– Ok! Jag kommer!
Den mörkhåriga flickan står i köket med famnen full av disk när restaurangchefen återigen kallar på henne. Hon skyndar ut i lokalen.
I serieboken Wage slaves, eller Löneslaveri översatt till svenska, får vi följa 25-åriga Daria Bogdanskas arbete på en av Möllevångens alla restauranger. Hit går unga, trendiga människor från Malmö för att äta billig mat och dricka billig öl. Vad de flesta av dem inte vet är att många av de anställda arbetar under slavliknande förhållanden och får betalt utifrån etnicitet. Det menar Daria Bogdanska som nu ska ge ut en bok om sina upplevelser i restaurangbranschen. Längst ner på den smått rasbiologiska löneskalan hamnade, enligt Daria, bangladeshier som hade tillfälliga arbetstillstånd. De tjänade 45 kronor i timmen. En person från Europa utan svenskt personnummer fick 50 kronor i timmen. En svensk med bangladeshiskt utseende – ytterligare fem kronor medan en svensk med blont hår hade dragit vinstlotten – 60 kronor i timmen. Svart.
Gick till facket
En dag tröttnade Daria Bogdanska på arbetsvillkoren och bestämde sig för att ta hjälp av facket. Ombudet på SAC Syndikalisterna uppmanade henne att samla in bevis mot arbetsgivaren. Så när tillfälle gavs tog hon med personalliggaren och lönepapper med in på personaltoaletten och fotograferade dem. Förhoppningen var att hjälpa alla som arbetade på restaurangen. Men det gick inte riktigt som hon tänkt sig.
– När jag och en annan anställd berättade för de andra att vi ville gå till facket blev de rädda. De var beroende av inkomsten och vågade inte riskera något, säger Daria.
Punktjej från Polen
Hon är en riktig överlevare. Utan gymnasiebetyg reste punktjejen Daria från Polen till London i hopp om att hitta jobb. Där började en farlig tillvaro som cykelbud på Londons hårt trafikerade gator, utan kollektivavtal och sjukvårdsförsäkring. Efter det sökte hon lyckan i Spanien. Där träffade hon en tjej från Danmark som gått på serieskolan Kvarnby i Malmö. Då vågade Daria börja drömma om ett liv som serietecknare. Med ett par tusenlappar på fickan tog hon sig till Sverige och till serieskolan. Utan möjlighet till bidrag från CSN tvingades hon ta ett jobb på en restaurang.
– Jag tänkte att jag måste gå på Kvarnby. Jag har alltid velat bli serietecknare och dessutom krävdes det inte något gymnasiebetyg för att gå där, berättar Daria när Malmö ETC träffar henne i rummet i kollektivlägenheten på Sofielund.
Känner sig hemma
Det här är det första boende i Sverige som hon känner sig hemma i. Under den första terminen på serieskolan hyrde hon ett annat rum men det fick hon säga upp under konflikten med arbetsgivaren på restaurangen. Efter att facket kopplats in slutade chefen plötsligt att ringa in henne. När hon själv hörde av sig fick hon veta att hon inte längre var välkommen. Utan pengar till hyran blev Daria hemlös. Hon räddades av några vänner som erbjöd henne att sova i en källarlokal.
Den fackliga striden skapade en inre strid i Daria. Facket föreslog två olika strategier: antingen skulle hon ligga lågt ett tag och vänta tills hon hade fått ett svenskt personnummer. För att sedan söka jobb på restaurangen på nytt och då försöka avslöja mer. Eller så skulle hon redan nu kräva en förhandling. Enligt Daria föredrog facket det första alternativet eftersom det skulle ge dem större chans att även kunna påverka de andras villkor. Det blev ett svårt val eftersom Daria inte hade pengar till mat eller hyra.
– Jag fick jättemycket ångest och skuldkänslor. Jag blev faktiskt deprimerad och det sitter kvar ännu, berättar hon.
Till slut valde hon att förhandla. Arbetsgivaren – som nekat till anklagelserna om svartarbete i en intervju med tidningen Kvällsposten – valde att gå facket till mötes. Efter en kort förhandling blev det klart att Daria skulle få 46 000 kronor.
– Jag ville inte vara den som gick med i facket och sedan ”cashar in” pengar. Jag hoppades kunna hjälpa alla andra. Men i slutänden var det bara jag själv som stred mot arbetsgivaren.
Pengarna gav ett visst andrum och en chans att klara av studierna. På grund av den hårda belastningen med både jobb och heltidsstudier hade Daria svårt att vara kreativ. Hon löste det genom att teckna sin vardag på restaurangen. Ironiskt nog blev det hennes genombrott. När en förläggare på serietidningen Galago fick syn på ett avsnitt som Daria skrivit fastnade denne för storyn och föreslog en bok.
– Det är stort. Det är min favoritserietidning i Sverige. Jag blev så lycklig.
I dag arbetar Daria heltid som vikarie på en cykelfirma och lägger sedan varje ledig stund till att skriva och teckna boken.
– Den är min hämnd. Det är också ett sätt att ge tillbaka – att försöka hjälpa andra som arbetar under dåliga villkor inom restaurangbranschen.
Många väljer att blunda
”Någon måste arbeta så att andra kan festa” – står det i en av serierutorna i det första utkastet av boken. Det är också essensen av vad Daria Bogdanska vill förmedla. Trendiga hipsters, popsnören, punkare, fotbollsfans och alla andra som vill ha en trevlig kväll på Möllevången väljer att blunda för det faktum att folk utnyttjas grovt i restaurangbranschen. Enligt Daria pågår löneslaveriet fortfarande trots hennes kamp mot arbetsgivaren och flera artiklar i lokala tidningar.
– Det gör ont i mig när jag ser några av mina vänner på de här restaurangerna. På ett vis förstår jag att de vill ha billig öl, men det gör mig ändå ledsen.
