Trodde du att kommunismen var något som arbetarrörelsen hittade på? I så fall bör du tänka om. Långt – långt! – före fackföreningar och socialdemokratiska partier ens var påtänkta uppfanns den nämligen av… katolska kyrkan. Ordet kommer från 1300-talets Frankrike och beskriver munkar som gemensamt äger ett kloster. Ett kloster tillhör en munkordern, inte i betydelsen av att en samling individer äger det. Istället ägs det av själva gemenskapen och kan därför inte gå i arv eller överlåtas genom en transaktion.
En som tidigt fattade att det fanns en politisk sprängkraft i egendomsformen var Thomas More (1478–1535). Han var inte någon osnuten parvel, utan lordkansler under Henrik VIII. Hela sitt liv hade han dock en dragning till klostren, men det sades att hans blod var för hett för att klara celibatkravet. Detta var kanske en av anledningarna till att han 1516 författade ”Utopia”, som beskrev en idealstat där klosterprinciper tillämpades på samhällelig skala. ”Utopia” är inte den första utopin, föregångare som Platons ”Staten” och Christine de Pizans feministiska ”Kvinnostaden” existerade – men More gjorde en litterär genre av den. I boken finns för första gången alla ingredienser som skulle bli centrala: upptäcktsfärden till landet ”ingenstans” (som ordet utopia betyder), ironin och dubbeltydigheterna i berättarinstansen och kommunismen som framförallt på 1800-talet skulle bli utopins bultande hjärta.
Ett land utan egendomar
”Utopia” handlar om hur berättarjaget Thomas More träffar en holländsk upptäcktsresande vid namn Rafael Hythlodaeus. Han har varit i ett märkligt land – runt som en fotboll – under en resa med Amerigo Vespucci. Som läsare i dag förstår vi att ön ligger någonstans i närheten av Amerika – då som nu drömmarnas kontinent – och att det är ett land där den europeiska civilisationens satts på reset. I Utopia lever befolkningen i sämja, det råder harmoni mellan land och stad, sjukhusen är stora som städer och något penningbegär existerar inte. ”Ingen äger något, men alla är rika” lyder en pregnant formulering om utopierna. Och inte nog med det: människorna bor i ett slags välordnade trädgårdsstäder (54 till antalet – vilket är mycket viktigt), det råder sex timmars arbetsdag och alla har en lång, lagstadgad semester. Jag förstår vad ni tänker, och jodå: det är en välfärdsstat med plusmeny som More beskriver. Nämnde jag förresten att alla är vegetarianer på ön?
Det sägs ofta om utopier att de är tråkiga, eftersom de är så idylliska. Till exempel har Sveriges främsta kännare, idéhistorikern Ronny Ambjörnsson, pekat på det stillastående som ett konstitutivt drag för genren. Det ligger något i det, men samtidigt är det en sanning med modifikation. I ”Utopia” finns nämligen en antagonist i form av det gamla Europa. Rafael har varit där och hela tiden kontrasteras det paradisiska tillståndet på ön mot det brutala och ojämlika England. I sin ungdom studerade More till jurist vid Oxford och där kom han i kontakt med den så kallade Enclosure-rörelsen, som skildras i svavelosande ordalag. Rafael berättar om hur han observerat att rika fårbönder börjat inhägna allmänningar för att göra dem till betesvallar. Detta skapar inte bara vad vi idag skulle kalla monokultur, det driver också bort småbönder och arrendatorer från deras åkerlappar. Dessa bönder står plötsligt utan arbete och samtidigt höjer fårbönderna priserna genom sin oligopolställning. Till slut finns det inget annat att göra för dessa fattiglappar: de börjar stjäla, vilket inte sällan leder till lagens strängaste straff. Rafael berättar att han sett ett enda träd där 21 man dinglar och rasar: ”ni bestraffar brott som ni kunnat förutse sedan ungdomen. Ni utbildar tjuvar”. Det är en oerhört stark kritik av dåtidens privatiseringspolitik, och en som inspirerades av Mores flammande appell var Karl Marx. Den som läst ”Kapitalet” vet att det starkaste kapitlet är det om ”ursprunglig ackumulation”, där han beskriver hur kapitalet kommer till världen med ”blod forsande ur varenda por”. Det är som en karbonkopia av Mores avsnitt om fåraveln.
Förvånande framsynt
Men ”Utopia” är inte bara historiskt intressant – det är också en förbluffande modern bok. Den som bara läst sammanfattningar från vänster (flum!) och höger (diktatur!) kommer förvånas över Mores framsynthet. Till exempel tillåter utopierna eutanasi, kvinnor kan bli präster, de har skapat en version av social ingenjörskonst och infört allmän utbildning. Detta är den solglittrande sidan av ön och som läsare häpnar man över att en samtida med Anne Boylen, Martin Luther och Gustav Vasa kommit på allt.
Med detta sagt finns det också en mörk sida av moderniteten i berättelsen. Från vaggan till graven är utopierna omgivna av restriktioner. Medborgarna – eller snarare undersåtarna – får inte klä sig som de vill, röra sig fritt eller bo var de vill. Vill de besöka en annan stad eller ta livet av sig måste de söka tillstånd i senaten. Att uttolkare sett paralleller mellan Sovjet och Utopia är därför inte konstigt. Statsskicket är ett lyckorike på kartbordet och skulle förmodligen funka skitdåligt i verkligheten. Vad man dock bör vara medveten om är att More skrev boken långt innan staten i modern mening existerade. En ”stark stat” var ett okänt fenomen för Mores samtida – snarare var det den godtyckliga maktutövningen till följd av en svag statsmakt som var bekymret. Att anklaga More för Stalins illdåd är därför ungefär lika dumt som att ställa Linné till svars för Auschwitz.
Missförstådd genre
Dessutom missförstår kritikerna utopin som litterär genre. ”Utopia” är till stora delar en skrattspegel – en karnevalisk fantasi om den uppochnedvända världen – och inte en planritning. More använder sig återkommande av ironi och det är ofta höljt i dunkel vad han själv sympatiserar med. För att ta ett exempel: i Utopia är guld betraktat som en värdelös metall och i slaveriinstitutionen (som märkligt nog är tillåten) används det för fotkedjor, liksom i tillverkningen av pottor. För den som läser avsnittet är det uppenbart att More vill säga: ”tänk om det vore tvärtom istället” och låta läsaren testa sina oprövade grundvärderingar. Detta gör att utopin på intet sätt kan betraktas som en farlig genre, som en kader av glädjelösa ”realister” påstår. Faran uppstår när fantasilösa läsare tolkar den bokstavligt.
”Gå till leggen” var ett slagord som ofta förekom under 70-talet, när en ung radikal generation blev politiskt medveten. Det betydde i praktiken: läs Marx i original. Äldre utopister avfärdade man som ”receptförfattare för framtidens kök”. Men Thomas Mores ”Utopia” är verkligen värd att återvända till. Den bör läsas för sin knivskarpa kritik av privatiseringspolitiken, sin moderna syn på socialpolitik, sin plädering för en human fångvård och så vidare. Men framförallt bör den läsas för något mera svårfångat, som skulle kunna beskrivas som en mobilisering av författarens ljusa människosyn.
