Bilden – nyligen delad på författarens eget privata konto – visar en tankfullt bligande kvinna stående med ryggen mot ett träd. Över henne kan man läsa texten: ”How to stay humble even though you experience the world more deeply and correctly than everyone else.”

– Jag kan verkligen relatera. När jag såg bilden kände jag att det här är lite jag och mina romaner, säger Therese Bohman. 

Detta är såklart en tongue in cheek-kommentar, men bildvisandet har föranletts av att jag hintat om att alla hennes romaner, inklusive ”Sanningsberget” vilken hon nu är aktuell med, har det gemensamt att deras huvudpersoner är unga kvinnor i eller på väg in kulturvärlden som tycker sig vara omgivna av charlataner – medelklassbrackor och posörer som så säga inte står i förbund med konstens sanna väsen. 

Dessutom innehåller böckerna manifestpartier där huvudpersonerna eller deras anförvanter ondgör sig över kulturkarriärister som gör lifestyle av det vackra, statusattribut av det höga, eller som ser konsten blott som ett redskap för samhällsomdaning.  

Känslan av att vada genom ett hav av idioters åsikter delade hon länge delat med sina romanfigurer. 

– Alla på alla kultursidor hade fel om allt när jag var sådär tjugofem. Då var det också mycket för att jag var väldigt upptagen med frågan om klass då, jag tyckte att allt som skrevs var så kväljande medelklassigt. Jag hade en prenumeration på DN nästan bara för att kunna ondgöra mig över kultursidorna. Och det var ju inte jättekonstruktivt. Men det var innan jag började skriva på riktigt, jag satt mest hemma och bloggade och kände mig arg. 

Var det då en typ av Stockholmsmedelklass som du ondgjorde dig över? Eller kände du samma sak inför medelklassen hemma i Kolmården?

– Nej, det var nog mest Stockholm. Det var så mycket som formulerades på den tiden som var helt ogenomtänkt, utifrån en bild där alla andra också var kulturmedelklass i Stockholm. Som jag inte kände igen mig i. Och jag tyckte verkligen att åren när jag började skriva under 10-talet var väldigt tråkiga år för kulturen. 

Jag kunde känna själv att folk ansåg att jag stod för något moraliskt tvivelaktigt, och det var lite oklart varför?

Som skribent kom Therese Bohman, som inledde sin bana på Aftonbladets kultursida men sedermera gick över till Expressens (där hon nu jobbar som konstredaktör), att med rätt eller orätt associeras med konservatism. Vilket i sig nog handlade om den Oscar Wilde-inställning till konsten som hon genomgående förfäktat – det vill säga, konsten är nog i sig själv, man kan och bör inte kräva av ett verk att det ska vara moraliskt eller uppbyggligt – och som gick stick i stäv med den mer politiskt färgade konstuppfattning som för inte så många år sedan var på modet. Och till viss del om de nålstick hon riktade mot det tidiga 10-talets feminism (bland annat i hennes andra roman ”Den andra kvinnan”) som hon uppfattade som konformistisk och som ett slags tvångströja. 

– Det känns som att jag fortfarande drabbas av denna bild. Jag jobbade i och för sig flera år på redaktionen på tidskriften Axess så det är väl inte så konstigt kanske. Men jag kunde känna själv att folk ansåg att jag stod för något moraliskt tvivelaktigt, och det var lite oklart varför? Det är väl inte som att jag uppmuntrat till något konstigt. Men jag tänker att det också var tidsandan, det var en tid som var extremt ideologisk och att det väl uppfattades som allmänt världsfrånvänt att vilja tala om konst som konst och inte som redskap för att ändra samhället. 

På vilket sätt känner du att du fortfarande drabbas av bilden?

– Jag blev lite sur över att drabbas av Aftonbladet Kulturs plusbetyg, som en av de första. De började ju med det några dagar innan, så det var otur. Det var Carl-Michael Edenborg som skriv texten och han avslutade recensionen med att jag ”sorterar in den här romanen i hyllan för borgerlig litteratur”. Något sådant. Då tänkte jag, vad är det med den här romanen som är mer borgerligt än många andra romaner som man aldrig skulle kalla för borgerliga? Det handlar ju om en tjej från något slags arbetarfamilj på landsbygden och hennes sorg och strävan efter att göra något med sitt liv efter en enorm förlust. På vilket sätt är den borgerlig?

Jag förstod det som att han menade att boken är borgerlig eftersom den landar i insikten att man slut bara måste man bara resignera och hantera att livet händer, eller något sånt. 

– Men vad skulle gjort den till en icke-borgerlig roman? Skulle hon ha gått med i Ung Vänster? Organiserat sig på något sätt för att hantera sitt trauma? 

Världsfrånvänd, konservativ eller ej: sedan debuten med ”Den drunknade” (2010) har Therese Bohman i sina romaner ofta laborerat med klasstematik. Hon skriver om unga från arbetarklassförhållanden i landsorten som etablerar sig i Stockholm där de sedan har att hantera vilsenhet, främlingskap och ensamhet. ”Sanningsberget” är också den en variant på den typen utvecklingsroman, men dess båge sträcker sig trots dess relativt blygsamma omfång (225 sidor) längre än Therese Bohmans tidigare böcker; läsaren får här följa huvudpersonen Hanna i sådär tre decennier, från barndom till moderskap. 

Utgångspunkt för boken är Hannas storebror Eriks försvinnande, efter att ha besökt en midnattsmässa med sin konfirmationsgrupp cyklar han bort till det fiktiva berg som gett romanen dess titel – därefter syns han aldrig till igen. I vuxen ålder börjar sedan Hanna avbilda det nämnda berget i sina målningar, vilket leder fram till hennes genombrott som konstnär. 

– Jag hade ju trott att det här skulle bli en väldigt tjock bok, vilket hade passat bra med bergstemat. Man tänker ju på ”Bergtagen”, man tänker på något massivt. Och när jag började skriva tänkte jag, det här blir en stor roman. Sedan blev den inte så tjock ändå.

Var den det från början? Har du ansat en massa?

– Nej, jag har strukit väldigt lite. Jag är inte någon som producerar väldigt mycket text, tvärtom. 

Vad var upprinnelsen till ”Sanningsberget”?

– Det var att jag började fundera på titeln. Det finns ett berg som heter så i Schweiz, dess italienska namn är Monte Veritá, och det var en samlingsplats för intellektuella i början av 1900-talet när alla radikala kulturmänniskor ville vara i den friska luften och vara vegetarianer och nudister. Den här vitalistiska rörelsen som fanns. Jag tror att Herman Hesse var där. Och Jung.

Min pappa jobbade åt kommunen som mätningstekniker och bland kunde han låna hem en metalldetektor varpå vi gav oss ner i den grottan som jag skriver om i boken

Thomas Mann kanske hade vägarna förbi?

– Jag tror faktiskt inte det. Han kanske var vid något annat berg. Men jag tyckte bara att det var ett så bra namn. Och så gick jag och funderade på vad det kunde vara för något. Sedan började jag föreställa mig att Sanningsberget skulle kunna ligga i Kolmåden, eftersom jag är uppvuxen där och där finns det mycket berg och också grottor. Jag är uppväxt med de här berättelserna om rövargrottorna.

Det var många sådana stories?

– Åtminstone i min familj, min pappa är väl intresserad av sådant. Kolmåden är ju ett stort skogsområde som man måste passera om man ska söderut från Stockholm och förr så var det fullt med rövare och folk var rädda för att passera för att man kunde bli rånad, och många blev väl det. Så det finns det en massa berättelser om hur grottorna skulle ha använts som gömställen för alla skatter. Min pappa jobbade åt kommunen som mätningstekniker och bland kunde han låna hem en metalldetektor varpå vi gav oss ner i den grottan som jag skriver om i boken. Det pep jättemycket och vi grävde, men vi hittade ingenting.

Vad spännande.

– Det var ju ett otroligt äventyr. Men också en besvikelse. Att man inte hittade några guldmynt. 

Therese Bohman poängterar att ”Sanningsberget” inte är en självbiografisk roman.

Så du har alltså ingen egen försvunnen bror?

– Nej, jag har ingen försvunnen bror.

Skönt. 

– Ja, det får man vara glad för.

Det är något i det lilla.

– Mina föräldrar har inte bott där på snart 25 år och jag åkte aldrig tillbaka när jag skrev boken heller så det är jag som har hittat på Kolmården utifrån mina minnen av platsen.

Som ung trodde Therese Bohman att hon själv skulle bli konstnär. Hon pluggade på bildlinjen på gymnasiet och hade tänkt söka in till konstskolor efter studenten – vilket Hanna i ”Sanningsberget” kämpar på med i många år innan det till slut lossnar – men efterhand insåg hon att hon inte höll måttet. 

– Och jag tyckte nog att det var roligare att lära mig om konst än att själv måla. Det var så oerhört roligt att lära mig om konsthistoria. Men jag brukar tänka att jag nog kommer att måla igen, en dag när jag har något slags plats att göra det på. Kanske när jag är pensionär och äntligen har ett hus på landet. Då tror jag att jag kommer att måla.

Det är något med författare som skriver om konstnärstillvaron. Oavsett om det är en Karl Ove Knausgård eller Jon Fosse eller du så är det som att något verkligen tänder till hos er när ni skriver om själva målandet. Är det liksom extra stimulerande att skriva om det?

– Jag tycker även som kritiker att det är mycket roligare att skriva om konst än om litteratur. Men bra fråga. På ett konkret plan är det ju roligt att skriva om konst för när man skriver om text så skriver man text om text. Det är som att man förhåller sig till något som redan formulerats. Men när man skriver om ett objekt, en bild, måste man själv översätta den till text. Vilket känns mycket friare, man har större frihet att göra vad man vill. Jag vet inte varför det är så roligt? Men det är det ju. 

Det känns som det ganska ofta är så att den första konstformen man förälskar sig i inte är den man blir bäst på. Som att den första förälskelsen leder en fram till något annat som man sedan blir bättre på, varpå man fortsätter att snegla på det första genom det nya mediet. 

– Ja, det kanske är så. Jag tror att jag alltid haft lättare för att skriva också och att jag är lite lat.

Är du lat?

– Kanske inte lat, men lite bekväm. Och det hade krävt mycket mer jobb att bli bra på konst. Och det hade funnits så många som varit så mycket bättre än mig, kanske. 

Apropå den vreden som Therese Bohman kände gentemot debattklimatet och den rådande konstsynen när hon först blev en del av den litterära offentligheten så tycker hon att situationen är drastiskt annorlunda i dag. Och hon säger att hon kan känna sig avundsjuk på de unga som i dag är en del av den litterära scenen i Stockholm. 

– Jag tycker att det verkligen hänt något med både samtidslitteraturen och samtidskonsten, att den är mycket spretigare och brokigare och mer inkluderande på ett sätt som inte bara på pappret är inkluderande – utan på riktigt inkluderande. Det verkar mycket trevligare att vara ung i dag. De som är i tjugoårsåldern nu verkar ha jättekul, jag är så avundsjuk att jag inte hade något sådant sammanhang på den tiden. De verkar kunna umgås mycket mer över diverse skillnader i åsikter och livsåskådning. Någon är katolik, någon är väldigt vänster, vad vet jag. 

Du får väl skicka ut några trevare till kidsen. 

– Jag kan sakna att umgås över generationsgränser, att känna både betydligt äldre och betydligt yngre människor, för det gör jag väl inte riktigt i dag. Det vore roligt med en adept.

Hur gör du förresten för att ”stay humble”?

– Det är väl så – åtminstone för mig men säkert för många andra också – att själva konstens drivkraft, alltså konsten i vid bemärkelse, är att man har en upplevelse av världen som man måste tycka är så pass originell att det är motiverat att försöka formulera den. Vilket ju på sätt och vis är självupptaget och bygger på att man tror att man är speciell, för annars skulle man inte göra det. Man måste ändå känna att man har något att komma med som inte redan är sagt eller gjort, åtminstone inte på det sättet. Så på något sätt har jag med varje roman känt att jag försökt formulera något som inte skulle ha formulerats om inte jag gjort det. Annars är det inte lönt att hålla på.