan nämner de Modi i samma andetag. Men Modi är inte samma sak. Trump är som det giftiga utsläppet från en fabrik, medan Modi är produkten. Han är produkten av den här institutionen som kallas RSS.

RSS är en högerorienterad hindunationalistisk paramilitär organisation som stödjer det styrande partiet BJP.

I början av förra året utbröt studentprotester vid universitet över hela Indien mot hängningen av en kashmirisk separatist som Roy hade skrivit om till stöd.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

– Polisen kom och studenterna arresterades och sattes i fängelse. När de sedan dök upp i rätten kom ligister till domstolarna och slog alla. Folk lynchades, misshandlades. Och plötsligt en kväll sa nyhetsankaret på den främsta nyhetskanalen: ”De här är studenter, men vem är hjärnan bakom dem? Vem är det som har skrivit det här, det här och det här? Det är Arundhati Roy.” Mobben strömmade in i domstolarna och sa: ”Det är hon som har skrivit allt det här.” Och eftersom jag arbetade på min bok och visste att jag var så nära att slutföra den så köpte jag bara en biljett och åkte, jag kom hit till London. Jag skämdes väldigt mycket.

För att du flytt?

– Ja. Jag kom hit för att jag hade den här saken som jag skyddade. Jag arbetade på boken och var så nära att bli färdig. Så jag åkte. Jag var här och kände total förtvivlan, rädsla och skam.

Roy checkade in på ett hotell i London. Det var första gången hon tagit sin tillflykt utomlands från politiskt våld, men hennes rättsliga tvister i Indiens domstolar har pågått i 20 år och blivit ett slags obevekligt juridiskt soundtrack till hennes liv. Hon talar om dem med en känsla av ögonhimlande irritation.

I ”De små tingens gud” förekommer sexuellt umgänge mellan ett tvillingpar och när boken först gavs ut ”gick fem ­advokater samman och lämnade in en stämningsansökan mot mig där de sa att jag fördärvade den allmänna moralen, att det var ett lagbrott och bla, bla, bla”.

2002 resulterade Roys kampanj mot dammprojektet i Narmada, Gujarat, i att hon dömdes för domstolstrots och sattes i fängelse under en ”symbolisk” dag. Tidigare har hon även åtalats för uppvigling för att ha kritiserat Indiens politik mot Kashmir, och står nu inför ett pågående åtal för domstolstrots gällande en artikel hon skrev till försvar för en rullstolsburen professor som dömts till livstids fängelse för ”anti­nationell verksamhet”. Fallet har arbetat sig igenom det indiska domstols­väsendet med oändlig monotoni.

– Ah, domstolstrotset, säger hon med en grimas.

– Du förstår, grejen med det ärendet är inte straffet. Det är processen som är straffet. Ett vanligt sätt att trakassera folk är att väcka åtal i 100 städer mot någon och sedan låter det: ”Närvara här. Åk dit. Skaffa en advokat. Har du lämnat in den här utsagan?” Den här strategin använder de mot alla (som staten vill tysta). Överallt misshandlas författare av mobbar, av kastgrupper – så det är en väldigt stormig tid att sjösätta båten.

Lockas av uppmärksamheten

Jag frågar om hon oroar sig över risken att hennes nya roman dras inför rätta. Med tanke på att premiärminister Modi kan tänkas se sig själv i en av karaktärerna borde en rättsprocess inte komma som någon större överraskning.

– Åh, vem vet. Om en karaktär säger något, så kommer de att säga att ”hon sa det!” Så det är, hur kan man …

Meningen övergår i tystnad.

– Jag vill inte riktigt prata om det här för jag vill inte vara …

Än en gång avbryter hon sig.

– Kanske händer ingenting. Kanske låter de det vara.

Hon hejdar sig och skrattar sedan lätt.

– Det är också så att det kanske inte har något att göra med någonting, men folk tänker att ”om jag gör något mot henne så kommer mitt namn att synas i tidningen”.

Vad menar hon?

– Att om någon idiot lämnar in en stämningsansökan mot mig så blir han kändis.

Stöttas i Indien

En gång när hon var tvungen att resa till en stad där det väckts åtal mot henne för domstolstrots, fick hon blommor av dem som låg bakom åtalet.

– De var så glada, ungefär som ”titta här, vi fick henne”. Och så håller det på.

Hennes advokater vägrar att ta emot pengar från henne.

– Det är för att de älskar mig. Men tänk om jag hade varit en fattig person, vad skulle jag ha gjort då? Hur skulle jag ha kunnat resa till de här olika städerna och närvara överallt? Jag skulle ha fått sluta skriva, det är det man måste göra då.

Med tanke på all politisk och rättslig fientlighet tänkte jag att Roy måste vara ett slags persona non grata i Indien, men hon säger att inget kunde vara längre från sanningen. I sin vardag möter hon aldrig någon som ser henne som opatriotisk.

– Nej! Absolut inte. Tvärtom.

Detta påstående är svårt att bekräfta eller bestrida. Tusentals dyrkande beundrare samlas för att höra henne tala världen över, men när jag frågar var hon känner störst stöd från likasinnade, svarar hon utan tvekan:

– Indien. Helt klart. Jag är inte någon ensamvarg. Jag verkar inom en enorm flod och en stigande, forsande ström av solidaritet.

Med det sagt så har män sänts ut för att gå till attack mot hennes­ hus. Hon småskrattar.

– Men det har hänt flera gånger att de förstört fel hus.

Hon har inte någon sorts formell säkerhet.

– Jag tycker att det känns ännu mer hotfullt. För mig är alla – taxichaufförer, cigarett­försäljare, hemlösa hundar – min säkerhet. Många gatuhundar sover på min trappa. De ser väldigt farliga ut, men det är de inte.

Hon småskrattar igen.

Skänker bort sina royalties

Roy var helt oförberedd på den uppmärksamhet som följde med framgångarna för hennes första roman.

– Nackdelarna var stora. Jag kom till en punkt där jag undrade om jag faktiskt skulle behöva ångra att jag skrivit den där boken. Jag tänkte aldrig att nu när jag är känd ska jag bo i London ­eller New York och leva ett drömliv.

Hon skrattar.

– Jag är socialt handikappad på cocktailpartyn. Min mardröm är elegant klädda människor som står i ett rum med en drink i handen. Då känner jag bara: urgh!

På frågan hur mycket pengar ”De små tingens gud” dragit in svarar hon vagt.

– Jag vet inte. Den sålde vad den sålde. Jag kan inte alla siffror. Men pengarna var ett stort problem för mig i början.

Hon har levt på sina royalties ända sedan den först gavs ut, men har ändå gett bort merparten av pengarna. Hon har aldrig velat vara filantrop, och känner sig obekväm i rollen, men ”har kommit på hur hon ska göra det” genom att delegera till andra, som sköter distributionen av hennes royalties.

– Att skänka bort pengar kan vara ett heltidsjobb om man inte bara gör det för att känna sig som ett helgon.

Blygsam skrythistoria

Hon vill inte gå in på detaljer, men säger att hon har tagit fram ett system där pengarna aldrig ens är hennes till att börja med.

– Jag använder inte ens orden ”ge bort mina pengar”. Vi har hittat ett sätt så att de inte ens är mina längre och sedan görs det bara och det görs i solidaritet.

Jag kan inte urskilja något falskt i hennes ödmjukhet eller måttlighet, men det betyder inte att Arundhati Roy helt saknar ego. Hon berättar en blygsam skrythistoria om när hon var på mammografi i Kerala och blev skärrad när hon blev återkallad till sjuk­huset.

– Jag tänkte: ”Fan!” Sedan när jag kom dit så hade hela sjuk­huset samlats och ville ha autografer. Det var så märkligt.

Och det är uppenbart att hon finner nöje i sin självbild som en något oregerlig excentriker.

– Jag har vänner som vet att mitt hus nästan börjat brinna flera gånger när jag skrivit. Jag tänker att ”jag hinner inte laga mat, jag hinner inte gå ut ... okej, jag kokar ett ägg”. Sedan glömmer jag bort det och det tar eld och ägget är bara en liten svart klump. Då säger de: ”Okej, vi skickar över lite mat till dig.”

Hon strålar.

Roy separerade från sin man för flera år sedan, men de har aldrig skilt sig, och hon säger att hon ser honom och hans två döttrar, sedan länge vuxna, som sin familj, även om hon bor ensam i Delhi. Paret fick inga barn, ett beslut hon säger att hon aldrig ångrat.

– Jag ser inte mig själv som en fru, även om jag tekniskt sett är gift.

Hon gör ett uppehåll.

– Men inte ens när jag var gift såg jag mig själv som en fru. Allt är lite på måfå.

”Lever ett oortodoxt liv”

I början av vårt möte var mitt första intryck att Roy var så rungande litterär i sin personlighet att hennes 20-åriga uppehåll från skönlitteraturen kändes förbluffande. Som hon själv säger:

– Jag tror att min hjärna bara är en skönlitterär författares.

Men när jag ska gå så har jag börjat undra hur mycket, om något, Roy hittar på. Personerna i ”Den yttersta lyckans ministerium” må vara mer extrema än de flesta fiktiva karaktärer, men Roys stora gåva handlar mindre om att fantisera ihop dem än att göra sig besväret att se dem överallt omkring sig.

– Jag blir galen när folk säger att jag är ”en röst för alla de som saknar en röst”. Då säger jag att det inte finns några människor utan röst, bara människor som medvetet tystats eller som avsiktligen inte lyssnas på.

Kanske har hon kunnat över­leva så länge utan skön­litteraturen för att det liv hon levt har påmint om den otroliga rikedomen i en roman. Roy är visserligen inte en hijra som bor på en kyrkogård, men Anjums röst är onekligen hennes.

– Ja, jag lever ett väldigt ­oortodoxt liv.

Hon nickar belåtet.

Talar vi om oortodoxt på ­Anjums nivå?

– Ja. Jag menar, jag har vänner­ som kommer från alla håll. Kvinnor som identifierar sig som män, killar som är gay. En vän till mig hörde en gång en konversation mellan ett ungt par på en buss i Delhi.

Hon ler. Vännen berättade att killen sagt till tjejen att ”det enda jag vill är att vara Arundhati Roys fru”.

Hennes ansikte skiner upp av förtjusning och hon skrattar.

– Jag bara älskar den här ­sortens härliga röra.

Intervjun är tidigare ­publicerad i ­The ­Guardian.