– Förra helgen var jag helt utmattad av all uppståndelse över att jag lämnar ordförandeposten så jag var för utpumpad för att fira, det orkar jag däremot göra nu, säger en leende Lina Thomsgård när vi träffas på den lilla baren Babylon på Södermalm i Stockholm.

Och nog har hon skäl att fira, Rättviseförmedlingen har vuxit explosionsartat sedan starten 2010. Idag utgör den en självklar opinionsbildare när det kommer till att få fler kvinnor och vanligen undanskymda grupper att synas och höras i offentliga sammanhang. Men själv firar hon främst att hon har haft modet att släppa taget och gå vidare.

– Det känns helt fantastiskt. Det har varit ett svårt men nödvändigt beslut. Ska man vara en folkrörelse måste man röra på sig och för att fortsätta göra det räcker jag inte längre till, säger hon.

Gala full av män behövde hjälp

2010 hade Lina Thomsgård nyligen slutat arbeta för musiksajten Myspace och startat en egen firma där en av hennes första kunder var artisten Robyn. Idén till Rättviseförmedlingen kom som av en slump. En kväll när hon hade tittat sig igenom en gala full av män, klev hon fram till producenten och frågade ”Vill du ha lite hjälp?” Han nappade.

Första uppdraget blev att samla in en lista på hundra kvinnliga dj:s som kunde ta plats i Stockholms då mycket mansdominerade klubbvärld. Lina Thomsgård – själv dj – lyckades med uppgiften inom några dagar via Facebook. Snart blev det fler listor och projektet växte. Grundtanken var och är enkel. Ett gigantiskt nätverk av människor hjälper företag, medier, universitet, festivaler, klubbar, ja alla som behöver, att bredda repertoaren av vilka som anlitas och tillfrågas.

– Exempelvis är åtta av tio experter i nyhetsmedierna män. Folk säger att de inte kan hitta kvinnor. Jag tröttnade på den där ständiga ursäkten som begränsar vilka som får komma till tals, har hon sagt i en tidigare intervju med ETC Örebro.

Lina Thomsgård lånade pengar av sin mamma för att kunna betala hyran och arbetade de flesta av dygnets timmar för att etablera Rättviseförmedlingen, som hon själv kallar ”Rättis”. Idag har föreningen nära 60 000 anhängare och på rattviseformedlingen.se ligger en bit över 300 mångfaldslistor uppe för fri användning. Arbetet har även genererat ett antal tunga hedersnomineringar och priser.

Under de senaste fyra åren har hon varit ”visionären, föräldern, demonen och talespersonen” på en och samma gång. Men successivt har hennes roll som provokatör förändrats, någonting som banat väg till överlämningen av ordförandeskapet, berättar Lina.

– Numera är jag ”feministen som får komma till tals” som idag är en del av normen i mediebilden. Jag är inte längre den som med kött och blod kan manifestera normkritik eller utmanande av det rådande maktsystemet.

Att överlämningen sker just nu har dock flera förklaringar, bland annat är verksamheten idag stabil och väletablerad i Sverige.

– Nu har vi nått till en plats där vi har en trygg ekonomi och ett gott anseende inom allt från näringslivet till kulturvärlden.

Länge har det rått en personkult kring dig, hur gör ni nu för att Rättviseförmedlingen ska kunna överleva utan dig?

– Jag har förberett det här som en dåre och arbetat länge för att hitta en person som kan ta sig an att föra organisationen och visionen vidare. Det har vi hittat i Seher Yilmaz.

Medierna har fått upp ögonen

Seher Yilmaz, den nya talespersonen, har sina rötter i föreningsvärlden och tidigare varit ordförande för LSU, paraplyorganisationen över Sveriges ungdomsförbund.

– Det finns många anledningar till att Seher kommer att göra ett bättre jobb än jag framöver, bland annat har hon en annan bakgrund, kommer från Lund och är väletablerad inom den civila sektorn, säger Lina.

Vad har Rättviseförmedlingen åstadkommit hittills?

– Framför allt har vi lyckas få medier att i större utsträckning börja räkna antal kvinnor och män de väljer att intervjua. När jag startade Rättviseförmedlingen och låg på medierna om vikten av representation skrattade många åt mig, men idag upplever jag att tidningar som Nöjesguiden, DN och Dagens Media har en större medvetenhet om sitt eget ansvar.

Skriven av och för män

Framöver kommer Lina Thomsgård fortsätta med pr-arbete, delvis som projektledare för mångfalds- och jämställdhetsarbetet i musiklivet via en förening som heter Skap. Bland annat kommer hon att ifrågasätta bandbokare och festivalarrangörer som skyller på att de ser till ”kvalitet” och ”kompetens” när de nästan uteslutande bokar manliga artister.

– Kvalitet är smak och tycke, ingenting man kan använda som ursäkt för att komma undan med att inte boka kvinnliga musiker.

Vad är mest problematiskt inom den svenska musikbranschen?

– Titta bara på musikhistorien. Musiken är skriven av, om och för vita män. Så har det alltid sett ut och gör det än idag. Jag vill gå till botten med varför branschen inte gör någonting för att förändra situationen.

Nyligen intervjuade vi Veronica Maggio. På frågan om hon arbetar aktivt med att plocka fram kvinnliga artister svarade hon att hon sällan tänker på sådant när hon gör musik. Att det istället handlar om inspiration och att funka med någon rent musikaliskt. ”Minsta motståndets lag gäller liksom.” Är det en vanlig inställning?

– Är det något jag kommer att arbeta aktivt med det här året är det att vi inte längre ska acceptera ”minsta motståndets lag”. Samtidigt kanske man inte ska klandra just Veronica Maggio. Ibland kan det vara bökigt nog att som kvinna lyfta fram sig själv i en mansdominerad bransch. Vi har så mycket krav och förväntningar från alla håll redan så jag försöker att inte också lägga på en systerskapsplikt.

Motståndare till kvotering menar att det är fel att kvotera då det innebär att man upprätthåller könsåtskilda system. Att det inte går att kompensera att kvinnor varit åsidosatta rent historiskt med att ge dem förtur idag. När kan vi sluta kvotera?

– Så länge befolkningens samansättning inte avspeglas i medierepresentation och maktpositioner så är sådana invändningar inte relevanta. Når vi dit någon gång tror jag att den problematiken kommer att lösas av sig självt.

Melodifestivalen 2014 har inletts och precis som tidigare år är det nästan ute­slutande män som skriver låtarna. Vad går det att göra här?

– Christer Björkman är ett proffs och har ett hårt grepp om den jury som väljer låtarna, jag har själv suttit där. Informella nätverk har stor betydelse för låtproduktionen i allmänhet. Den dag Christer hoppar av tror jag att det kommer se annorlunda ut på många sätt.

Samtidigt tror Lina Thomsgård att kvinnliga och manliga låtskrivare har helt olika förutsättningar, någonting som hon hoppas kommer att förändras framöver.

– I Lilla Melodifestivalen är det många fler tjejer än killar som skriver låtar. Betyder det att det kommer förändras i och med ett generationsskifte? Vi kan hoppas på det. Om inte finns det all anledning att undersöka fenomenet närmare: Vad är det som händer under åren mellan tonår och vuxenliv som gör att tjejer faller från?

Svenska folket röstar generellt fram fler män än kvinnor i tävlingar som Idol och Melodifestivalen. Varför är det så?

– Vi är alla fostrade i en kultur som säger att mannens konstnärliga uttryck är mer värdefullt än kvinnans, självklart gäller det hela folket. Ett första steg för att förändra situationen är att göra alla medvetna om att det faktiskt är så här det ligger till.