I Simone de Beauvoirs ”En familjeflickas memoarer” finns en gäckande gestalt som kallas Zaza. Hon blir tidigt Simones vän och medtävlerska i skolan, en cynisk liten donna med blixtrande intelligens. För en sentida läsare påminner hon om Lila i Elena Ferrantes Neapel-kvartett med sin magnetiska dragningskraft. I boken har hon rentav en mera central roll än Sartre.
För några år sedan blev det känt att ett nytt manus hade funnits i de Beauvoirs byrålåda. ”Les Inséparables” hette den, skriven 1954 – fem år efter ”Det andra könet”. I dagarna kommer den på svenska med titeln ”De oskiljaktiga”. Det är en förstudie till porträttet av Zaza i memoarerna, utsökt översatt av Kristoffer Leandoer. En roman som berättar vännens tragiska historia som slutade i hjärninflammation vid 21 års ålder. På baksidan till boken står det att den ansågs alltför avslöjande och intim för att publiceras under författarens livstid. Det är nog inte riktigt sant. Men det återkommer vi till.
”De oskiljaktiga” utspelar sig i 1920-talets franska borgerlighet. Vid nio års ålder börjar en ny elev i de Beauvoirs alter ego Sylvies klass. En märklig flicka med en brännskada på benet, som kommer från en barnrik, religiös familj. Hon heter Andrée och Sylvie blir blixtförälskad. I en enda utandning berättar de Beauvoir om deras vänskap: Väninnorna tävlar i skolan, de diskuterar guds existens (Sylvie tvivlar) och börjar på Sorbonne ihop. Andrée blir kär i två män under bokens gång, men båda gångerna saboteras relationerna. När modern bryter upp förhållandet med Pascal, en pseudonym för filosofen Maurice Merlau-Ponty, tar det knäcken på Andrée. Hon dör av en hjärnhinneinflammation – men de Beauvoir antyder att det fanns ett bakomliggande ”andligt mord”. Ett av romanens viktiga teman är den militanta katolska borgerlighet som döljer sina klassfördomar bakom fromhet.
”De oskiljaktiga” är en alldeles underbart skriven bok. Om någon har missat att de Beauvoir inte bara var en briljant filosof utan även en av 1900-talets viktigaste romanförfattare så är ”De oskiljaktiga” en tänkbar ingång. Ta den här beskrivningen till exempel. Sylvie sitter i en park under försommaren och vinden smeker silverpopplarna. Plötsligt skriver hon: ”Det var som om träden talade med varandra och med Gud från ena änden av jorden till den andra.” Sällan har en stilla lycka – av tillvarons djupa meningsfullhet – fångats så exakt i en mening.
Men den stilla lyckan är knappast något bestående. På ett mycket subtilt sätt skildrar de Beauvoir hur Andrée bryts ner av sin familj. Modern, som dottern älskar djupt och innerligt, är inte något monstrum. Hon tycks oberörd av barnens stök, till skillnad från Sylvies överspända mamma, och hon låter Andrée gå själv den långa vägen till skolan. Men så fort Andrée visar intresse för män sätter hon stopp. I ungdomen avbryter hon en förbindelse med en kusin och när Andrée blir förälskad i Pascal hotar hon med att skicka dottern till Cambridge. Här finns ingen sadism, inga onda avsikter, bara ett förstockat samhälle som borrar sig in i varenda por i Andrée. När väninnan dör läggs hon i ett hav av vita blommor och de Beauvoir avslutar med ”Jag uppfattade dunkelt att Andrée dött för att hon kvävts av all denna vithet.”
Är ”De oskiljaktiga” en lesbisk nyckelroman? Inte direkt. Snarare läser jag den som en skildring av ett tillstånd mellan det homosociala och homosexuella. Boken är helt renons på sinnlig kärlek, här finns knappt en smekning längs en naken arm. Det är också detta som gör mig lite konfunderad: skulle den öppet polyamorösa feministen de Beauvoir tycka att boken var för magstark? Världslitteraturen vimlar ju av romaner med betydligt mindre vaga antydningar om kvinnlig förälskelse. Nej, förklaringen till att ”De oskiljaktiga” aldrig blev publicerad måste sökas på annat håll. En orsak kan ha varit att Sartre ”höll för näsan” när han läste boken. En annan att de Beauvoir var missnöjd med den ur estetisk synvinkel.
För även om ”De oskiljaktiga” är ljuvligt skriven känns den felbalanserad. de Beauvoirs anspråksfulla prosa vill både vara gestaltande och reflexiv; berätta om Andrées liv och samtidens förstockade borgerlighet. Att lyckas med det på 138 glesa sidor blev för mycket. Berättelsen går i galopp och viktiga händelser hastas förbi. Som läsare känner man att texten borde ha fått sträcka ut sig över större textvidder. Senare skulle de Beauvoir behärska konsten att blixtbelysa ett människoöde i en blandning av essä och roman – framför allt i modersporträttet ”Avled stilla”. Men 1954 var hon inte en tillräckligt bra författare.
