Tiebreak
Álvaro Enrigue
Natur och Kultur
Översättning: Annakarin Thorburn
Den mexikanske författaren Álvaro Enrigue har tagit till ett smart trick för att lura in mig i en roman om tennis: placerat racketarna i händerna på en poet och en konstnär, och förlagt spelplanen till romersk barock.
Jag har så skrala tenniskunskaper att jag knappt har koll på begreppet som gett boken dess svenska titel, Tiebreak, däremot förstår jag att det är något lurt − eller möjligtvis att tiden förändrat spelreglerna drastiskt − när spelarna kämpar för att få in bollen i ett hål i väggen, klunkar i sig vin i pauserna och brottas, nyps och bits i tävlan om vilken planhalva de ska stå på.
Lite mer vet jag om målaren Michelangelo Merisi da Caravaggio, som förutom att begå ett mord revolutionerade konsthistorien med sin klärobskyr, intensiva röda färg och realistiska återgivning av fattiga människor i heliga scener. Fast att han var en flitig tennisspelare hade jag ingen aning om – inte heller att han skulle ha inspirerats till sin banbrytande estetik av en indiansk fjädermålning. Även om det förra är sant får det senare nog ses som ett utslag av den fantasi som Enrigue låter frodas i den kända historiens luckor.
En tennismatch mellan italienske Caravaggio och den spanske barockpoeten Francisco de Quevedo utgör ramen för romanen, som trots det vägrar hålla sig på någon plan som begränsas av tid och rum. Bollen studsar mellan epokerna och fram och tillbaka över Atlanten och lyckas på något sätt binda samman tvekampen med conquistadorernas erövring av Mexiko.
Caravaggios och Quevedos duell med racketar är en fajt om manlig heder, men också om de motstridiga ideologier som bryts mot varandra när 1500-talet går över i 1600-talet och motreformationen med blodigt resultat drar fram över Europa.
Det är den homosexuella lusten som får adrenalinet att pumpa under gemens gång; för konstnären är det ingenting att hymla med, för poeten med en helgonbild runt halsen däremot något att förtränga och våldsamt rentvå sig från.
Att bollen som flyger över nätet möjligtvis är stoppad med hår från den avrättade Anne Boleyn, kvinnan som orsakade Englands brytning med katolicismen, laddar förstås spelet med symbolik. Att drottningen slutade på schavotten, att Caravaggio har ett hot om halshuggning hängande över sig och att han porträtterat Judit när hon skär halsen av Holofernes är ett samband av det slag som berättelsen gärna manar fram.
Ett annat är parallellen mellan tennisbollar och pungkulor.
Alltemellanåt inflikar författaren femhundraåriga citat om bollspelet och redovisar med samtida kommentatorsröst fakta om tennisens historia. Med torrt tonfall och underskruvad humor, fint återgivet av översättaren Annakarin Thorburn i en sirlig språkdräkt, leker Enrigue med det dokumentära − det är inte helt lätt att avgöra när autentiskt glider över i fiktivt.
Den som undrar vad som egentligen är poängen med boken är i gott sällskap med författaren själv. Mot slutet avbryter han berättelsen för en metalitterär fundering kring vad han sysslar med och förnekar att det skulle vara en bok om en tennismatch eller om sportens uppkomst.
Inte handlar den heller om koloniseringen av den amerikanska kontinenten eller specifikt om Quevedo och Caravaggio: ”Det kanske är en bok som helt enkelt handlar om hur den här boken skulle kunna berättas – kanske handlar alla böcker om det.”
Men han har också ett annat förslag till vad som varit drivkraften: ”Jag vet att jag skrivit den i vrede över att det alltid är de onda som vinner. Kanske skrivs alla böcker bara för att de onda alltid spelar med fördel och för att det är outhärdligt.”
Med sitt djärva grepp om historien är Tiebreak en berättelse om manlighet och modernitet, om hur den värld vi känner formats av våld och fulspel. Men Enrigue vill också skriva in Amerikas roll i den europeiska utvecklingen, och vice versa naturligtvis, och det är framförallt där man märker av den bultande vreden som får berättelsen att glöda – precis som den mexikanska fjäderkonsten som kräver rätt ljus och vinkel för att ”tändas”.
Romanen är samtidigt en briljant uppvisning i avancerad romankonstruktion. Att Enrigue ägnat avsevärd möda åt att få ihop de olika berättarplanen, där kronologin löper såväl framåt som bakåt och i cirklar, berättade han nyligen på Malmö Stadsbiblioteks internationella författarscen i ett samtal med Carl-Michael Edenborg, som utan att möta protester gav romanen etiketten postmodern.
En sådan roman riskerar lätt att bli lite för smart för sitt eget bästa, och nog händer det att Tiebreak känns som en snygg men stel teknisk demonstration, oavsett hur mycket kroppsvätskorna stänker, de alkoholhaltiga dryckerna flödar och påträngande dunster slår upp.
Men liksom vreden över den katolska framfarten i Mexiko får berättelsen att glöda, tänds den också av en innerlig kärlek till konsten, vare sig det handlar om oljefärger, fågelfjädrar eller bokstäver. Med en anstormning av halsbrytande kopplingar och allegoriska tolkningsmöjligheter svischar tankens bollar hejvilt fram och tillbaka i hjärnans labyrinter.
Det är en rik, ja, överdådig roman som låter barocken möta postmoderniteten i ett svettigt famntag och ger fantasin ett fritt och färgsprakande spelrum.
