– Teckningarna är sprungna ur tillståndet att inte ha någon tid att teckna. Och de är en livsviktig ventil där jag visar mina känslor kring föräldraskapet, säger Ulrika Linder.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Fönsterkuvert ”oväntat bra”
Bilderna görs på kvällarna när barnen har somnat, eller så snart det finns ett utrymme i den pressade vardagen. De görs på det material som finns till hands, ofta på fönsterkuvert från någon myndighet eller organisation.
– Det är ett papper som är värdelöst ur återvinningsperspektiv samtidigt som det är ett oväntat bra papper att teckna på. I min familj har kuverten alltid använts till att anteckna på och nu har de blivit ett signum för mina teckningar, säger hon.
Det är passande att kuverten får en andra chans och inte bara slängs i soporna. Ulrika Linder har ett ”brödjobb” på en återvinningsstation i Örebro och hon är intresserad av återbruk.
– Jag vet inte varför men jag har alltid drömt om att jobba på en soptipp och köra traktor. Jag gillar jobb som är viktiga för samhället. Återbruk och det som folk slänger intresserar mig. Ett annat jobb som jag drömmer om är att vara transportör i källaren på sjukhuset. Men där verkar det vara svårt att komma in, säger hon.
Innan Ulrika Linder blev förälder arbetade hon som konstnär och illustratör på heltid. Till exempel med olika utställningar, en målerikurs på Örebro Konstskola och på en designutbildning i Hällefors. Hon gjorde även en del jobb för Konstfrämjandet. Men trots allt arbete resulterade det inte i någon hög lön, så när barnen kom kände hon att hon behövde dra sitt strå till stacken genom att arbeta med något annat. Det var så brödjobbet kom in i hennes liv.
– Samtidigt är en del av mig arbetskritisk. Jag förstår inte varför vi ska arbeta så många timmar för att livet ska gå ihop, säger hon.
Vill gå upp i storlek
Konsten finns naturligtvis kvar på ett hörn. I januari kommer hon att börja använda den nya ateljén i Örnsro i större utsträckning.
– Då hoppas jag kunna gå upp i storlek igen och jobba i större format, säger hon.
Fast det betyder inte att kontot med diskbänksteckningar kommer att dö.
– Jag hoppas att jag slutar innan det blir slätstruket, men jag fick en kommentar från en följare som hoppades få följa med ända in på ålderdomshemmet och det tyckte jag var fint, säger hon.
”Jag hänger ut mig själv”
Ulrika Linder har alltid fört dagbok genom teckningar. Hon har en överenskommelse med sig själv att inte dölja pinsamheter eller dåliga vanor i teckningarna som hon publicerar.
– Jag hänger ut mig själv och inte andra. Barnen är än så länge en stor del av mig, så de är ju med i nästan varje bild. Men när de blir större kommer det att bli svårare. Då kanske de inte längre vill synas i mina teckningar, säger hon.
Relationen med sambon skymtas också i bilderna, men det finns delar som Ulrika Linder inte visar upp.
– Det finns inga sexuella skildringar eller gräl. Det är föräldraskapet som skildras, min inre kamp för att bli en bra förälder och frihetsbehovet som jag kämpar med, säger hon.
Många bilder visar dråpliga situationer som lockar till skratt, men det finns ett allvar bakom allt.
– Jag är rädd att det ska upplevas som skämtteckningar. Det är mina känslor kring föräldraskapet som jag tecknar, säger hon.