Dag efter dag berättar hon om hur akajerna lider av törst, värme och hemlängtan och hur motståndarna möts – här mot här, man mot man. Huvuden flyger, hjälmar klyvs, blodet rinner.

Berättelserna, kriget då och kriget nu, vävs ihop på ett effektfullt och talande sätt och skapar en slags kommunikation över tid och rum.

I boken är det en 15-årig pojke som är berättarjaget och får ”Illiaden” traderad för sig. Hur såg ditt första möte med ”Iliaden” ut?

– När jag var 15 år gick jag i gymnasiet och då fanns det några människor i Grekland som hade specialiserat sig på att gå från skola till skola och läsa högt ur Homeros verk. Det var en gammal man som kom till vår skola, han såg inte mycket ut för världen. Men när han öppnade munnen och det här makalösa språket började låta, då blev det dödstyst i klassrummet. Jag har aldrig glömt det.

Varför ville du skriva boken?

– För mig var den huvudsakliga anledningen till att jag satte igång att skriva att vi lever i en tid då mänskligheten har en vapenarsenal för att förstöra sig själv 400 gånger om – och ändå ropar människor efter mer upprustning och fler robotar. Folk har glömt! Inte alla naturligtvis. Det finns ju människor som upplevt krig i Syrien och i olika delar av Afrika, Gazaremsan och så vidare. Överallt pågår krig. Men folk har glömt! Man läser om krig som att det vore nästan lite spännande, sådär. Det var också därför jag ville skriva boken.

Du kallar ”Illiaden” för den starkaste anti-krigsdikt som har skrivits.

– Ja. Det är den. Det är den första och den starkaste. Homeros säger klart: Kriget är alla tårars källa. Tydligare kan det inte sägas. Av detta följer också att hans diktning har vissa problem. Bland annat att han avslutar historien utan att avsluta historien. Boken slutar utan att läsaren får veta om trojanerna förlorade eller vann kriget. Homeros bryr sig inte om det! Det enda han bryr sig om är att förmedla alla enorma grymheter och uppoffringar som båda sidor påbjuder.

– Jag vill att min bok ska vara en anledning till att läsa vidare i Homeros. Hur gick det? Vem vann? Fast Homeros bryr sig inte om det.

Du valde att förlägga ditt återberättande av ”Illiaden” till andra världskriget. Varför?

– Därför att jag har upplevt den tyska ockupationen, som barn. Anledningen till att jag började skriva, var den tyska ockupationen. Jag var fem år gammal. Min far satt i fängelse, mina äldre bröder var försvunna. Vi var hemma, mamma och jag. Hon var 28 år gammal, en väldigt vacker kvinna. En man skulle avrättas i byn, offentligt. Det vill säga att alla fick gå dit och titta på avrättningen. Han var handikappad, dessutom. De ställde honom mot en mur. Och de frågade: Vill du ha en ögonbindel? Han ville inte ha det. Och man sköt. Framför oss, inför oss allihop. Och han föll. Han sträckte ut armarna, som om han var rädd att han skulle göra sig illa när han föll. Han var döende. Han träffades av en stark solstråle. Det har jag aldrig glömt.

– Samma kväll gick jag hem och skrev min första lilla sak. Jag var en lärarson, jag kunde läsa och skriva. Jag vet inte vad som stod i det jag skrev. När pappa kom ut ur fängelset tog han den lappen, klappade mig på huvudet, la den i fickan, sa inget. Men den där lappen följde honom i graven.

– Jag ville visa hur historien är parallell. För varje tysk soldat skulle tio greker offras, för varje vän till Akilles skulle tolv trojaner dödas. Det är samma vansinne, samma vansinne! Det är vad jag vill säga med den här boken.

Ett annat väldigt genomgående tema är hur kvinnorna drabbas. Du skriver att lärarinnan Marina säger att kvinnors kroppar är fältet där männen krossar varandras heder och ära.

– Det är ju så. De stora offren är kvinnorna och barnen. Männen kan ju i alla fall säga: Jag dog för mitt land, jag dog för at skydda min kvinna – som inte hade bett om att bli skyddad på det sättet, men ändå. De står där och väntar, ska de bli våldtagna, dödade, sålda som slavar? Vad ska hända med barnen?

– Den trojanska ledarens hustru säger till honom: Vad händer vår son om du dör? Ska han bli slav och aldrig få uppleva sin far? De problem som varje kvinna, varje mor får möta. Homeros har rätt. Alla tårars källa är det förfärliga kriget! Varför rustar vi upp? Varför? Halva årsbudgeten gick till det här – vem ska dödas?

Du skriver också mycket om kärlek och boken handlar mitt i allt detta mörker och elände också om åtrå. Åtrån till lärarinnan men också relationen mellan två 15-åringar. Är det det hoppet i historien?

– Kärleken är alltid hopp, på något sätt. Den vinner inte alltid. Men ibland händer det, ibland drabbas man av förälskelse, det är en välsignelse. Jag kan inte tänka mig att skriva en roman om något som handlar om levande människor utan att skriva om kärlek. Det är som att skriva om himlen utan att nämna solen.

Vilka hoppas du ska läsa boken?

– Det spelar ingen roll, men jag hoppas att mina och dina barnbarn ska läsa den. Intelligenta barn klarar det, redan från tio års ålder. Jag berättade ”Illiaden” för mina barn när de var små, parallellt med att jag berättade min största succé genom tiderna, jag improviserade sagan ”Den flygande falukorven”. Varannan kväll berättade jag Illiaden, varannan kväll sagan om falukorven – det gjorde ingen skillnad för dem.

– Min stora förhoppning är att unga människor ska läsa. För det måste bli ett fullständigt credo för mänskligheten. Nu räcker det! Aldrig mera krig! Vi kan hoppas på våra barn.