– Men jag tycker det är en skam att nazisterna ens fick demonstrera från början. De är nazister och borde inte få demonstrera – punkt slut, säger hon.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

”Kalla det karma”

Nazistledaren Simon Lindberg, som Tess Asplund knöt sin näve mot på den numera ikoniska bilden från Borlänge på första maj 2016, blev i helgen gripen av polis.

– Kalla det karma. Han fick vad han förtjänade, säger Tess Asplund torrt.

Själv valde hon att inte delta i demonstrationerna den här gången, på grund av den hotbild som finns mot henne.

– Jag har valt att ligga lågt när det gäller NMR.

När Tess Asplund på 1 maj förra året ställde sig i vägen för Nordiska motståndsrörelsen när de tågade genom Borlänge med sina fanor fångades ögonblicket på bild av fotografen David Lagerlöf. Resten är historia.

Bilden har publicerats i medier världen över och Tess Asplund, kvinnan som okuvligt stod upp mot 300 nazister, har höjts till skyarna för sitt civilkurage.

Vill inte bli en symbol

Själv har hon svårt att förlika sig med att hon blivit en internationell symbol för motståndet mot rasism och fascism.

– Vi är så många aktivister i kampen. Det finns så många som gör så mycket mer än jag, och jag kan tycka att det blir för mycket fokus på en person. Jag vill inte ta åt mig någon ära överhuvudtaget, säger Tess Asplund.

– Det här priset kommer jag att tillägna många andra i kampen. Jag kommer att skänka bort delar av prissumman till bland annat Ung i Sverige på Norra Bantorget. De är helt fantastiska och de är mina hjältar.

Den stora uppmärksamheten fick trots allt många positiva konsekvenser. Svensk högerextremism hamnade i blickfånget utomlands och Tess Asplund återfann sin biologiska familj i Colombia.

– På grund av bilden hittade jag min biologiska mamma och min lillebror efter över 40 år. Det var helt fantastiskt och det hade aldrig hänt om det inte vore för den där bilden. Jag trodde att det var kört.

”Aldrig en i mängden”

Tess Asplund, 43, har varit engagerad antirasist sedan tonåren. Hon minns tydligt skinnskallarna i Gamla stan i Stockholm och hur hon som ”svartskalle” kände sig utsatt. Hon har sagt att det var hudfärgen som tvingade in henne i kampen.

– Jag kommer alltid vara en svartskalle i mångas ögon. Det spelar ingen roll om jag säger att jag är adopterad och har bott här i hela mitt liv. Jag kommer aldrig kunna bli en i mängden.

Hur bör rasisterna och nazisterna bemötas?

– För det första: ge inte nazister tillstånd att demonstrera. Vi måste vara där och vi måste våga säga ifrån. Det är för mycket daltande med rasister idag.

– Jag tror att hoppet finns hos den yngre generationen – de har klasskamrater som kommer från hela jorden, så för dem är det inte lika skrämmande. De är mer toleranta för olikheter.