BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Det är ingen slump utan snarare ett mönster, en tradition som lever kvar ända sedan 1800-talet, menar Tiina Rosenberg, professor i teatervetenskap, som den 28 september håller en öppen föreläsning om fenomenet på Kungliga operan i Stockholm, utifrån sin senaste bok.

– Den tragiska operan ska sluta i tårar, det skrev redan Aristoteles. Ju mer kvinnorna lider på scen desto mer njuter publiken. Det finns ett slags inbyggd sadism i det – att man ska gå igång på det. Vad säger det om vår kultur?

Det är inte bara kvinnor utan även homosexuella, transpersoner och rasifierade som tvingas dö på scen, konstaterar Tiina Rosenberg.

– De stora slutariorna kommer alltid precis innan de tuppar av. Nästan alltid är deras död kopplad till kärlek, sexualitet, makt och kontroll.

Men för den som har den queera blicken med sig har det alltid funnits mer än bara heterosexuella schabloner att hitta i operan. Under barocktiden kastrerades män för att få höga, kvinnolika sångröster, och kvinnor har klätt upp sig i manskläder i så kallade ”byxroller” för att undslippa ett traditionellt kvinnoliv.

– Konsten eller kulturen har aldrig varit enbart straight.

Borta från hetluften

Den feministiska kamp som förts i Sverige har också haft påverkan på operascenen.

– Jag tror att vi håller på att släppa den här ansträngningen att heterosexualisera en hel värld. På Stockholmsoperan kan vi se att det har blivit en stor förändring. I dag skulle till exempel byxrollen Cherubino i ”Figaros bröllop” kunna vara öppet lesbisk, i stället för som tidigare, då man heterosexualiserat situationen fast vi ser två kvinnor.

Vi möts på hennes välstädade kontor på Stockholms universitet. Hit har Tiina Rosenberg, en av Sveriges främsta genusforskare och professor i teatervetenskap, återvänt efter några år i Lund och Helsingfors.

Sist hon hade sitt kontor här var 2005 och då stod det vakter i korridoren utanför till hennes beskydd. Hon var hotad, jagad och ifrågasatt. Som en av initiativtagarna till Feministiskt initiativ (Fi) fick hon uppleva ett mediedrev som kom att påverka henne starkt. Den som tänt brasan var Ebba Witt-Brattström, en av Fi:s grundare, som påstått att Tiina Rosenberg ­kallat kvinnor som ligger med män för könsförrädare. Det utlöste en hatstorm och genusprofessorn fick ta emot dödshot och blev kallad för ”rikshäxa”.

– Det var en skrämmande upplevelse. När drevet drar igång är man i en oerhört utsatt position. Priset var för högt och jag är glad att jag inte är där längre, säger hon.

Hoten och hatet ledde till att hon avgick från politiken och sedan dess har hon hållit sig inom akademiens mer lugna väggar.

Feminism i motvind

I dag upplever Tiina Rosenberg en backlash för feminismen, både i Sverige och Europa, av helt andra mått än då Fi startade.

– Vi ser en reaktionär motreaktion i form av fascism, högerpopulism och betonande av traditionella könsroller i takt med att feminismen tagit flera steg framåt och i takt med att rasismen, flyktingfientligheten och transfobin lyfts upp allt mer. Så det innebär egentligen att vi måste ha gjort något väldigt rätt, säger hon.

– Det som gör det svårare nu än på länge är att väldigt många människor hänger på det. Det är inte enbart de som representerar de här partierna utan gränserna för vad som är salongsfähigt att säga har förskjutits. Det finns en enorm tolerans för att vara öppet rasistisk och sexistisk idag.

Samhällsklimatet har lett till att den fråga som sysselsätter Tiina Rosenberg mest av alla i dag är den om demokrati.

– Vad gör vi när allt fler personer inte tycker att demokrati är vatten värd? Man kan alltså rösta bort demokrati med demokratiska medel – det har man gjort tidigare.

I en tid när odemokratiska krafter växer sig starka runt om i Europa blir utmaningen för feminister att visa att de tar demokratifrågorna på allvar.

– Den feministiska politikens ledstjärna kan inte vara kön allena – utan den måste vara kopplad till en bredare förståelse av demokrati. Demokrati och vad det innebär är den stora räddningsaktionen som ska till. För om de odemokratiska krafter som nu är igång för fullt i Europa får fortsätta att växa, då är vi illa ute, säger Tiina Rosenberg.

– Det som är oroväckande är att när vi börjar kritisera den här nya fascisthögern så är det plötsligt vi som är de intoleranta. Det är vi som genom vår kritik försöker begränsa det demokratiska utrymmet.

”Feminismen måste vara vänster”

Tiina Rosenberg har fortsatt att följa Fi på håll och gläds åt den utveckling som partiet har genomgått. Den interna konflikten i partiet stod inte bara mellan en traditionell kvinnorörelse och en queerfeminism som ville upplösa könsuppdelningen i kvinna och man, utan också mellan vänsterfeminister och de som ansåg att Fi skulle stå över höger-vänster-skalan i politiken. Tiina Rosenberg har alltid tillhört dem som hävdat att feminismen måste vara kritisk till kapitalismen. Men den röda betongpolitiken måste ”hottas upp” med rosa och grönt, tillägger hon.

– Jag hoppas på en koalition av de röda, de rosa och de gröna. Det är den koalitionen som ska styra Sverige!

Var befinner sig feminismen om tio år?

– Jag hoppas framför allt att Sverige inte blir ett borgerligt land. Jag hoppas verkligen att det går jättedåligt för Alliansen – skitdåligt ska det gå! Jag hoppas att Sverige inte blir ett högerland som Finland, Norge och Danmark, utan att Sverige behåller sin feministiska profil och att feministerna fortsätter att bråka.