Terry Gilliams nya film – meningslös och gubbsjuk

"The Zero Theorem är en tafflig och tråkig film som det är svårt att uppbåda annat engagemang än irritation över", skriver Martin Halldin.

The Zero Theorem

Film av Terry Gilliam
Med Christoph Waltz, Mélanie Thierry, David Thewlis m.fl.

Det är möjligt att jag hade för höga förväntningar på Terry Gilliams nya film The Zero Theorem, men förhandssnacket och trailern signalerade att något riktigt sevärt var i görningen. Och förutsättningarna fanns där: En ensam och deprimerad man vid namn Qohen Leth ska på uppdrag av ett mystiskt storföretag lösa en ekvation som bevisar att existensen är totalt meningslös, samtidigt som han kämpar med sina egna känslor av just uppgivenhet eftersom han tycker att tillvaron saknar mening. En sådan film skulle jag vilja se. Bara det inte är The Zero Theorem, som marknadsförs som den tredje och avslutande filmen i Gilliams Orwellska triptyk och föregås av Brazil (1985) och De tolv apornas armé (1995). Föregångarna är riktigt underhållande filmer, men det här är tyvärr inget annat än ett gigantiskt magplask, vilket förstås är en stor besvikelse.

Redan några minuter in i filmen börjar jag ana oråd. Det kryllar av uttjatade klichéer som saknar annan funktion än billig underhållning. Men allra värst är kvinnoporträtten. Den unga (suck) snygga (dubbelsuck) och förföriska (trippelsuck) Bainsley försöker hjälpa Leth ur sin tilltagande apati, genom att bland annat ha cybersex med honom, en scen som upprepas så många gånger att jag börjar tro att det är något fel på biografens filmkopia. Men felet är snarare att vi har att göra med ytterligare en film som påstår sig handla om framtiden men som är full av föråldrad retrosexism.

Inte ens min favoritskådespelare Tilda Swinton lyckas lyfta det här haveriet i sin roll som digital terapeut. Hennes tokiga utseende och agerande är så likt det i den postapokalyptiska filmen Snowpiercer (2013) att jag undrar om hon spelade in sina scener till The Zero Theorem i pauserna mellan tagningarna.

Några ljusglimtar finns givetvis: När den är som bäst, under sammanlagt cirka fem minuter är The Zero Theorem som Bladerunner på LSD. Då är det träffande och rolig satir över mediesamhället (som förhoppningsvis inte ger reklamare några hemska idéer). Att förlägga stora delar av handlingen till en brandskadad kyrka, där Leth bor, ger också upphov till några väldigt fina scener. Och det går inte att förneka att Christoph Waltz är riktigt bra som den folkskygge Leth. Men vad hjälper det när manuset är dåligt, handlingen långtråkig och gubbsjukan flödar.

The Zero Theorem är inget annat än en tafflig och tråkig film som det är svårt att uppbåda annat engagemang än irritation över.

Först var det tydligen tänkt att den skulle släppas direkt på video. Det hade den gott kunnat göra. Eller inte alls.