Mannen som ger Weiss uppdraget heter Alberstein – ett namn vars associationer till relativitetsteorins fader knappast är en slump – för efter första kapitlet inleds ett äventyr där tiden är som en malström som Weiss kastas fram och tillbaka i. I ena stunden befinner han sig vid ett förindustriellt skeppsvarv, i nästa i 1800-talets Potsdam. På så sätt formar sig romanen till en resa mellan olika platser utan synbar koppling till varandra.
Högerspöke blev folkkär
När Gustafsson gick bort 2016 lämnade han ett mäktigt författarskap efter sig. Närmare 80 böcker sedan debuten 1957 med allt från fantasynoveller till matematiska essäer, sonettsamlingar och samhällskritiska debattböcker. Sedan debuten har Gustafssons konjunktur svajat betänkligt i Sverige. På 60- och 70-talet betraktades han som en kontroversiell men alltid läsvärd författare. Under 80-talet avfärdades han som ett högerspöke – för att på 00-talet bli folkkär.
Först var det hans 70-tals romansvit ”Sprickorna i muren” som fick en renässans – en välfärdsstatens motsvarighet till Strindbergs ”Röda rummet” som beskrev korruption och mygel i landet lagom. Efter det hans poesi som i en bok av Christer Enander härom året jämfördes med Tomas Tranströmers i sin bildstyrka och existentiella svärta. Senast är det science fiction-författaren Gustafsson som uppvärderats, framförallt hans novellsamling ”Det sällsamma djuret från norr” (1989) som kommit i inte mindre än två nyutgåvor sedan 2008. På så sätt är det som om Sverige har hunnit ikapp omvärldens syn på Gustafsson. I framförallt Tyskland och USA har han länge betraktats som en författare av världsklass.
Dröm och matematik
”Dr Weiss sista uppdrag” är en efterlängtad återkomst till sf-genren som Gustafsson inte vidrört med sin stora litterära ande sedan ”Mannen med hunden” från 1993. Egentligen är sf inte en helt rättvis beteckning på det Gustafsson åstadkommer här; snarare borde man kalla boken fantastik. Under romanens glesa 120 sidor hinner Weiss vandra i en sagoskog med en sällsam magnetsik kraft, röra sig bortom Vintergatan och besöka en högteknologisk civilisation efter mänskligheten, befolkad av ett slags hyperintelligenta gnomer. Detta är typiskt för Gustafssons sätt att skriva. Han blandar ofta ett slags drömd arkitektur som för tankarna till Borges och Lovecraft – med filosofiska och matematiska spekulationer i Stanislaw Lems vetenskapliga sf:s efterföljd. ”Dr Weiss sista uppdrag” koncentrerar dessa tendenser och bitvis har texten en sådan densitet att man bara kan läsa några sidor åt gången. Om det inte vore så att Gustafsson hade en förmåga att skriva texter som obesvärat bär sin egen tyngd skulle jag påstå att författaren öst in för mycket i boken.
En sista utflykt
Hur ska man då läsa ”Dr Weiss sista uppdrag”? Är det ett litterärt testamente? Boken är som sagt postumt utgiven och bitvis är det lockande att ta sig an texten som ett sådant. Liksom alla stora sf-författare använder Gustafsson litterära troper som tidsresor och parallella världar för att reflektera över tillvaron här och nu. Läst på detta sätt framstår bokens mystiska Järnkrona som en metafor för litteraturens och skrivandets kraft: den kan med Dr Weiss ord förstärka människans andliga sida på samma sätt som en solnedgång i ett bergslandskap kan förstora upp vandrarens konturer mot bergväggen på andra sidan dalen. Samtidigt finns det något närmast opretentiöst i bokens format som gör att dylika liknelser svajar.
Gustafsson kallar själv romanen för en ”coda”, ett italienskt ord för slutstycket på ett musikaliskt verk. Det ger en nyckel till hur man ska förhålla sig till den: som en sista, dödsmärkt, utflykt till välkända landskap. Som läsare får vi bland annat en kort tur till Berlin – den myllrande stad som var så betydelsefull för Gustafsson när han skrev ”Sprickorna i muren”. Vi får sväva runt i de rymdlandskap som han i Borges anda drömde fram i ”Det sällsamma djuret från norr”. Vi får till och med en blixtvisit i 40-talets Västmanland som alltid gestaltas genom ett solindränkt sommarlov i författarskapet. En återkommande bild i boken ger ytterligare en nyckel: skräddaren som skrinnar fram över vattenytan och emellanåt stannar till och blickar ner i djupet. Kanske skulle man kunna säga att Gustafsson glider fram över sitt författarskap på samma sätt.
”Dr Weiss sista uppdrag” är med andra ord en bok för den invigde Gustafsson-läsaren snarare än novisen. Med detta sagt innehåller den ett par glimrande passager som äger en sådan filosofisk och litterär skönhet att de tar andan ur läsaren. Till exempel bokens sista tjugo sidor, en liten meditation över döden som är så vacker att den saknar motstycke i Gustafssons författarskap. Som om skräddaren plötsligt stannade till på ytan, blickade ner och gjorde ett sista dyk ner i mörkret.
Rasmus Landström tipsar om annan fantastik från Lars Gustafsson
Förberedelser till flykt och andra berättelser
Gustafssons första besök i fantastik-genren från 1967, där betoningen ligger på fantasy snarare än sf. Här finns bland annat en underbar novell om en man som möter en ängel en sen vinterkväll. Dessutom presenterar novellsamlingen ett litterärt program där Gustafsson framhåller fantastikens förmåga att gå in i människans inre tomrum och uppfinna den hemlighet som hon saknar.
Familjefesten
Den tredje delen i ”Sprickorna i muren” från 1975. En roman om en makthavare som avslöjar en hemlig sektor i ett dystopiskt framtida Sverige. Sf-kännaren John-Henri Holmberg har beskrivit boken som en höjdpunkt i genren ”den dystopiska Sverigeromanen”; en tradition som kretsar kring konsekvenserna av en svällande välfärdsbyråkrati.
Det sällsamma djuret från norr och andra Science Fiction-berättelser
En sammanhållen novellsamling som utspelar sig 40 000 år e. Kr. och handlar om ett solseglande rymdskepp på väg mot ett avlägset solsystem. Skeppet styrs av en artificiell intelligens som roar sig med att strukturera upp sitt medvetande i olika enheter och sedan låta enheterna berätta historier för varandra. En höjdpunkt i Gustafssons författarskap och ett av de få svenska mästerveken inom sf-genren.
